Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz - Pfalz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sachsen. Äfven den kungliga domstolen
på dessa gods kallades pfalz.
(J. F. N.)
Pfalz (lat. Palatium), ursprungligen kungsgård,
kungligt domän (se föreg. art.); betecknar
sedermera i synnerhet det område i sydvästra
Tyskland, hvaröfver pfalzgrefven vid Rhen
härskade (se nedan). De två hufvuddelar,
af hvilka detta sedan 1329 var sammansatt,
men som 1623 skildes åt, kallades på grund af
det geografiska läget: den ena Oberpfalz ("Öfre
P.") l. Bajerska P., den andra Unterpfalz l.
Niederpfalz ("Nedre P."), äfven Rhenpfalz
(P. am Rhein). – Hertigdömet Öfre P., som
låg inom bajerska kretsen och begränsades
af Baireuth, Böhmen, Neuburg, Bajern och
Nürnbergs område, hade en areal af omkr. 7,000
kvkm. och jämte Cham och Sulzbach omkr. 284,000
inv. (1807). Hufvudstad var Amberg. Det bildar nu
bajerska regeringsomr. Oberpfalz och en del af
Oberfranken. – Nedre P. l. Rhenpfalz låg mycket
splittradt på bägge sidor om öfre Rhen och
begränsades i s. af hertigdömet Württemberg,
markgrefskapet Baden och Elsass, i v. af
Lothringen och ärkestiftet Trier, i n. och
ö. af ärkestiftet Mainz och landtgrefskapet
Hessen-Darmstadt. Enklaver inom Nedre P. bildade
biskopsstiften Worms och Speier, riksstäderna af
samma namn, grefskapen Leiningen, Rappoltstein,
Saarbrücken m. fl. områden. Hufvudstäder voro
Mannheim och Heidelberg. Tillsammans hade de
nederpfalziska områdena en areal af omkr. 8,000
kvkm. Medlemmarna af de i Kurpfalz och de öfriga
nederpfalziska områdena regerande familjerna buro
titeln "pfalzgrefve (pfalzgrefvinna) vid Rhen".
Pfalzgrefskapets vid Rhen, kurfurstendömet P:s
l. Kurpfalz’ historia. Åt innehafvaren af de
fordom kungliga besittningarna i hertigdömet
Franken (se d. o.), Konrad af Hohenstaufen,
lämnade hans broder, kejsar Fredrik,
efter Hermanns af Aachen död 1156 dennes
pfalzgrefliga värdighet (jfr Pfalzgrefve). Af
dessa båda beståndsdelar, det rhenfrankiska
landet och den pfalzgrefliga värdigheten,
uppstod småningom Pfalzgrefskapet vid Rhen,
och på detta territorium öfvergick i samband
härmed namnet Pfalz. Redan förut Rhenländernas
rikaste furste och utan motvikt i någon
hertig, förenade pfalzgrefven en riksfurstes
oberoende ställning med en kunglig ämbetsmans
hela maktfullkomlighet. Som afkomling af
den frankiske stamhertigen beklädde han
ärkedrotsens värdighet, den främsta vid
konungens hof. Som pfalzgrefve utöfvade han en
högsta domarmakt, som lagligen innefattade
vad och skiljedom öfver konungen själf,
och delade med Sachsen riksföreståndarskapet
vid tronledigheter. Hans rätt att deltaga i
konungavalet (hans kurstämma) var så gammal
som själfva valet genom elektorer. Sedan P. ur
Hohenstaufers (Konrad 1156–95) och Welfers
(de båda Henrikarna 1195–1214) händer 1215
kommit till huset Wittelsbach i Bajern – dock
så att efter 1255 skilda linjer bodde i P. och
i Bajern –, uppstodo tvister om kurvärdigheten
emellan dessa linjer. I Paviafördraget 1329
aftalades, att kurstämman skulle alternera, men
kejsar Karl IV stadfäste genom Gyllene bullan
(1356) pfalzgrefvens uteslutande besittning af
kurstämman. Paviafördraget förenade
