Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper, Pepparsläktet, bot., farm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndarna 2-6, pistillen med flera märken. Släktet
delas i 4 undersläkten, de viktigaste arterna
höra till undersläktena Steffensia (med tvåkönade
blommor, i Amerika) och Eupiper (med blommorna
alla eller delvis enkönade, i Gamla världen). Den
allmännast bekanta arten är P. nigrum L., som lämnar
de båda drogformerna svartpeppar l. starkpeppar
(fructus Piperis nigri) och hvitpeppar (semen
Piperis). "Pepparrankan", som den klättrande,
gaffelformigt grenade pepparbusken kallas, är
ursprungligen inhemsk i Syd-Asien och odlas i
hela indomalajiska området och andra tropiska
länder. Rankan älskar fuktighet och skugga samt
klättrar med luftrötter ända till 8-9 m. högt upp
i nära stående träd, från hvilkas grenar rankans
toppar hänga ned i festoner. Bladen äro skaftade,
bredt äggrunda, med 5 nerver. De slaka axen
ha en längd af 5 till 10 cm. Frukterna äro små,
bärlika, röda stenfrukter. På bördig jord bär
den odlade rankan frukt från fjärde året. Årliga
produkten af en pepparranka uppgår till omkr. 3
kg. (torkade) frukter. Från blomningen till
fruktmognaden åtgår ett helt år. När en eller
annan frukt vid basen af axet börjar rodna,
aftages hela
fruktsamlingen, och följande dag afstrykas
frukterna, rensas och torkas under 3 dagar,
utbredda på mattor eller flätverk af bambu
i närheten af en sakta brinnande eld. De
små klotrunda frukterna äro omogna gröna och
mogna röda, men skördas, som nyss är nämndt,
före mognaden, emedan de som omogna ha skarpare
arom. Efter torkningen äro frukterna (handelns
"svartpeppar’’) 3-4 mm. i genomskärning,
svartaktigt grå eller bruna, skrynkliga (genom
fruktköttets hoptorkning), med en otydlig
rest af det korta skaftet och antydningar
till märkena. Det tunna frukthyllet omsluter
ett enda frö med outveckladt växtämne. Lukten
och smaken äro egendomliga, starkt aromatiska,
stickande och liksom värmande, beroende på en
flyktig olja och ett skarpt smakande harts. En
annan viktig beståndsdel är alkaloiden piperin (se d. o.);
dessutom finnas alkaloiderna chavicin och piperidin
i peppar. - Svartpeppar är en af de tidigast begagnade
kryddorna; den fördes till Europa af
Alexander den store och omtalades redan på 300-talet f. Kr.
af Theofrastos, som äfven kände "långpepparn".
Hvitpepparn är nästan lika gammal krydda.
Plinius uppger handelsprisen på dessa tre slag af
peppar, bland
hvilka långpepparn var nära 4 gånger dyrare
än svartpepparn, och han förundrar sig öfver,
att man kunde sätta värde på en så obehaglig
krydda. Under medeltiden var pepparn den mest
värderade af alla kryddor. Republiken Venezias
stora rikedom och herravälde på hafvet berodde
till stor del på dess pepparhandel. Den var äfven
föremål för börsspel genom s. k. "pepper-rents",
eller förbindelser att tillhandahålla köparen
en viss peppar vid en viss tid, då skillnaden i
pris vid förfallodagen erlades (någon peppar
af-lämnades i regel icke). I London bildades
under Henrik II:s tid (1154-89) ett gille af
pepparhandlare, ur hvilket sedermera uppkom
"Grocers’ company", som hade uppdrag att
öfvervaka handeln med droger, kryddor, färgämnen
och slutligen äfven metaller (se dessutom
Pebersvend). Pepparns pris var mycket högt
under medeltiden. 7 till 15 kr. för skålp.,
men föll, sedan portugiserna börjat sjöledes
införa peppar direkt från Indien till Europa,
ehuru denna sjöledes inkomna peppar till en
början emottogs med mycket misstroende för
den ovanliga införselvägens skull. Pulver af
svartpeppar sattes förr ofta till "frosspulver"
af kinin o. s. v., men användes numera föga af
läkare. Som krydda på feta födoämnen nyttjas
numera oftare "hvitpeppar", som har finare smak
och består af skalad svartpeppar eller mogna
bär. Detta sker genom pepparfrukternas blötning
i vatten och gnidning mellan händerna, tills
alla yttre delar äro bortskaffade, hvarefter
fröna torkas. Hvitpepparn består sålunda nästan
endast af fröna, hvilka äro något sammantryckt
klotrunda, med gråhvitt skal. Båda slagen af
peppar förekomma i handeln äfven malda och äro då
ej sällan förfalskade med mjöl af säd och ärter,
brödpulver, malda olivkärnor, s. k. matta (se Hirs)
m. m. Malabar- och Singaporepepparn äro
de bästa sorterna, Penangpepparn, som ofta är
kalkad, är af mindre god kvalitet. - Den tredje,
sedan forntiden bekanta peppararten, långpepparn,
erhålles af P. Longum, P. officinarum (Chavica
officinarum) och P. aduneum (jfr Matico). Den
första har
Fig. 1. Gren med fruktställning af
pepparbusken (Piper nigrum).
Fig. 2. Skörd i en pepparplantage på Borneo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
