Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pisakonsiliet - Pisan, Christine de. Se Cristine de Pisan - Pisander. Se Peisandros - Pisanello. Se Pisano 5 - Pisang, bot. Se Musa - Pisano, Leonardo (ofta kallad Fibonacci) - Pisano, medeltidskonstnärer från Pisa - Pisano. 1. Niccoló P. - Pisano. 2. Giovanni P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer än 300 doktorer i teologi och kanonisk
rätt samt äfven sändebud från Europas flesta
furstar och republiker. Vid konsiliets
15:e session (5 juni) förklarades båda
de rivaliserande påfvarna afsatta, och
26 juni utsågo kardinalerna i konklav till
påfve ärkebiskopen af Milano, Pietro Filargi,
som antog namnet Alexander V. Återställande
af enighet inom kyrkan vanns emellertid ej
därmed, ty de båda afsatte påfvarna fortforo
att erkännas af flera bland sina anhängare,
Gregorius XII i Tyskland och Neapel, Benedikt
XIII i Spanien och Portugal. Reformationsverket
fick äfven en rätt snöplig utgång; det uppsköts
till ett nytt allmänt konsilium, som skulle
sammanträda inom tre år. Vid konsiliets 23:e
session afslöts det af påfven Alexander V;
det hade visserligen ökat förvirringen i fråga
om kyrkans högsta ledning, men å andra sidan dock
skarpt betonat det universella kyrkobegreppet och
konsilierna som reformtankens bärare. Jfr Hefele,
"Konciliengeschichte", d. 6, Kötzschke, "Ruprecht
von der Pfalz und das konzil von Pisa" (1889),
F. Stuhr, "Die organisation und geschäftsordnung
des Pisaner und Konstanzer konzils" (1891), och
J. Haller, "Papsttum und kirchenreform", I
(1903).
V. S-g.
Pisan [pisa’], Christine de.
Se C h r i- j stinedePisan.
j
Pisa’nder, SePeisandros.
j
Pisanello [-ne’llå]. Se Pisano 5.
j
Pisang, bot. Se Musa.
j
Pisano [-nå], Leonardo (ofta kallad F i- |
b o n a c c i, stundom äfven B o n a c c i),
italiensk matematiker, f. omkr. 1175 i Pisa,
erhöll tidigt undervisning både i den då vanliga
räknemetoden (med räknebräden och romersk
talbeteckning) och i den då ännu i Europa föga
kända positionsaritmetiken samt fick sedermera
under vidsträckta handelsresor i Egypten, Syrien,
Grekland, Sicilien och Provence tillfälle att
föröka sina kunskaper. Han lefde ännu vid slutet
af 1220-talet; dödsåret är obekant. - P. var
utan all fråga medeltidens förnämste matematiker
och bidrog bl. a. kraftigt att i Europa utbreda
kännedomen om de arabiska siffrorna och de på
dem grundade räknemetoderna. Grundligheten
och mångsidigheten af hans matematiska
kunskaper ha först i våra dagar, sedan hans
skrifter genom furst B. Boncompagni blifvit
fullständigt offentliggjorda, kunnat till fullo
uppskattas. P:s förnämsta arbeten äro Liber
abbaci (i tryck upptagande mer än 450 kvartsidor)
och Practica geomelriæ . af mindre omfång äro
Flos och Liber quadratorum. Det förstnämnda
arbetet är en fullständig aritmetik med läran om
hela och brutna tal, en mängd olika räknesätt
med sorter samt algebra; det andra innehåller
en kort inledning till geometrien, därefter
läran om kvadrat-och kubikrötter, planimetri,
stereometri och trigo-nometri, jämte lösning
af ett antal hithörande problem. De två mindre
skrifterna behandla företrädesvis problem ur
den obestämda analysen, vid hvilkas lösning
P. ådagalade ett anmärkningsvärdt skarpsinne. För
öfrigt beröres i hans skrifter ett stort antal
förut obehandlade frågor. Hit torde kunna räknas
läran om uppstigande kedjebråk, rekurrenta serier
och en metod för approximativ lösning af kubiska
ekvationer. De af furst Boncompagni föranstaltade
upplagorna af P:s skrifter
äro "Tre scritti inediti" (1854), "Opuscoli"
(1856) och "Scritti" (I-II, 1857-62).
(i. *.)
Pisano [-nå], namn på flera italienska
medeltidskonstnärer från Pisa. 1. Niccol6
P., födelseår obekant, d. 1280, synes ha
varit en inflytelserik skolchef, som nära nog
"monopoliserade Toscanas skulptur". Han är känd
hufvudsakligen genom de predikstolar han på äldre
dagar, biträdd af sina lärjungar, utförde i Pisa
och Siena. Predikstolen i Pisas bap-tisterium
(1260) står, liksom de följande, fritt i rummet,
uppbäres af kolonner, några af dessa hvilande på
lejon; kolonnerna uppbära rundbågar. Själfva
predikstolens ytor fyllas af reliefer:
Bebådelsen, Jesu födelse, de tre kungarna,
korsfästelsen, yttersta domen. Predikstolen i
Sienas katedral (1266-68) är i samma stil, men
rikare i anordning; öfverdelen är öfverhopad af
figurer, det äldre verkets stil är uppblandad med
moderna element. P :s son Giovannis medverkan är
här uppenbar. Andra arbeten af P. äro Nedtagandet
från korset m. fl. reliefer i S. Martino i
Lucca, S. Domenicos g r af monument i Bologna,
som till-skrifvits P., är endast planlagdt af
honom, men utfördt af hans lärjunge Fra Guglielmo
och sedan fullbordadt på 1400-talet, med relief
bilder ur helgonets lif. P. har i konsthistorien
stått som en oförklarlig uppenbarelse; det
heter, att han väckte antikens formvärld till
nytt lif efter många seklers sömn, hans konst
var en renässans före renässansen o. s. v. I
själfva verket begagnade italienska konstnärer
äfven förö honom antika reliefer och ornament
till förebilder för sina verk. Exempel härpå
saknas ej i Nord-Italien. Och i södra Italien
växte under den hohenstaufenske kejsaren
Fredrik II:s hägn en bildkonst, som var direkt
inspirerad af antik skulptur. Med ledning af
ett i Siena hit-tadt dokument ha nutida forskare
framställt möjligheten, att P. varit bördig från
Apulien och därifrån flyttat till Pisa. Flera
egendomligheter i hans stil få en nöjaktig
förklaring af detta antagande. P. omtalas äfven
som arkitekt, men man känner ingen byggnad,
som bevisligen är hans verk. - 2. Giovanni
P., den föregåendes son, födelseår obekant,
d. omkr. 1320, var arkitekt och skulptör. Han
utförde den storslagna bcgrafningsplatsen Campo
santo i Pisa (1278 -83) och var sedan under 15 år
ledare af domkyrkobygget i Siena. (Den praktfulla
fasaden är ej, som det blifvit sagdt, hans verk
- den tillkom i slutet af 1300-talet.) Som
skulptör biträdde han fadern bl. a. vid
arbetet på den redan omnämnda predikstolen i
samma kyrka. Båda arbetade äfven på brunnen på
Perugias domplats (färdig 1278). Sedan utförde
P. de båda predikstolarna för S. Andrea i Pistoja
(1301) och för Pisas domkyrka (1311, nu i Pisas
museum; alla bifigurer torde ej tillhöra det
ursprungliga verket). De äldre predikstolarnas
bärande kolonner äro här ersätta af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
