Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plattlask. Se Lask, skpsb. - Plattläder. Se Läder, sp. 172-173 - Plattmalning. Se Kvarn, sp. 364 ff. - Plattmaskar, zool - Plattner, Karl Friedrich - Plattnerit, miner. - Plattormarna, zool. Se Hafsormarna - Plattsburg - Plattsilke. Se Sidenindustri - Plattsmouth - Plattstjärtarna, zool. Se Hafsormarna - Plattsöm. Se Sömnad - Plattvakt, sjöv. Se Glas, sjöv. - Plattyska l. Lågtyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1049
Plattlask-Plattyska
1050
Plattlask. Se Läsk, skpsb.
Plattläder. Se Läder, sp. 172-173.
Plattmalning. Se Kvarn, sp. 364 ff.
Plattmaskar, Plathelminthes (Platyhelminthes),
zool.y utgöra en särskild klass bland maskarna
(Vermes), ha en platt, mer eller mindre
långsträckt kropp. En kroppshålighet saknas;
kroppens grundmassa utgöres af en bindväfsartad,
af i olika riktningar gående muskeltrådar
genomkorsad substans, i hvilken de särskilda
organen: tarmkanalen, nervsystemet, njuren,
könsorganen, äro inbäddade. De till denna
klass hörande maskordningarna (Turbel-laria,
hvirfvelmaskar, Trematodes, s u g-m a sk a r,
Cestodes, b a n d m a s k a r) äro sinsemellan
mycket olika organiserade. L-e-
Plattner, Karl Friedrich, tysk metallurg,
f. 1800, d. 1858 som professor i hyttkonst
och blåsrörsproberkonst vid bergsakademien
i Freiberg, inlade mycken förtjänst om
blåsrörsprobermetodens utbildning. Sedan Gahn
och Berzelius utbildat blåsrörets användning
för kvalitativ analys, var det egentligen en
studiekamrat till P., Eduard Har-kort, som fann
dess brukbarhet för kvantitativa bestämningar
(1827), men då denne 1830 utvandrade till Texas,
vardt P. den, som fullföljde förfarandet. Näst
P :s därom handlande, berömda verk Probir-kunst
mit dem löthrohr (1835; 6:e uppl. 1897) är
hans viktigaste arbete Die metallurgischen
röstpro-zesse theoretisch betrachtet (1856).
(G- H-r.)
Plattnerit, miner., tetragonala kristaller af
plumbioxid (Pb 02) från Leadhills i Skottland.
A. Hng.
Plattormarna, zool. SeHafsormarna.
Plattsburg [plä’tsbõg], stad i Nya
Syd-Wales, 130 km. n. om Sydney. 3,178
inv. (1901). Sten-kolsgrufvor, koksfabrikation.
J. F. N.
Plattsburg [plä’tsbgg], stad i nordamerikanska
staten New York, vid floden Saranacs mynning,
på västra sidan af sjön Champlain. 11,138
inv. (1910). Statens normalskola, katolskt
college. Tull- och militärstation, utmärkt
hamn, liflig industri, som får sin kraft
från Saranacs fall (sågverk, trämasse- och
pappersfabriker, maskin verkstäder). 1812, under
kriget med England, var orten hufvudkvarter
för unionens armé på norra gränsen, och i
sept. 1814 tillfångatogs där den brittiska
flottiljen på sjön Champlain. P. blef stad 1902.
(J. F. N.)
Plattsilke. Se Sidenindustri.
Plattsmouth [plä’tsmgth], stad i
nordamerikanska staten Nebraska, vid Missouri,
nedanför dess förening med Platte. 4,287
inv. (1910). Järnvägsverkstäder, handel med
jordbruksvaror. J. F. N.
Plattstjärtarna, zool. Se H a f s o r m a r n a.
Plattsöm. Se Sömnad.
Plattvakt, sjöv. Se Glas, sjöv.
