Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 837-838 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietà - Pietarsaari. Se Jakobstad och Pedersöre - Pietas - Pietermaritzburg - Pietersburg - Pietet - Pietism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pietà (it., af lat. pietas i betydelsen
kärlek mellan föräldrar och barn) kallas i
konsthistorien en framställning af jungfru
Maria, sörjande vid sin sons lik. Vanligen
är Frälsarens döda kropp lagd öfver moderns
knän. Äfven Pietàbilder med flera bifigurer
förekomma. Ämnet behandlades företrädesvis och
mycket ofta under senare delen af medeltiden
och under renässansen, i skulptur, målning
och gravyr. Berömd framför alla Pietàgrupper
är Michelangelos i Peterskyrkan i Rom (se
afbildning i art. Buonarotti, sp. 599;
jfr ock t. ex. högra passionsscenen i fig. till
art. Passion).

Pietarsaari [-sāri]. Se Jakobstad och
Pedersöre.

Bild af gudinnan Pietas på ett mynt från romerska kejsartiden.

Pietas (lat., fromhet, pliktuppfyllelse). Jfr
Pietet. – Som personifierad gudomlighet
(jfr fig.) hade Pietas ett tempel i Rom vid
Forum Holitorium, hvilket enligt sagan skall
ha blifvit byggdt af följande anledning. En i
strängt fängelse inspärrad förbrytare hade fått
sin hunger stillad därigenom, att hans dotter,
en ung hustru, som tillåtits
besöka honom, gifvit honom di vid sitt bröst.
I verkligheten var templet uppfördt till minne af en
ung officer, som i en strid räddade
sin faders lif. Äfven ett annat tempel
åt P. vid Circus flaminius omtalas.
R. Tdh.

Pietermaritzburg [pītermā-], hufvudstad i
provinsen Natal i Sydafrikanska unionen,
vid Umsindusi, i ett sundt läge på en
slätt 700 m. ö. h. och vid järnbanan
Durban–Johannesburg. 30,555 inv. (1911),
hvaraf 14,737 hvita. Anglikansk och katolsk
biskop, två katedraler, Natal university
college (1910), Natal museum, stor park med
botanisk trädgård. Handel med ull, hudar,
strutsfjädrar, elfenben och spannmål. Exporten
går öfver Durban, som är Natals bästa hamn och
ligger 70 km. s. ö. om P. – På P:s nuvarande
plats nedgjorde kafferhöfdingen Dingaan
5 febr. 1838 en skara boer under befäl af
Piet Retief och Gerrit Maritz, men blef där
själf besegrad 16 dec. 1838. Staden anlades
1839 och fick namn efter ofvannämnda
boerhöfdingar. Helgelseförbundet
har där en missionsstation för
verksamhet bland sulukaffrerna.
J. F. N.

Pietersburg [pīters-], stad i Transvaal,
vid järnvägen Delagoaviken–Pretoria. 3,276
inv. (1904).

Pietet (af lat. pi’etas, se d. o.), vördnadsfull
tillgifvenhet, vördnadskänsla, tacksam vördnad;
samvetsgrannhet.

Pieti’sm (af nlat. pieti’smus, öfverdrifven
fromhet, fromleri), den traditionella,
ursprungligen i smädligt syfte skapade
beteckningen för den nya religiositet, som jämte
upplysningen omkr. 1700 inleder den i egentlig
mening moderna protestantiska kyrkoutvecklingen.

1. Den äldre pietismen. Intill midten af 1800-talet
ansedd som en för lutherskt område säregen
religiös företeelse, betraktas de lutherska
kyrkornas pietism nu af den moderna forskningen
som ett led i en omfattande interkonfessionell
protestantisk utvecklingsprocess, som med inre
nödvändighet måste komma. Till sitt väsen kan
denna, som innerst är ett återupptagande och en
konsekventare utveckling af grundläggande, men
tillbakaträngda hufvudtankar hos reformatorerna,
betecknas som en religiös subjektivism och
individualism i motsats till de stora ortodoxa
protestantiska 1600-talskyrkornas religiösa
objektivism och kollektivism. Objektivismen
visade sig i undertryckande af det religiösa
subjektets egen erfarenhet och därpå grundade
öfvertygelsebildning, till lydnad för den nya,
praktiskt taget som ofelbar ansedda kyrkoläran,
hvars förståndsmässiga omfattande fär ersätta
personlig omvändelse och helgelse och skapar en
theologia irregenitorum, en de opånyttföddes
religiösa insikt. Denna intellektualism
i förening med en juridisk uppfattning af
det sedliga medförde förvärldsligande och
sedlig slapphet. Kollektivismen yttrade
sig i religionens förvandling till något
institutionellt, där den enskilda personen icke
har något värde, utan blott organisationen och
dess formers korrekta iakttagande. Samfundet
undertrycker den enskilda religiösa människans
tros- och bekännelsefrihet, hållande lekmannen
i religiös omyndighet genom att utestänga honom
från aktivt deltagande i kyrkolifvet, som alltså
får en rent prästerlig, odifferentierad, passiv
och opersonlig prägel.

Den stora individualistiskt subjektiva
reaktionen mot denna utveckling framträdde
under 1600-talet i olika grader och former,
men med samma grundsyfte, så i den engelska
puritanismen och independentismen som i den
holländska præcicismen, för att ej nämna den
spansk-franska kvietismen och den antipelagianska
och antijesuitiska jansenismen inom den romerska
kyrkan.

I Hollands och det reformerta västra Tysklands
præcicism, som i sitt konservativa skede
liknar sitt puritanska upphof, men i sitt
genom den franske konvertiten, mystikern Jean
de Labadie 1668 inledda radikala skede delar
independentismens karaktär, närmade sig den nya
religiositeten den tyska lutherdomen. Denna
var ock i behof af en grundlig religiös
förnyelse, ty i den lutherska ortodoxien
hade den religiösa objektiveringen och
kollektiviseringen nått sin spets, med ty
åtföljande svåra sedliga brister både hos
prästerskap och församling. Den utomkyrkliga
mystiken hos en Franck, Schwenckfeld, Weigel
och Böhme hade varit alltför fantastisk och
öfverspänd för att motverka detta. Alltför
världsflyktig, tålsam och passiv för att verka
reformerande i stort var också den inomkyrkliga
mystiken hos en Möller, Prætorius, Nicolai
och likaledes hos den mest läste, Joh. Arndt,
som upptagit den bernhardinska Jesusmystiken
och dess sentimentala brudkärlek. En rad af
dugliga kyrkomän och teologer Joh. Val. Andreæ,
Kessler, Meyfart, Dilheer m. fl., hade väl
känt det betänkliga i utvecklingen, men icke
kunnat klart se grundfelets egentliga natur och
därför icke heller mål och medel för en verksam
reform. Så var det också med G. Calixtus, som
sökte den teologiska räddningen i den gamla
kyrkans dogma, underskattande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>