Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter. 1. P. I Aleksejevitj, den store - Peter. 2. P. II Aleksejevitj - Peter. 3. P. III Fedorovitj - Peter I Karageorgevitj, konung af Serbien - Peter, konung af Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Populära framställningar på svenska af A. Stille,
"Karl XII och tsar Peter" (i Gleerupska
bibl. Världshistorien III: 2) och af A. Jensen i
samma arbete, III: l, och i "Rysk kulturhistoria"
II.
2. P. II Aleksejevitj, den föregåendes
sonson, son till Aleksej och Charlotta af
Braun-schweig, f. 23 okt. (n. st.)
1715, besteg 17
maj 1727 tronen till följd af Katarina I:s
verkliga eller föregifna testamente samt kröntes
i Moskva 7 mars 1728. Mensjikov, som under den
förra regeringen varit allhär-skande, utöfvade
äfven en tid ett tryckande förmynderskap
of ver P.; men denne tröttnade snart därpå,
och Mensjikov, som ämnat sin dotter, Maria,
till P:s gemål, blef förvisad till Sibirien. I
stället blefvo Ivan Dolgorukij och dennes familj
den unge kejsarens allsmäktiga rådgifvare, och
deras herravälde öfver honom blef snart lika
tryckande som Mensjikovs. De påtvingade honom
en ny brud, Ivan Dolgorukijs syster, Katarina,
och sökte för öfrigt ha honom i sina händer
genom att underhålla hans lättsinne och smak
för nöjen. P. tänkte befria sig från detta
nya förmynderskap, då han plötsligen afled,
9 febr. 1730, i kopporna. Med honom utslocknade
den romanovska ätten på manssidan.
3. P. III Fedorovitj, son till hertig
Karl Fredrik af Holstein-Gottorp och Anna
Petrovna, Peter den stores dotter, föddes i
Kiel 21 febr. 1728 och hette egentligen
Karl Peter U 1-
r i k. Sedan hans moster, Elisabet, bestigit
Rysslands tron, kallade hon P. till Ryssland,
adopterade honom och utnämnde honom 18 nov. 1742
till sin efterträdare. Yid samma tid fick han -
hvars fader en gång haft hopp om Sveriges krona
(se Karl Fredrik) - anbud att bli tronföljare
i Sverige, enär hattarna därigenom hoppades på
billigare fred med Ryssland, men denna värdighet
af-slog han. Någon förlust för vårt land var
detta ej, ty P. saknade alla regentegenskaper och
mognade aldrig till man. Därtill bidrog väl den i
hög grad vårdslösade uppfostran han erhöll. 1739
hade han efterträdt sin fader som hertig i
Holstein-Gottorp, och detta land låg honom
alltid mest om hjärtat, så att han betraktade
sig som en främling i Ryssland. För öfrigt var
han en fanatisk beundrare af Fredrik den store
och blef därför af Elisabet alldeles afstängd
från allt deltagande i regeringen. I sept. 1745
förmäldes han med Katarina af Anhalt-Zerbst
(se Katarina, ryska
kejsarinnor 2), hvilken han emellertid behandlade
med stötande likgiltighet. Sedan han 5 jan. 1762
bestigit kejsartronen, utfärdade han flera
nyttiga reformpåbud, bl. a. om upphäfvandet
af det hemliga kansliet och om ryska adelns
befrielse från obligatorisk statstjänst, samt
visade sig synnerligen bevågen alla, som under
den förra regeringen varit i onåd. Men samtidigt
visade han öppet förakt för Rysslands religion,
seder och bruk och stötte sig särskildt med
gardena, som han hotade att upplösa. Med sin
mosters utrikespolitik bröt P. fullständigt och
skyndade sig att sluta fred och förbund med
Preussen för att i stället angripa Holsteins
gamla fiende, Danmark. Det var rustningarna
mot detta land, som närmast framkallade ett
utbrott af det allmänna missnöjet, hvarjämte
Katarina oroades af rykten om P:s planer på
skilsmässa (jfr om palatsrevolutionen K a-t
ar i n a, sp. 1278-79). En sammansvärjning
bildades, hvars ledare var P:s gemål och hvars
märkligaste medlemmar voro bröderna Orlov och
Potemkin. Vid underrättelsen härom förlorade
P. all besinning och vågade ej försvara sig,
utan afsade sig hastigt kronan (9 juli 1762). Han
skickades därefter till det ensliga Ropsja, där
han efter några dagar afled, troligen 17 juli
1762. Man uppgaf som dödsorsak hemorroidalkolik i
förening med kongestion åt hjärnan, men i själfva
verket mördades han genom eller sannolikt af
Aleksej Orlov. Under sitt äktenskap med P. födde
Katarina sonen Paul. Jfr Waliszewski, "Le roman
d’une impératrice’ (1893) och "La derniëre des
Romanov" (1902), samt R. Nisbet Bain, "P. III,
emperorofRus«ia"(s.å.). l.A-dJ. 2 o. 3. J. F. N.*
Peter l Karageorgevitj, konung af Serbien, f. 11
juli 1844 i Belgrad, son till furst Alexander
af Serbien (se art. Karageorgevitj) och hans
maka Persida Nenadovitj, vistades efter faderns
afsättning (vid årsskiftet 1858- 59) utomlands
och erhöll sin militära utbildning i Frankrike,
i hvars krig mot Tyskland 1870-71 han också
deltog som frivillig. Under bosnisk-hercegpvinska
upproret mot Turkiet 1875-76 anslöt han sig med
en egen friskara till sina stamfränder. Genom
sitt gifte 1883 med prinsessan Zorka af
Montenegro (f. 1864, d. 1890) stärkte han
ytterligare sin ställning som pretendent på
den af släkten Obreno-vitj intagna serbiska
tronen. Efter mordet på konung Alexander och
drottning Draga i juni 1903 kallades han till
konung af Serbien och begaf sig samma månad
till Belgrad. P. har två söner, Georg, f. 1887,
och Alexander, f. 1888, den senare kronprins
sedan 1909, samt dottern Helena, f. 1884. Om
hans regering se Serbien, historia. H. B-n.
Peter, konung af Ungern 1038-41, hette eg. Pietro
Orseolo och tillhörde den berömda dogesläkten
Orseolo i Venezia. Om honom se Orseolo 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
