Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilatus, Pontius - Pilatuslitteratur - Pilav, Pilaff - Pilblad, bot. - Pilchard, zool. Se Sillfiskar - Pilcomayo - Pilea, bot. - Pilfamiljen, bot. Se Salicaceæ - Pilfinken, zool. Se Husfinksläktet - Pilgift - Pilgrim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
873 Pilatuslitteratur-Pilgrim 874
Haucks Realencyklopädie” och där anförd litteratur.
E. S–e.
Pilatuslitteratur. Behofvet att skaffa ett ojäfaktigt
vittne för kristendomens sanning framkallade
med tiden en omfångsrik litteratur i anslutning till
Pontius Pilatus’ namn. Det äldsta hithörande alstret,
som utgör första delen af det i medeltiden högt
uppskattade, på grekiska affattade Evangelium
Nicodemi, kallas Acta eller Gesta Pilati och torde i
sin nuv. gestalt icke ha uppkommit förrän på 300- eller
400-talet, men kan hvila på en äldre recension;
redan Justinus Martyren synes åtminstone till
namnet ha känt en liknande skrift. Dessutom finnes
ett bref af Pilatus till (kejsar) Claudius (l.
Tiberius), som ingår som beståndsdel i Acta Petri et
Pauli (grek. och latin) och som bihang i slutet af
2:a delen af Evangelium Nicodemi. Härtill komma
från en senare tid föregifna bref och berättelser
af P. (Epistola P. P., Anaphora Pilati, i 2
recensioner), där han ger ett fördelaktigt vittnesbörd
om Jesus Kristus och skjuter skulden till hans död
på judarna, samt legenden om hans dödsdom och
afrättning af kejsaren (Paradosis Pilati, Mors
Pilati, Vindicta Salvatoris). Se vidare E. Hennecke,
"Handbuch zu den neutestamentlichen apokryphen"
(1904).
E. S-e.
Pilav, Pilaff, turk. (af pers. pelav), orientalisk
favoriträtt, bestående af förvällda risgryn,
öfvergjutna med smält smör eller fett och beströdda med
rödpeppar. Oftast tillsättes hackadt kött af får,
höns eller kalkon.
Pilblad, bot., namn på Sagittaria sagittifolia.
Pilchard [pi’ltjed], eng., zool. Se Sillfiskar.
Pilcomayo [pilkåma’jå], "fågelflod", för sin
fågelrikedom, flod i Syd-Amerika, biflod till
Paraguay, uppstår ö. om Anderna i Bolivia genom flera
källfloder, af hvilka den längsta är Tolapalco, som
har sina källor 60 km. s. ö. om sjön Pampa Aullagas.
P. strömmar i sydöstlig riktning och mottager
(fr. h.), då den lämnar höglandet, sin enda större
biflod, den genom förening af San Juan och
Cotagaita bildade Rio Camblaya eller Pilaya. Från
22° s. br. bildar P. gräns mellan Argentina i
s. och först Bolivia, sedan Paraguay i n. S. om
24° s. br. delar floden sig i två armar, hvilka
efter 200 km. återförena sig. P. uppgår vid Asuncion
i Paraguay. Raka längden från källorna till
utloppet är omkr. 1,200 km., men genom sitt
vindlande lopp genom Chacoområdet blir dess hela
längd nästan fördubblad. Genom flera forsar
inskränkes flodens segelbarhet, och blott en tredjedel
af den kan under 9 månader af året befaras
med flata båtar.
J. F. N.
Pilea Lindl., bot., örtsläkte af fam. Urticaceæ,
med 160 arter i tropiska länder. Bladen äro
motsatta, det ena bladet i bladparet är större än det
andra, med intraaxillära stipler (se d. o.). Brännhår
saknas. Honblommorna ha tredeladt hylle och
äro zygomorfa. Som krukväxter odlas några arter,
t. ex. P. serpyllifolia, Moses brinnande
buske, så kallad, emedan den synes ryka, då
frömjölet vid växtens befruktning genom ståndarnas
plötsliga tillbakaböjning utkastas.
G. L-m.
Pilfamiljen, bot. Se Salicaceæ.
Pilfinken, Passer montanus, zool. Se Husfink-släktet.
Pilgift (grek. toxiko’n), gemensam benämning på
de många af olikartade växter beredda
giftiga ämnen, som af vilda folkslag
användas till förgiftning af de för jakt och
krigsbruk begagnade- pilarna, hvilka sålunda
öfverföra i det träffade djurets kropp ett
i do flesta fall snart dödande gift. Man har
förmodat, att de förhistoriska folken i Europa
beredde sig piigifter af de skarpt narkotiska
ranun-kulacéerna (Aconitum), ehuru detta icke kan
med visshet afgöras. Hos nutida vilda folkslag
träffas fortfarande många pilgifter i bruk. Bland
de mest bekanta är det syd-amerikanska’ curare
(se d. o.). Från ostindiska övärlden har man de
häftigt verkande upas-antiar och upas-tieute (se
Antiaris och U p a s), och från mellersta Afrika
det i medicinen införda kombé eller iné (se S
t r o p h a n-thus), i Sydväst-Afrika echuja
af Adenium Bæh-mianum Schinz., innehållande
hjärtgiftet echujin, hvarjämte bland Afrikas
negerstammar äfven andra
pilgifter äro i bruk, hvilkas härstamning dock icke
är tillräckligt utredd. O. T. S. (C. G. S.)
Pilgrim (af lat. peregrinus, främling), vallfärdare
till helig ort. Begreppet förutsätter en helig
plats, som uppsökes äfven af andra än ortens
bebyggare. – 1:o. Af ålder ha i alla religioner
med utbildad kult vissa helgedomar vunnit ryktbarhet
framför andra på grund af hjälp mot sjukdom
och andra under, som där inträffat, den dyrkade
gudomens höga anseende eller praktfulla byggnader
och riter. Prästerskapet lät sig angeläget vara att
genom underkurer och kultens utsmyckning öka
tillströmningen och därmed templets inkomster. Så
utgjorde t. ex. i den antika Medelhafsvärlden
Modergudinnans tempel i Hierapolis i Syrien, Asklepiostemplet
i Epidauros i Grekland och Dianas helgedom
vid Nemisjön nära Rom flitigt anlitade
vallfartsorter. –
 |
| Fig. 1. Japanska pilgrimer. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
