Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pingel. 2. Victorinus P. - Ping-pong-spel. Se Bollspel, sp. 1025 - Pingré, Alexandre Guy - Pingst - Pingstcykeln. Se Kyrkoår, sp. 524 - Pingstfest. Se Pingst - Pingstfriden. Se Frid - Pingstlilja, bot. Se Narcissus - Pinguente - Pinguicula, bot. - Pingvinanka, husdjurssk. - Pingvinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
901
Ping-pong-spel-Pingvinerna
902
vänstern under F. Bojsens ledning. P. tog
initiativ till koncession af de geologiska
undersökningarna i Danmark och deltog själf
flera år i ledningen. Sedan 1892 har han stått
utanför det politiska lifvet. Om sin politiska
verksamhet författade han Et politisk tilbageWk
(1891). 1-2. E. Ebg.
Ping-pong-spel. Se Bollspel, sp. 1025.
Pingré [paré7], Alexandre Gu y, fransk astronom,
f. 1711, d. 1796, var 1735-45 teol. professor
i Senlis, blef 1751 direktor för S:te
Ge-neviëve-observatoriet i Paris samt gjorde
sig känd genom sina historisk-kronologiska
arbeten och särskildt för sin Cométographie
ou traité historique des comëtes (2 bd,
1783-94). Han upptäckte därjämte flera kometer.
(B-d.)
Pingst (ty. pfingsten, fr. pentecote, af
grek. pen-tekostë, den femtionde, näml. dagen
efter påsk), en af de religiösa hufvudfesterna
hos judar och kristna. 1. Judarnas pingstfest
kallas dels veckohögtid (jfr 2 Mos. 34:
22), emedan den börjades 7 veckor efter
påsk, dels skörde- och jörstlingsjest, enär
alstren af den inbärgade hveteskörden i form
af "viftoffersbröd" (jfr 3 Mos. 23:15 ff.; 5
Mos. 16: 10 ff.) 1. pingstbröd f ramburos inför
Herren. Festen varade i äldre tider blott en dag;
senare tillades en andra högtidsdag. Judarnas
pingst, som urspr. var endast en skördefest, har
sedan 200-talet e. Kr. småningom öfvergått till
att bli en åminnelsefest för lagens utgifvande
på Sinai (2 Mos. 19). - 2. Hos de kristne
begås pingsten till minne af den helige Andes
utgjutande och kyrkans stiftande på den första
pingstdagen. Då inbärgades förstlingsskörden
från det ädla hvetekorn, som i och med Jesu död
"fallit i jorden och dött" (jfr Joh. 12: 24). I
de första årh. hade alla de 50 dagarna efter
påsk, hvilka äfven kallas "quinquagesi-maltiden"
(af lat. quinquagësimus, den femtionde), en
festlig karaktär, som utmärktes bl. a. därigenom,
att man under denna tid icke fastade samt under
gudstjänsten stående deltog i bönerna. Sedan den
kristna kyrkan blifvit rikskyrka, förbjödos under
quinquagesimaltiden offentliga lustbarheter,
såsom teater- och cirkusföreställningar. Ordet
pentekostë, såsom beteckning för 50:e dagen efter
påsk, förekom först på kyrkomötet i Elvira, 305,
och blef småningom i denna betydelse uteslutande
brukligt, likväl så, att den följande veckan
inräknades i pingsthögtiden. Snart blefvo dock
själfva högtidsdagarna inskränkta till 4 och
sedermera i de protestantiska kyrkorna till 2. I
Sverige bibehöllos de 4 dagarna som helgdagar
ända till 1741, då föreskrift gafs, att den
3:e dagen skulle anses som söckendag. Redan
1743 upphäfdes likväl denna förordning, men
1772 af-skaffades både 3:e och 4:e dagarna
som helg- och predikodagar. På pingstaftonen
och pingstdagen få inga skådespel uppföras,
enl. k. brefvet 14 juni 1820, ej heller bröllop
hållas på pingstdagen, enl. kyrkolagen, kap. 14:
2. Vid pingsten, som kunde kallas den kristna
kyrkans "vårfest", brukade man redan under
medeltiden smycka kyrkorna med ny-utsprucket löf.
K. H. (J. T. B.)
Pingstcykeln. Se Kyrkoår, sp. 524.
Pingstfest. Se Pingst.
Pingstfriden. Se F r i d.
Pingstlilja, bot. Se Narcissus.
Pinguente [pinje’nte; serb. Buzei], stad
i Istrien, vid foten af berget Orliak vid
Quieto och
nära järnvägen Trieste-Pola. 15,917 inv. (1900)
i hela kommunen, mest serbokroater. Själfva
staden är obetydlig (562 inv.).
J. Jb\ N.
Pingui’cula Tourn., bot., ett släkte
af insektätande örter, hörande till
fam. Lentibulariaceæ, med omkr. 30 arter. Fodret
är femflikigt, kronan tvåläppig, öppen, försedd
med sporre. På fuktiga ställen, vid sjöstränder,
kärr eller bäckar träffar man den i Sverige
allmännaste arten, P. vulgaris L.,
rinfjuicula vulgaris (tätört), l växten i sin
helhet, 2 blomma med kronan borttagen, 3 blomma
i längdsnitt.
tätört, som i likhet med de i fjällbygderna
förekommande P. alpina L. och P. villosaL. har de
hel-bräddade bladen i rosett vid blomstängelns
bas. Tätörtens blad äro på öfre ytan klibbiga
af en ur små körtelhår afsöndrad saft, som kan
upplösa de kväfve-haltiga delarna af små flugor
och andra insekter, hvilka fastna i saften. Från
bladrosetten uppskjuta l-4 bladlösa stänglar,
hvar och en uppbärande blott en blomma. Denna
är mörkblå eller violett, sällan af ljusare
skiftning. P. alpina har hvit blomma, med ljusgul
underläpp. P. villosa har violetta blommor
med 2 små gulkantade fläckar in på läppen. I
Norrland brukar man bestryka mjölkkärlens insida
med bladen af tätörten, för att mjölken skall
förvandlas till tät- 1. långmjölk. Tätmjölken
uppstår emellertid ej af tätörtens slem, utan
beror på bakteriers inverkan. Se Mjölk, sp. 729.
O. T. S. (G. L-m.)
Pingvinanka, husdjurssk., en förr i
sydöstra Asien förekommando tam ankras, som
härstammade från vildanden. Pingvinankan
anses vara stamform för indiska löpankan,
japanska ankan och Pekingankan.
H. F.
Pingvinerna, Sphenisciformes, zool., en
fågelordning, som innehåller blott en familj,
Spheniscidæ l. Aptenodytidæ. Medan dessa fåglar
tidigare förenades med alkorna (Alcidæ), har man
numera lärt sig inse, att den yttre likheten
med de sistnämnda är ganska missvisande samt
att de förra äro närmast besläktade med sådana
mera ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
