Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarefter hans följeslagare skildes i två
partier, då fartyget sönderpressades af is. Efter
6 1/2 månaders färd på ett isflak räddades det
ena partiet utanför kusten af Labrador. Det
andra lyckades på båtar tränga söder ut,
tills det upptogs af en hvalfångare. Sporradt
af de framgångar, som de båda sistnämnda
amerikanska expeditionerna vunnit, utsände
engelska amiralitetet 1875 fartygen "Alert"
och "Discovery" under sir G. Nares till Smiths
sund. Denne lyckades n. därom framtränga ända
till den punkt, där Robesonkanalen mynnar i ett
vidare haf; men i st. f. öppet vatten fann han
de otillgängligaste ismassor, som nödgade hans
följeslagare A. H. Markham att afbryta
sin slädfärd mot norden vid 83° 20’, den högsta
dittills nådda breddgraden. I samband med det
internationella polarforskningsarbetet utsändes
från Förenta staterna en expedition under
löjtnant A. W. Greely till Lady-Franklin-bukten
vid Grant land. Expeditionen ankom dit redan
1881 och utförde utom det fysikaliska
stationsarbetet omfattande forskningar;
bl. a. nådde löjtnant J. Lockwood under
en slädfärd 1882 en latitud af 83° 30’, den
högsta, som före Nansen blef uppnådd. Då ingen
undsättning kom vare sig
1882 eller 1883, började expeditionens förråd
taga slut; ett försök att draga sig tillbaka till
Grönland misslyckades, och man måste öfvervintra
en tredje gång vid Kap Sabine. De fleste
deltagarna dogo under vintern af svält och
umbäranden, och när en undsättningsexpedition
under W. S. Schley 1884 lyckades komma
fram, kunde man endast rädda 6 af de 26
deltagarna. Lika olycklig utgång fick en
svensk expedition, som under J. A. Björling
(se d. o.) 1892 besökte dessa trakter; fartyget
strandade på Careyön, och samtliga deltagare
torde ha omkommit under sitt försök att i båt nå
Ellesmerelandet. 1898 utgick norrmannen
Otto Sverdrup tillsammans med en stab
af vetenskapsmän, bland dem svenske botanisten
H. G. Simmons, med fartyget "Fram" till dessa
trakter. Första vintern tillbragtes nära
Kap Sabine, de tre följande i Jones sund
på sydsidan af Ellesmerelandet. Under en följd
af långa slädfärder utforskades det hittills
okända området s. v. därom, hvarvid en
mängd öar upptäcktes och undersöktes och
den nordamerikanska arkipelagens sannolika
begränsning mot denna sida fastställdes.
Senare forskningar ha där utförts af R. E.
Peary i samband med hans nordpolsfärder,
och för att undersöka ett land, som denne
trott sig se på ungefär 84° n. br., alltså
det nordligaste land man känner på jorden, och
som af honom kallats Crocker land, har 1913 en
expedition under D. B. Macmillan utgått, utan
att första året nå särdeles långt fram.
– Grönland (se d. o.) var det första land,
där hvita människor kommo i närmare beröring
med polarnaturen, och är äfven i nutiden
det land, där människor bo närmast polen.
Sedan danskarna, föranledda af Hans Egedes
missionsresor (från 1721), tagit Grönland i
varaktig besittning, har särskildt dess västkust
blifvit grundligt utforskad. Af särskild
betydelse i detta afseende voro under tidigare
perioder K. L. Gieseckes mineralogiska resa
(1806–13), H. Rinks mångåriga forskningar och
de svenska Grönlandsexpeditionerna, 1859 inledda
af O. Torell samt 1870 och 1883 fortsatta af
A. E. Nordenskiöld, till hvilka ansluter sig
1871 års svenska expedition under F. V. von
Otter för att afhämta de af Nordenskiöld på
Diskoön upptäckta gedigna järnblocken. Från
1876 har på bekostnad af danska regeringen
en systematisk undersökning af Grönland i
geografiskt och naturvetenskapligt hänseende
pågått. Det första framträngandet i Grönlands
istäckta inre gjordes af Lars Dalager 1751 vid
62° 31’ n. br., men han tillryggalade blott
ungefär 13 km. Nordenskiöld och Sven Berggren
hunno 1870 vid 68° 30’ n. br. omkr. 50 km.,
den svenska expeditionen 1883 hann vid samma
breddgrad ungefär 125 km. från isranden, och de
från expeditionens slutpunkt utsände lapparna
nådde på skidor ännu ett 100-tal km. längre
(högsta höjd 1,950 m.). Något nordligare nådde
Peary 1886 150–180 km. in öfver isen. Två år
senare lyckades norrmannen Fridtjof Nansen utföra
den första öfvertvärningen af Grönland, i det
han med 5 följeslagare under 46 dagars vandring
från östkusten nådde fram till Godthaab. Han blef
därigenom den förste att undersöka inlandsisens
inre ackumulationsområde, som redan Nordenskiölds
lappar upptäckt. En viktig inlandsisvandring
utfördes nära Grönlands sydspets 1893 af
dansken T. V. Garde, medan Peary 1892 och
1895, första gången åtföljd af norrmannen
E. Astrup, korsade Grönlands breda nordligaste
del och därvid upptäckte den från öster djupt
inskärande Independencebukten samt det isfria
land, som breder sig kring denna. Senare har
Grönlands inlandsis öfvertvärats på 3 ställen,
nämligen 1912 af schweizaren A. De Quervain
från Diskobukten till Angmagsalik på östkusten
(omkr. 700 km.), s. å. af dansken Knud Rasmussen
längst i norr, hvarvid Grönlands nordligaste
fortsättning, Pearylandet, utforskades,
och slutligen 1913 af dansken J. P. Koch
på öns bredaste ställe mellan Kap Bismarck
och Upernivik. Denna färd är med omkr. 1,150
km. den längsta inlandsisvandring i en riktning,
som företagits på norra halfklotet. Genom
dessa färder har man erhållit en ganska god
kännedom om isens beskaffenhet och form samt
de meteorologiska förhållandena i Grönlands
inre. Den största höjd man nått är nära 3,000
m. (Koch). – Grönlands östkust utforskades
1829 under en färd i eskimåisk "kvinnobåt" af
W. A. Graah till 65° 15’ n. br. På samma sätt
färdades G. Holm 1884–85 till 65° 37’ n. br.,
där han öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni
af hedniska grönländare, som dittills ej varit
i beröring med hvita. Till samma plats hade
A. E. Nordenskiöld 1883 framträngt med "Sofia",
första gången ett fartyg genom packisen lyckats
komma fram till sydöstra Grönland. Nu är här
förlagd en dansk handelskoloni, vid hvilken äfven
flera vetenskapsmän under längre tidsskeden
arbetat. Däremot hade redan Scoresby visat,
att den mellersta delen af kusten är lättare
tillgänglig, och 1822 befor han kusten mellan
69° och 75° och upptäckte den stora efter honom
benämnda fjorden. 1823 utförde Clavering
och Sabine sina pendelförsök på kuststräckan
norr härom och kartlade densamma till 76°
n. br. ; 1869–70 öfvervintrade i dessa trakter
den s. k. andra tyska nordpolsexpeditionen,
under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