med P. ett stycke af Bajern, nämligen en del
af Nordgau, efter denna tid kalladt Oberpfalz
(lat. Palatinatus Bavariæ) till skillnad
från det ursprungliga landet, Rheinpfalz
(lat. Palatinatus Rheni). Härtill kommo under
de närmaste århundradena nya besittningar,
såsom Neuburg ("das junge P."), Zweibrücken,
Simmern. – Vid pfalzgrefve Ruprekt III:s
(den tyske konungens) död 1410 delade fyra
bröder sinsemellan de pfalziska länderna. Trots
oupphörliga delningar och sammanslutningar med
däraf följande yttre och inre splittring växte
den landsfurstliga myndigheten, och Heidelbergs
berömda universitet, öppnadt af Ruprekt I
1386, blef medelpunkten för ett rikt andligt
lif. Ludvig III (1410–36), som vid delningen
behöll det egentliga Rhenpfalz och kurstämman,
tog verksamt del i sin tids händelser, likaså
Fredrik I den segerrike (1449–76), hvars rika
och mångsidiga verksamhet gaf landet anseende och
ära. Med dennes brorson Filip den uppriktige
(1476–1508), en humanismens gynnare, Agricolas,
Celtes’ och Dalbergs vän, strömmade den nya
tidens mäktiga flod in öfver P. Men landet led
genom oupphörliga krig (Bajerska arfföljdskriget
1503–07). Ludvig V (1508–44) skapade under
en mild regering förnyadt välstånd trots
Sickingska fejden och Bondekriget (1525); i de
stora religiösa frågorna intog han en medlande
hållning. Under hans broder Fredrik II (1544–46)
vann reformationen stor utbredning i landet;
dennes brorson och efterträdare Otto Henrik
(1556–59) var själf lutheran. Otto Henrik afled
utan arfvingar, och successionen tillföll enligt
ett fördrag af 1557 linjen Simmern. Vid den
nyare tidens början framstod P. som ett inom sig
slutet land, stadt i yttre och inre välstånd,
och ett patriarkaliskt enkelt förhållande
enade ännu furste och folk. – Huset Simmern
(1559–1685) ökade glansen, men drog också
den stora politikens olyckor öfver sitt sköna
land. Fredrik III (1559–76), förträfflig regent
och människa, omskapade P. från ett lutherskt
till ett reformert land. Den lutherska reaktionen
under hans son Ludvig VI (1576–83) kunde blott
för en tid afbryta den nya riktningen, och
under Ludvigs son Fredrik IV (1583–1610)
– under hvars minderårighet, till 1592, hans
farbroder Johan Kasimir med utmärkelse förde
styrelsen –, trädde det åter reformerta P. i
spetsen för de tyske protestanterna och spelade
en världshistorisk roll. Evangeliska unionen
1608 var till stor del Fredriks verk. Hans död
lämnade ledarens svåra värf åt sonen Fredrik
V (1610–23), för vek för stormiga tider (jfr
Fredrik, kurfurstar af Pfalz 3). Mottagandet af
Böhmens konungakrona (1619) invecklade honom i
den olyckliga fejd med kejsaren, som började
med nederlaget på Hvita berget (1620), drog
krigets elände öfver P. och 1623 beröfvade honom
äfven detta land, hvilket jämte kurvärdigheten
gafs åt den bajerske hertigen. Vid 30-åriga
krigets slut liknade P. en öken och skall ha
haft endast 2 proc. kvar af sin befolkning. I
westfaliska freden återgafs det åt Fredriks
son Karl Ludvig (1649–80), men minskadt med
Oberpfalz och med endast 8:e kurfurstevärdigheten
(ärkeskattmästare), ty dess förut innehafda
1:a stannade hos Bajern. Men under Karl Ludvigs
faderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