Plattyska 1. Lågtyska (ty. plattdeutsch
1. niederdeutsch), förr äfven neder-sachsiska
(niedersächsisch), kallas, i motsats till
högtyska, det i en mångfald af dialekter
utpräglade folkspråk, som talas allmänt i
nordtyska låglandet, från Rhen till Kurisches
haff. Inom detta språks område falla Hannover,
Oldenburg, Bremen, Hamburg, Lübeck, Holstein,
Lauenburg, södra Slesvig, Mecklenburg, Pommern,
nordliga delen af Ost- och Westpreus-sen samt
af Posen, större delen af Branden-burg och af
prov. Sachsen, Harz, Braunschweig,
Lippe, Waldeck, Westfalen samt Rhenprovinsen norr
om Düsseldorf, dessutom de östligaste delarna
af Nederländerna norr om Rhen. Den ungefärliga
gränsen mellan lågtyska och högtyska går nu
från Limburg och Aachen öfver Düsseldorf,
Siegen och Kassel öster ut s. om Magdeburg
förbi Wittenberg, därefter i nordöstlig
riktning öfver Lübben och Fürstenberg till
den tysk-slaviska språkgränsen vid Birnbaum; i
äldre tider löpte den delvis sydligare. Namnet
p l a 11 y s k a, det mest brukliga i dagligt
tal, uppkom vid midten af 1600-talet; under
medeltiden kallades språket vanligen tyska
(du-desch). Af språkforskare användes nu mest
namnet l å g t y s k a (niederdeutsch), ehuru
detta i vidsträcktare mening äfven innefattar
nederländskan (holländska och flamländska),
hvilken också, som en med sachsiskan eller
plattyskan sidoordnad lågtysk språkart, betecknas
med namnet frankiska (se d. o.) eller, nogare,
lågfrankiska. Uttrycket nedersachsiska tages
numera helst i en inskränktare betydelse, om
dialekterna v. om Elbe (plur. pres. af verbet
ändas här på -et i st. f. -en), så att däri
icke inbegripas de nederrhenska dialekterna
i nordvästra Rhenprovinsen och i holländska
Geldern eller de östelbiska dialekterna på förr
slaviskt område. Stundom innefattas däri icke
heller westfaliskan, som är i flera afseenden
egendomlig. Plattyskan är i historisk utveckling
framgången ur fornsachsiskan (se d. o.). Från
högtyskan skiljer den sig väsentligen därigenom,
att den icke deltagit i den senares andra
ljudskridning (se d. o., sp. 867). Af denna orsak
äro plattyskans konsonanter väsentligen desamma
som engelskans och de skandinaviska språkens. Om
alltså en tysk dialekt har t, där högtyskan
har s (z), t. ex. dat, tal i st. f. das, zahl,
eller k, p, där hty. har ch, ff, pf, så är
dialekten plattysk. I synnerhet do västliga
dialekterna uttala s skildt från ch i sch
(s-chön), och i allmänhet uttalas sp och st rent
(ej som i högtyskan schp och scht). I afseende
på vokalsystemet råder stor olikhet mellan de
lågtyska dialekterna, och dessa ha härvidlag
intet för dem alla gemensamt skiljemärke från
högtyskan. Det nuvarande platty-ska tungomålet
har h. o. h. karaktären af ett folkspråk. Det
egnar sig därför föga till uttrycksmedel för
oratoriskt patos, men gör sig väl gällande i
ordspråksvändningar o. d. samt icke minst i humor
och skalkaktig komik. Ända till reformationstiden
var plattyskan det allmänna skriftspråket
i de länder, där den talas. Men redan under
medeltiden diktade skalder af lågtyskt ursprung
hellre på högtyska, hvadan plattyskan blef i
saknad af litterär förädling och hufvudsakligen
fick göra tjänst i krönikor, lagböcker och
lärodikter. Bland rimkrönikorna framstår den
kölnska af Gottfr. Hagen (omkr. 1270), bland de
prosaiska Dethmars lybeckska krönika och den
magdoburgska Schöffenchronik. Den viktigaste
lagsamlingen är "Sachsenspiegel" (Der sassen
speyghel), och bland de vittra alstren märkas
den från holländskan bearbetade "Reineke de Vos"
samt "Ulenspiegel". Sedan genom Luther högtyskan
fått rang af riksspråk, bortdog den plattyska
litteraturen. Ett försök af Lauremberg i fyra
"Schertz gedichte" (1652) att åter bringa den
till heders blef alldeles utan efterföljd under
mer än ett århundrade. Den återuppväcktes först
på 1790-talet genom J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
