Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poltava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu i Psioltrakterna. Svenska armén stod å
sin sida grupperad från Nizjnij Mlinij till
Sjuki med infanteriets hufvudkrafter invid
Klostret samt kavallerireserven och zaporogerna
vid Suprunovka. Kavallerifördelningen Kruse
höll Starije Sensjarij och mindre detachement
Vorsklaöfvergångarna mellan denna ort och
Kobeljaki.
När alla försök att inkasta förstärkningar
i fästningen afvisats och nöden därinne
stigit därhän, att Kelen rapporterade, att
motståndskraften snart skulle vara slut,
fann sig ryska ledningen ändtligen ställd
inför nödvändigheten att mera verksamt komma
P. till hjälp. Då man fortfarande ville undvika
ett slag, beslöts att under demonstrationer
för att afleda uppmärksamheten såväl n. som
s. om staden göra ett sista försök till direkt
undsättning tvärs öfver Vorskla omedelbart ö. om
fästningen. 15 juni på morgonen anföll alltså
Genskin kavallerifördelningen Kruse i Starije
Sensjarij och s. d. på aftonen öfverskred
Rönne Vorskla vid Petrovka. Natten 16–17 juni
igångsattes själfva hufvudanfallet vid P. På
morgonen 17 juni egde jämväl en skenstöt rum
vid Nizjnije Mlinij. Det strategiska resultatet
af dessa strider, som vid P. pågingo äfven 18
juni, var för Karl XII gynnsamt. Fienden var
beröfvad möjligheten att direkt undsätta P., och
öfvergångsförsöken s. om staden voro bestämdt
afvisade. Vid Petrovka voro ryssarna däremot
öfver Vorskla. Det gällde nu endast att draga
dem efter sig söderut längs strömmens västra
strand. Natten 19–20 juni började också ryssarna
utrymma sina ställningar gentemot staden och
hade 22 juni fullbordat sin Vorsklaöfvergång vid
Petrovka och Semjonovka. Till denna företagsamhet
från ryska sidan säges framför allt ha bidragit
underrättelsen, att Karl XII sårats under striden
vid Nizjnije Mlinij (17 juni) och ej längre själf
kunde häfda sitt öfverbefäl. 26 juni framryckte
tsaren slutligen med sitt infanteri till
höjdpartiet 1,500 m. n. om Jakovtsij, där starka
befästningar genast påbörjades. Kavalleriet slog
sig ned ö. och n. ö. om Maloje Budisjtje. Men
här stod man nu också med oländiga moras i
ryggen och var mer än 5 km. aflägsnad från det
närmaste vadet öfver Vorskla. Förbindelserna
gingo rätt ur flanken. Karl XII:s konsekventa
genomförande af den operativa tanken hade fört
motståndaren i ett sådant läge. Ett afgörande
kunde nås. Härför kunde man förfoga öfver minst
14,000, sannolikt 16,000 man. Återstoden af den
till minst 21,000, sannolikt 23,000, svenskar
och 10,000 kosacker uppgående totalstyrkan
måste lämnas på förbindelserna med Krim, bevaka
P. och Skoropadskij eller var för tillfället
otjänstbar. Den tredubbla ryska öfvermakten,
omkr. 45,000 man, var icke afskräckande. Planen
innebar till en början en förflyttning af svenska
arméns hufvudkrafter – under fasthållande af
P. och passet vid Pusjkarjovka – till trakten
af Tachtaulov, där de skulle stå beredda att
slå till, när motståndaren förr eller senare
måste röra sig ur sina fältbefästningar. För
att ej ge ryssarna tillfälle att nå P. utan
strid måste man utföra denna rörelse mellan
det ryska infanterilägret n. om Jakovtsij och
Maloje Budisjtje, men just där började ryssarna
27 juni uppkasta 10 redutter. Detta förutsatte
en genombrytning i skydd af mörkret, och en
