Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Platon
1042
finna den rätta medelvägen mellan båda. Att
ansluta sig till den heraklitiska rörelseläran
var uteslutet för honom som Sokrates’
lärjunge. Denne hade ådagalagt, att vi af
moraliska skäl ej kunde vara utan vetandet som en
nödvändig och oföränderlig kunskap, men en sådan
vore ej möjlig, om den sanna verkligheten vore
idel förändring. Från den eleatiska enhetsläran
måste han också stötas tillbaka, då dess döda
abstraktioner hvarken kunde tillfredsställa hans
af Sokrates väckta etiska intressen, ej heller
tilltala hans efter lif och konkret verklighet
trängtande konstnärssjäl. Förmedlingen
mellan de genom sin ensidighet falska
ytterligheterna fann P. i sin originella
lära om idéerna. Idéläran. Som innehåll i
vetandet måste han söka ett oföränderligt
sant varande. I den sinnliga verkligheten,
som uppfattas med våra varseblifnin-gar,
kunde han icke finna detta. Om den gäller den
heraklitska rörelseläran. Den enskilda människan
födes, utvecklar sig och dör, och på samma sätt
äro alla naturting underkastade förvandlingens
lag. Men ett finnes, som består och ej förändras:
människotypen, det som gör människorna till
människor, och likaså arttyperna för de olika
naturföremålen. Dessa är det också, som vi fatta
med vårt vetande. I dem kunna vi äfven finna
den moraliska ledningen, ty de ange de ändamål,
som vår vilja bör eftersträfva. Människorna böra
söka motsvara människotypen och därigenom bli
sanna människor, och likaså bör allting annat
danas efter sina rena typer. Dessa är det nu,
som P. kallar idéer (grek. idealt af en stam,
som också förekommer i verbet idéin, se, och som
därför i viss mån torde motsvaras af begreppet
"gestalter"). P. anser otvifvelaktigt idéerna
vara innehållet i vetandet, och såtillvida
äro de för honom begreppen, fattade såsom
själfständiga verkligheter. Dock är det icke
genom det abstrakta tänkandet, som han anser
sig upptäcka idéerna, utan genom ett skådande,
hvarvid han erfar en helig rysning inför
den anade fullkomligheten. Idéerna äro det
oföränderliga vara, som eleaterna fordrat,
och de möjliggöra vetandet. Den heraklitska
rörelseläran gäller däremot om sinnevärlden,
som på sin höjd kan bli föremål för en "rätt
mening". Tingen i sinnevärlden äro blott skuggor
eller ofullkomliga af-bilder af de motsvarande
idéerna. Dessa äro därför tingens förebilder på
samma gång som deras ändamålsorsaker. Idéerna
äro obetingade, äro genom sig själfva och för
sin egen skull; allt annat är genom dem och har
i dem sina ändamål. - Detta är grundtankarna i
P:s s. k. "tvåvärldsteori". Denna får dock ej
fattas som dualistisk, ty någon sann verklighet
finnes ej vid sidan om idéerna; tingen äro
allt hvad de äro genom "delhafvande" i idéerna,
och P. framhåller kraftigt det inre sambandet
mellan idéerna och sinnevärlden, tydande
på en verklig väsensgemenskap mellan dem. -
Ursprungligen exemplifierade P. idéerna endast
med artbegreppen för konkreta föremål och talade
t. ex. om människans idé, hästens idé, bordets
idé o. s. v. Men sedan utsträckte han samma
betraktelsesätt äfven till abstrakta begrepp,
såsom det goda, det sköna och t. o. m. det fula,
samt till relationsbegreppen, så att han antog
en det störres och en det mindres idé, det helas
och det halfvas idé o. s. v., för att slutligen
låta idéläran mynna ut
i om pytagoreismen erinrande
talspekulationer. Att P. därigenom betydligt
aflägsnat sig från det fruktbärande uppslaget
och drifvits att pressa idébegreppet, så att
det slutligen illa motsvarar fordringarna på
en själfständig verklighet, kan näppeligen
förnekas. Ej utan särskilda svårigheter är
likaledes hans försök att tänka sig idéernas
förhållande till hvarandra. Han fattar dem som
ett system af lägre och högre idéer, hvarvid
de lägre skola ingå i de högre och i dem ha sin
enhet, liksom de många människorna ha sin enhet
i människans idé. Högst i detta idésystem som
alltings yttersta grund och högsta ändamål står
en idéernas idé. På höjdpunkten af sin utveckling
tillerkände han denna plats åt det godas idé,
som då för honom fick samma betydelse som Gud
i en teistisk världsåskådning, ehuru han själf
tyckes använda gudsföreställningen endast vid
mer eller mindre mytisk framställningsform.
Naturfilosofi och psykologi. Om den föränderliga
sinnevärlden kan man enligt P. ej ha egentligt
vetande, utan endast "mening". Därför framställer
han också sin naturfilosofi blott i en hälft
mytologisk, endast hypotetisk form. Yärlden
är skapad af en demiurg, som danat tingen som
idéernas af-bilder genom att med idén förena
"något annat", en brist, som skiljer tingen
från deras förebilder. Hvad detta andra är,
som först Aristoteles kallar materien, är icke
rätt klart. Somliga Platon-tolkare tro sig
kunna identifiera det med det tomma rummet,
andra vilja däri se en bildbar, odanad massa,
som genom idén får gestalt och därigenom
kroppslighet. P. utför sin naturfilosofi rätt
detaljeradt med antagande af en världssjäl,
som är urkällan till allt lif och grunden
till världens matematiska bestämningar,
och med matematisk förklaring af elementen:
elden består af smådelar, som ha formen af
tetraedrar, luften af oktaedrar o. s. v. -
Människan är en enhet af själ och kropp. Den
förra är idéartad, den senare materiell. Själen
har förmågan af själfrörelse och identifieras
med lifsprin-cipen, hvarför äfven växter och
djur antas ha själ. Människosjälen består af tre
delar: 1. jörnujtet, 2. modet och 3. begären,
af hvilka den första för-lägges till hufvudet,
den andra till bröstet och den tredje till
underlifvet. För själens individuella odödlighet
finnes svårligen plats i P:s system, då det eviga
hos människan enligt detta är människans idé, som
är gemensam för alla människor, men af praktiska
skäl söker han försvara odödlighetsläran med
en mångfald af argument, bland hvilka följande
torde vara viktigast: 1. lifvet hör till själens
begrepp, lifsprincipen kan icke själf dö; 2. allt
dödligt har något särskildt fel, genom hvilket
dess död vållas, järnec rosten, träet ruttnandet
o. s. v.; nu är själens fel orättrådigheten;
då den icke genom denna göres om intet, kan den
ej heller genom något annat förintas; 3. vetandet
kan ej förklaras annat än genom återerinring från
en förut-tillvaro, under hvilken själen lefvat i
samlif med idéerna; men har själen funnits redan
före förbindelsen med kroppen, så finnes intet,
som hindrar tron på dess fortvaro äfven efter
skilsmässan från kroppen.
Etik och statslära. I P:s etik göra sig två
motsatta tendenser gällande, hvilka leda till
olika sätt att ur idéläran utdraga de praktiska
konsekven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
