Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wesleys, af tysk pietism förmedlade omvändelse af
samma art 1738, typisk för 1700- och 1800-talens
nya religiositet, rena motsatsen till mystikens
alltid lika ofärdiga, i oändliga grader
framskridande nyfödelseprocess och, i motsats
till ortodoxiens abstraktion, en återgång till
Luthers erfarenhet.
Efter besök hos Spener höll Francke som
magister för studenterna en serie mycket besökta
bibliska kollegier, hvilkas väckta deltagare
fingo det redan förut i studentvärlden gångbara
smädenamnet pietister. Francke förvisades, men
blef snart, jämte de likasinnade J. A. Breithaupt
och P. Anton, på Speners förord professor
vid det nya universitetet i Halle, först i
österländska språk, 1698 i teologi. Halle
blef nu (jämte Giessen) pietismens fasta
borg. Betydelsen däraf, att pietismen nu häfdas
af en hel fakultet vid det moderna Halle, kan ej
öfverskattas. Här omskapar Francke de teologiska
studierna efter den nya religiositetens kraf. I
st. f. den gamla skolastiken med dess ensidigt
dogmatisk-polemiska intressen härskar exegetiken,
drifven med bästa hjälpmedel, men mindre i
vetenskapligt än praktiskt syfte. Den halleska
pietismen behåller dock ett lagiskt väsen,
med strängt puritansk uppfattning af lyx,
nöjen och adiafora. Dock delas icke mystikens
starka askes eller dess världsflykt, ty man
vill liksom puritanismen reformera kyrka och
samhälle som sådana. Främmande för kulturlifvets
estetiska sidor, drar sig pietismen därför
icke undan de sociala uppgifterna och det
stora arbetslifvet. Franckes berömda och
epokgörande väldiga filantropiska stiftelser
och skolor fingo sin betydelse också för den
reala bildningen. Genom sitt arbete för inre
och yttre mission lägger han inom lutherska
kyrkan grunden till det frivilliga kyrkliga
arbetet. Jämte den väsentligen likartade,
men genom upptagandet i kyrkan allsidigare
württembergska pietismen, gjorde den halleska
betydande insatser för bibelspridning,
uppbyggelselitteratur, andlig diktning och
musik, predikan, religionsundervisning och
själavård. Mindre är dess rent teologiska
insats. – Ortodoxiens polemik fortgick, men
förlorade sin betydelse. Tusentals teologer
hade utbildats i Halle, och de flesta teologiska
fakulteter voro för pietismen, som vid Franckes
död 1727 i stort sedt segrat i teologi och
kyrka, för att dock i sin ordning få vika för
upplysningsteologien.
Jämsides med den konservativa pietismen hade
nästan från början och synnerligast från
1690-talet gått den radikala. Af sin egen
tid nämnd "enthusiasmus", "fanatismus",
"separatismus" o. d. och mestadels fattad
som artskild ifrån pietismen, hör den dock
tillsammans med denna. Å ena sidan är den
nämligen blott en, särskildt i förföljelsetid,
naturlig konsekvens af den konservativa
pietismens egna idéer och blott en skärpning af
dessa, men å andra sidan gäller tillika, att den
påskyndas och äfven framkallas genom främmande
inflytande. Här inverka nämligen independentism
och kväkerism (bl. a. genom W. Penn, Fox och
Barclay, som resa äfven i Tyskland, Penn ända
till Strassburg, där radikalismen visade sig i
Speners egen ecclesiola), här verka labadismen
och Rhentrakternas mennonism, än vidare tysk
mystik hos Weigel, Böhme och dennes lärjungar
Pordage, Bromley och Jane Leade och dessas
filadelfiska
församlingsskick samt slutligen den nya
spansk-franska kvietismen hos Molinos, mad. Guyon,
Antoinette Bourignon och P. Poiret. Den radikala
pietismens grundidé är mystikens gamla lära om
den inre upplysningen. Denna fattas här som ett
inre ord eller en "inre Kristus" och därmed som
källa och norm för all uppenbarelse, ett inre
ljus, som finnes också hos ärliga judar, turkar
och hedningar. Det är denna ohistoriska idé, som
mer än något annat radikaliserar den konservativa
pietismen och kommer den att förkasta dogma,
prästerligt ämbete och sakrament samt framställa
reformkraf, hvilkas uppenbara ogenomförbarhet
återigen framkallar fullkomlig misströstan om den
förföljande kyrkans och samhällets förbättring.
Den radikala pietismens egentlige lärofader
blef den berömde kyrkohistorikern Arnold, hvars
stora mystiskt asketiska författarskap fick ett
betydande inflytande, ej minst i Sverige. Med
radikalismens mystiska grundidé förmälas
hos honom en del bisarra föreställningar,
såsom Böhmes gammalgnostiska lära om "den
gudomliga Sophia" eller Visheten samt om Adams
ursprungligen androgyna natur m. m. Härtill en
svärmisk Jesuskärlek och ett strängt asketiskt
lif.
Hos Arnolds lärjunge J. K. Dippel, mest
känd under pseudonymen Christianus
Democritus, förenas radikalismens mystiska grundidé
med en mindre sentimental och världsskygg
religiositet. Dippels teologi är klarare,
mera förståndsmässig och kritisk, i släkt med
tidens dragning till upplysningen. Grundidén
om det inre ordet kommer honom att i en
lång rad skarpa och satiriska, men också
dunkla och bisarra stridsskrifter, alltifrån
"Orcodoxia orthodoxorum" (de ortodoxas
orcodoxi, af lat. orcus, helvete) 1697,
förkasta sin tids filosofi och teologi
som verklighetslös skolastik. Han
vill en empirisk erfarenhetsteologi,
där den religiösa verklighetshalten blir
sanningskriteriet. Religiöst sant är blott
det, som kan erfaras, trösta och sedligt
förnya. Detta gäller äfven Skriften, där
alltså blott "de praktiska frälsningslärorna"
gå af inspiration. Denna fortgår ännu till
ny uppenbarelse genom det inre ordet hos Guds
barn, som därför allena ega verklig religiös
kunskap. En "theologia irregenitorum" är
alltså omöjlig och det kyrkliga läroämbetet
oberättigadt. Ej heller är nyfödelse möjlig
i dopet, då detta är blott ett tecken till
den renhet, som förutsätter bot och tro,
barndopet alltså ett människopåfund. Likaledes
är nattvarden som en blott förkunnelse af
Kristi död och en brödrakärlekens gemenskap
utan sakramenterlig verkan och afsedd blott för
sanna kristna. Äfven i sin först i Stockholm
1727 fullt utvecklade försoningslära, som
nekar Guds vrede och nödvändigheten af hans
försoning genom Kristi döds ställföreträdande
godtgörelse, synes Dippel ha utgått från samma
erfarenhetskraf, enär kyrkans försoningslära
enligt hans mening icke leder till en återlösning
från synden, utan från Guds vrede och straff,
och detta genom Kristi ställföreträdande lidande,
ehuru en reell återlösning icke kan ske genom en
annans prestation, utan blott genom en personlig
helgelse i kraft af Guds i Kristus bevisade
kärlek. Pånyttfödelsen fattas icke af Dippel
som en akut, momentan akt, utan, äkta mystiskt,
som en fortgående process, där den flyter samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
