Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polardag och Polarnatt - Polardimma - Polardistans l. Poldistans, astron. - Polarexpiditioner - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1151
Polardimma-Polarexpeditioner
1152
växlingen af dag och natt, som kan benämnas
po-larvår, polardagen, som också kan kallas
polarsom-mar, samt slutligen den därefter
inträdande växlingen af dag och natt, som kan
anses vara polarhöst. Följande tabell visar
dessa årstiders olika längd i -dygn (i enlighet
med ofvanstående tabell).
70 gr
75
80
85
90
70
75
80
85
90
n. br.
vintern varar
52
93 123 149 175
57
99 129 157 183
Polar-våren varar
121
81
52
25
O
121
83
54
26
O
Polar-
Polar-
sommaren -
hösten
varar
varar
69
122
109
82
137
53
165
26
190
0
67
120
101
82
141
53
157
25
182
0
Att polarsommaren är kortare och polarvintern
längre på södra än på norra halfklotet, beror
därpå, att jordbanan är elliptisk med perihelium
(solen närmast jorden) 3 jan. och aphelium
(solen fjär-mast) 2 juli (1914) samt att enligt
Keplers andra lag jordens hastighet i banan är
störst i perihelium och minst i aphelium. De här
ofvan anförda polarårstiderna of verensstämma
icke med den eljest vedertagna indelningen i
meteorologien, enligt hvilken årstiderna äro:
Vinter Vår Sommar Höst
På n. halfkl. dec.-febr. mars-maj
juni-aug. sept.-nov, »s. »
juni-aug. sept.-nov. dec.-febr. mars-maj
N. E-m.
Polardimma, den dimma, som under den varmare
årstiden uppträder i polarområdena, t. ex. på
Spetsbergen. Den uppkommer genom beröringen
mellan det af smältande is eller snö afkylda
hafvet eller landet och den däröfver befintliga
varmare och fuktiga luften. I sydligare trakter,
dit hafsströmmar föra isberg, framför allt i
hafvet ö. om Newfoundland, förekommer också en af
samma orsak härrörande dimma. På eftersommaren
och hösten, då hafvet i polartrakterna liksom
äfven på sydligare breddgrader är varmare än
luften, uppkommer dimma därigenom, att det
varma vattnet afdunstar och den så uppkomna
vattenångan kondenseras, när den blandas
med det öfver vattnet befintliga kallare
luftlagret. Denna höstdimma är dock i regel
mindre tät och mindre vanlig. N. E-m.
Polardistans l. Poldistans,
astron. En himlakropps, t. ex. en stjärnas,
polardistans benämnes afståndet, räknadt i
vinkel, mellan världspolen och himlakroppens
ort på himmelssfären. Polardistansen är sålunda
komplementet till deklinationen. Man talar såväl
om nordpoldistans (N. P. D.) som om sydpoldistans
(S. P. D.). Zenits poldistans är komplementet
till polhöjden eller geografiska bredden.
K. B. (B-d.)
Polarexpeditioner, färder, som företagas i syfte
att uppnå endera af jordens poler eller att
framtränga så långt som möjligt mot dessa; resor
för kommersiellt eller vetenskapligt ändamål inom
de arktiska eller antarktiska trakterna. Färder,
som i det ena eller andra afseendet företagas
inom de arktiska trakterna, kallas nordpols-
l. nordpolarexpeditioner, de, som riktas till
de antarktiska, sydpolsexpeditioner.
1. Nordpolsexpeditioner. Som de äldsta sådana
kunna betraktas de gamle nordbornas färder åt
nordöst och nordväst under 800- och 900-talen,
hvarigenom å ena sidan Skandinaviska halföns
nordspets kringseglades och Hvita hafvet
uppnåddes (se Ottar), å den andra Färöarna,
Island, Grönland samt delar af Nord-Amerikas kust
upptäcktes. Det är möjligt, men ännu omtvistadt,
att Spetsbergen också vid denna tid för första
gången anträffades. Nordpolsexpeditioner i
egentlig mening förekommo emellertid först,
sedan under de stora upptäckternas århundrade
sökandet efter en väg till Indien blifvit dagens
lösen. Då portugiser och spanjorer behärskade
världshafven inom tropikerna, dref snart täflan
de öfriga sjöfarande nationerna att söka nya
vägar till de eftertraktade kryddländerna. Genom
upptäckten af dessa nya vägar hoppades man vinna
det dubbla ändamålet att dels förkorta resans
längd, dels undvika de förste upptäckarnas
beväpnade konkurrens i trakter, till hvilka
ett påfligt domslut förlänat dessa uteslutande
besittningsrätt. Man sträfvade efter att finna
en väg till Indien dels i nordvästlig, dels i
nordöstlig riktning. Sträfvandena af det förra
slaget inleddes af den i engelsk tjänst stående
italienaren Giovanni Cabot, som därvid 1494
upptäckte en del af Nord-Amerikas kust, hvilken
antogs vara den nordöstligaste delen af Asien. De
engelska upptäcktsfärderna i dessa trakter
förnyades 1497 och 1498 af Cabot och hans son
Sebastiano Cabot, hvilken senare, antagligen
vid kusten af Labrador, af is tvangs att vända
sig mot söder. Äfven portugiserna under
Cortereal, hvilka 1500 återupptäckte Grönland
och 1501 Labrador, nödgades af samma anledning
återvända med oförrättadt ärende. Sedan man genom
Söderhafvets upptäckt kommit till visshet om,
att Amerika var en från Asien skild världsdel,
började försöken att finna nordvästpassagen,
d. v. s. vägen till Indien öfver Amerikas norra
kust, genom Sebastiano Cabot, som 1517 n. om
Labrador upptäckte ett mot v. ledande sund
(Hudsons sund), men af sin besättning nödgades
återvända. De från Frankrike i samma riktning
utsända expeditionerna (1523–35) ledde blott
till upptäckten af Saint Lawrence-floden genom
Jacques Cartier och grundläggandet af det franska
väldet i Canada. Då alltså vägen i nordväst
syntes erbjuda oöfvervinneliga svårigheter,
vände man sig mot n. ö. Den första expedition
för att uppsöka nordostpassagen, d. v. s. vägen
till Indien längs Europas och Asiens norra
kust, utgick från England 1553 under sir Hugh
Willoughby och Richard Chancellor. Den förre
nådde antagligen till ön Kolgujev, men omkom
jämte hela sin besättning af skörbjugg under
öfvervintringen på Kolahalföns kust. Den senare
hann Dvinaflodens mynning samt återvände,
efter ett gästvänligt mottagande i Ryssland,
1554 till hemlandet och grundlade genom sin
resa den för England viktiga handelsförbindelsen
med Hvita hafvet. Kort därefter (1556) kom
Stephen Burrough till Novaja Zemljas sydkust
och ön Vajgatj, i hvilka trakter han redan fann
en ganska utvecklad rysk sjöfart, som skall ha
sträckt sig ända till Obs mynning. Med Arthur
Pets och Charles Jackmans resa (1580), hvarunder
västeuropeiska fartyg för första gången in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