sådan utsattes också till
natten 27–28 juni. De utfärdade orderna
hade endast afseende på uppmarschen. Före
gryningen 28 juni skulle infanteriet, 18
bataljoner, på 4 kolonner, och där bakom, på 6
kolonner, kavalleriet, sannolikt formeradt på 40
skvadroner, stå s. om de ryska redutterna färdiga
att på vidare order utföra genombrytningen. Då
allt var anlagdt på öfverraskning, medfördes
icke det tunga artilleriet. Ovisst är, om något
lätt dylikt ingått i anfallsgruppen. Artilleriet
(liksom trängen) fördes i stället för tillfället
till Pusjkarjovka, där en reserv samlades, som
kunde efter behof ingripa mot Skoropadskij eller
framföras till Tachtaulov. Vid P. kvarstannade
4 svaga bataljoner. Öfverbefälet fördes under
konungens sjukdom af fältmarskalken Rehnschiöld,
men Karl XII åtföljde dock själf trupperna. På
ryska sidan undergingo förhållandena icke
någon förändring. Infanteriet kvarlåg i
sitt befästa läger, kavalleriet på fältet
ö. om Maloje Budisjtje. Arbetena på de 10
redutterna fortgingo. – Vid midnatt natten
27–28 juni påbörjades den angifna rörelsen,
men öfverraskningen uteblef särskildt på grund
af kavalleriets förvillelser i mörkret. Den
vidare framryckningen måste ordnas efter nya
grunder. Têtebataljonerna af infanteriets
midtkolonner skulle anfalla de främsta
redutterna. I skydd häraf skulle återstoden af
infanteriet uppmarschera i linje för att därpå
tränga igenom bakre reduttlinjen, hvars midt
anvisades befälhafvaren general Lewenhaupt
som riktpunkt. Utförandet började (det var
omkr. kl. 4 f. m.), men kort därpå bröt ryska
kavalleriet fram mellan redutterna. Faran var
öfverhängande, innan generalmajor Creutz hann
möta med de svenska skvadronerna. Ryssarna
trängdes småningom tillbaka, och högra svenska
kavalleriflygeln kom ut på slätten s. v. om
infanterilägret. Samtidigt trängde den vänstra
genom Maloje Budisjtjedefiléerna. Endast långsamt
bragtes motståndaren att vika i riktning mot
Pobivanka. I det ögonblick vänstra flygeln
nådde "Lilla moraset", anbefalldes Creutz att
samla sina krafter s. om Tachtaulov. – Under
tiden hade afgörande händelser inträffat
vid infanteriet. Lewenhaupt begagnade ej
kavalleriets framgång för en ögonblicklig
genombrytning. Ryssarna återtogo därför sina
ställningar, och Lewenhaupt ansåg sig böra göra
en högerafmarsch för att finna en väg utanför
redutterna. Orderbrottet fick de farligaste
följder. Sambandet mellan flyglarna afbröts, och
infanteriet sprängdes faktiskt i fyra grupper,
hvar och en kämpande sin egen strid. Tre af
dem lyckades tränga sig igenom reduttlinjen,
men den fjärde – de 4 bataljoner, som urspr.
anfallit de 4 främsta redutterna, jämte 2 andra –
stannade s. därom. Lewenhaupt stod just i begrepp
att med de sex bataljoner, som följt honom, gå
till anfall på det stora ryska infanterilägret,
som han ansåg fienden nu utrymma, när
han hejdades af Rehnschiöld. Endast dennes
energiska ingripande hindrade, att splittringen
afslutades med en katastrof. Infanteriet
samlades därefter (nu endast 12 bataljoner) i
Maloje Budisjtjesänkan. Efter fullbordad samling
gjordes en ny vänsterdragning. "Lilla moraset"
passerades, och slutligen stod svenska armén
uppmarscherad med front mot sydöst (infanteriet
främst och kavalleriet på tre linjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
