Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Pius. 9. P. IX
- Pius. 10. P. X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
æternus (18 juli) utbrytande fransk-tyska kriget
skingrade konsiliet, som af P. ajournerades 20
okt., och vållade hemkallande af den franska
garnison, som på grund af ett italienskt
friskareangrepp 1867 åter förlagts till Rom. Den
italienska regeringens trupper besatte Rom (20
sept. s. å.); och genom allmän folkomröstning
slöt sig Rom till konungariket Italien, hvars
hufvudstad det blef. Italienska parlamentet
antog 1871 den s. k. garantilagen (se
d. o.), som påfven dock förkastade; han lade
bann öfver Italiens konung och hans ämbetsmän och
proklamerade teorien om, att påfven befunne sig i
en "fångenskap i Vatikanen", som ej brötes, förr
än han återfinge Kyrkostaten. 1870-talet förflöt
under ständig konflikt med de politiska makterna
(se Kulturkamp; österrikiska konkordatet
upphäfdes 1870 och 1874) och gammalkatolikerna
(se d. o.), bannlysningsbullor, protester mot den
nya tiden och firandet af jubileer. Till stöd
för den hotade ultramontana fromheten grep den
gamle P. åter med framgång till undertrons makt,
då han sanktionerade Sacré-Coeur-kulten. 1876
dog Antonelli, efterlämnande en förmögenhet på
öfver 100 mill. lire och en oäkta dotter, som
därom förde en skandalös process. 7 febr. 1878
afled P. efter att ha kommit på skam profetian
om, att ingen påfveregering skulle nå "annos
Petri" (25 år), "den enda vidskepelse, som
P. bidrog att skaffa ur världen". – P. intar
nog f. n. i det katolska folkmedvetandet den
främsta platsen bland påfvarna. Detta beror
ej på någon hans personliga öfverlägsenhet;
P. var medelmåttigt begåfvad, saknade djupare
bildning och statsmannablick, han behärskades af
stark envishet, men var dock ingen viljenatur,
som på något område själf gaf nya uppslag och
tog ledningen, utan leddes helt af jesuiterna,
äfven om han egde personlig tjusningskraft
och katolsk fromhet. Att man dock kan tala
om "P. IX:s tidehvarf" i katolska kyrkans
historia, beror därpå, att under hans
pontifikat den moderna ultramontanismens
system definitivt fick makten öfver kyrkan
och bestämde dess kommande utveckling. Litt.:
Förutom de under Pius VII anförda handböckerna
må nämnas A. Trollope, "Life of P. IX" (2 bd,
1877), A. Pougeois, "Histoire de Pie IX" (6
bd, 1877–86), Stepischnegg, "P. IX und seine
zeit" (2 bd, 1879), Nürnberger, "Papsttum und
kirchenstaat" (3 bd, 1897–1900), R. M. Johnston,
"The roman theocracy and the republic 1846–49"
(1901), P. Orsi, "Italia moderna" (s. å.), De
Cesare, "Roma e lo stato del papa dal ritorno
di P. IX al 1870" (2 bd, 1907), Bollerini,
"Le prime pagine del pontificato di Pio IX"
(1909; äfven fransk öfv.), och N. Söderblom,
"Religionsproblemet", I (1910). Jfr äfven under
Manning och Vatikankonsiliet anförd litt.
 |
| |
10. P. X. (1903–14), Giuseppe Sarto, f. 2
juni 1885 i byn Riese i provinsen Treviso,
af enkel bondefamilj, d. 20 aug. 1914 i Rom,
1858 prästvigd, 1867 kyrkoherde i Salzano,
1875 domherre i Treviso, 1884 biskop i Mantua,
1893 patriark i Venezia, 1898 kardinal, valdes 4
aug. 1903 till påfve efter en skarp valstrid i
konklaven med Rampolla (se d. o.), mot hvilken
furst-biskop Puczyna af Krakau på Österrikes
uppdrag använde dess exclusiva (se d. o.; dylik
"jus exclusivæ" blef af P. upphäfd
genom konstitutionen Commissum nobi af 20
jan. 1904, offentliggjord först 1909). Till
statssekreterare efter Rampolla tog P.
Merry del Val (se d. o.) och till biktfader
dennes landsman och vän, den asketiske
kapucinmunken och kättarhataren Vivesy Tuto
(afliden sinnesrubbad 1913). P. var känd som
en mild och varmt religiös man med utpräglade
pastorala intressen, men jämförelsevis liten
allmänbildning och politisk öfning. Han har
af somliga betecknats som ett osjälfständigt
redskap för jesuiterna vid kurian, af andra som
en ovanligt själfrådig och för påverkningar
utifrån oemottaglig påfve med säker blick
för verkligheten och järnhård konsekvens i
den af honom personligt religiöst fattade
ultramontanismens fulla genomförande. Visst
är, att det ultramontana systemet under P. och
Merry del Val nått en fulländning som aldrig
tillförne. Om P:s personliga sederenhet,
uppriktiga fromhet och rena motiv finnes blott en
mening. – Han tillkännagaf i sin första encyklika
4 okt. 1903, att hans afsikt var att "instaurare
omnia in Christo", och denna sats kom ständigt
tillbaka i hans edikt. För det religiösa lifvets
höjande i katolska kyrkan utgingo också hvarje
år förordningar och förmaningar. P. intresserade
sig lifligt för prästseminariernas förbättring,
prästbildningens höjande och den religiösa
folkundervisningen (encyklikan Acerbo nimis 15
april 1905 om anordning af biträde åt prästen
vid undervisningen, i praktiken mest af vuxna,
och om bättre katekesundervisning); han lät
äfven 1905 för diecesen Rom utarbeta en ny
katekes, som anbefallts för Italien och väl blir
normerande för hela katolska kyrkan. Särskild
vikt lade P. vid flitigt nattvardsfirande
(dekret af 20 dec. 1905, 7 dec. 1906) och
eukaristiföreningarnas verksamhet. Hit hör
ock dekretet Quam singulari 15 aug. 1910, att
bikt och kommunion verkligen skola begynna vid
omkr. 7 års ålder, hvilket på grund af biktens
ömtåliga karaktär väckt stark opposition (det
upprätthölls af P. oböjligt, dock med rätt till
jämkning till 9:e året). – Bredvid kommunionen
stod Mariadyrkan i centrum för P:s omvårdnad;
redan 1904 firades med en bulla 2 febr. och
stor högtidlighet i Rom 50-årsminnet af den
obefläckade aflelsens proklamering. Därvid
uppmuntrades äfven vallfärderna till Lourdes;
och dessa liksom Sacré-Coeur-kulten ha alltmer
blifvit en hufvudfaktor i det katolska religiösa
lifvet. För bibelstudiet intresserade sig
P. (encyklikor 27 mars 1906 och 29 juni 1910),
om också blott i af klerus kontrollerad form;
genom ett dekret 7 maj 1909 tillsatte P. ett
bibelinstitut, som står under jesuiternas
ledning och bedrifver ortodox vetenskaplig
bibelforskning. – P. var musikaliskt intresserad;
redan nov. 1903 påbjöd han en reformering af
den heliga musiken i gregoriansk riktning,
visserligen med ytterligare uniformering efter
romerskt mönster. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfca/0543.html
