Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petar - Petard - Petasites, bot. - Petaurista volans, Flygande pungapan, zool. Se Flygpungdjur - Petbergets kronopark - Petechier, med. - Peter, Sankt - Peter, bömisk sektledare. Se Bömiska bröderna - Peter (sp. Pedro), konugar af Aragonien - Peter. 1. P. I - Peter. 2. P. II - Peter. 3. P. III den store - Peter. 4. P. IV den präktige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Petar-Peter
Petar, serbisk-montenegrinsk form för Peter.
Petarrd (fr. pétard, af pater, explodera), en med
f änghål försedd bronscylinder (mina), hvilken
fylldes med krut och medelst ett vidfäst bräde
(madrill-bräde) fastskrufvades eller hängdes vid
en port, mur eller palissad för att sönderspränga
densamma. Den kom 1570 till användning i
Frankrike, men nyttjas numera ej i krig. -
Petardërare, detsamma som öfverfyrverkare.
U- W. W.*
Petasites Gärtn., bot., växtsläkte inom
fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ. De 14 arterna
äro ofullkomligt dioika och förekomma i nordliga
tempererade länder. De äro tämligen stora, under
våren blommande örter, hvilkas först senare
uppväxande rotblad ofta äro mycket stora och
breda. Stjälkarna äro bladlösa och fjälliga samt
uppbära en mängd blomkorgar, ordnade i klase
eller kvast. De rörformiga blommorna äro hvita
eller rödletta.
636
Pestilensrot (Petasites officinalis).
l blommande stjälk med hanliga blomkorgar, 2 rot
blad, 3 korg med öfvervägande hanliga blommor,
4 blomma därur, 5 korg med öfvervägande honliga
blommor, 6 blomma därur.
P. officinalis, pestilensrot (se fig.), utmärkes
genom sina mycket stora rotblad och klasar af
röflletta blomkorgar. Pestilensroten ansågs
skydda mot pesten och var därför fordom ofta
planterad vid gårdarna. Den träffas nu mindre
allmänt vid gårdar på något fuktiga ställen i
södra och mellersta Sverige. Fjälltrakternas
P. frigida, fjäll-skrap, har hvitgula och
rödletta välluktande blomkorgar; hankorgarnas
kantblommor ha tunglik krona. Ytterligare
två arter finnas sällsynt i Skåne. Den mycket
storbladiga P. japonicus, f u k i, odlas allmänt
i Japan som köksväxt. O. T. S. (G. L-m.)
Petaiiri’sta vo’lans, Flygandepungapan, zool. SQ
F l y g p u n g d j u r.
Petäu’rus sciüreus, Flygande pungekorren,
zool. Se Flygpungdjur.
Petbergets kronopark är belägen i Älfsby socken,
Norrbottens län och tillhör Älfsby revir af
Skellefteå distrikt. Den är bildad af oafvittrad
kronomark, som genom k. br. 16 maj 1879 efter
afvittringen afsattes till kronopark.
Arealen var vid 1910 års slut 11,815 har.
S-r.
Pete’chier (lat. pete’chiæ), med., blåröda
fläckar i huden, ett slags purpura, uppkomna
genom blödning i huden vid elakartade febrar.
F. u.* Peter, Sankt. 1. Socken i Älfsborgs län,
Ale härad. 1,679 har. 870 inv. (1913). Annex till
Skepplanda, Göteborgs stift, Domprosteriets norra
kontrakt. Kyrkan, gemensam för P. och Tunge,
ligger i Gamla Lödöse. - 2, 3. Församling i Malmö
och f. d. församling i Ystad. Se P e t r i (S:t).
Peter, bömisk sektledare. Se Bömiska bröderna.
Peter (sp. Pedro), konungar af
Aragonien: 1. P. I, en vis regent och
tapper hjälte, konung 1094, införlifvade
1096 Huesca med Aragonien och dog antagligen
i sept. 1105 (icke 28 sept. 1104, såsom
vanligen uppgifves). Han var gift med Agnes
af Poitou. - 2. P. II föddes omkr.
1176 och efterträdde 1196 sin fader, Alfons II.
Som sträng renlärighetsifrare började han sin
regering med ett edikt emot valdenserna och
kastade sig sedan med brinnande ifver in i
striden emot de otrogne. I förbund med
de andre kristne konungarna på halfön företog
han det stora korståg, som 1212 på Tolosas
slagfält för alltid bröt morernas makt.
Han inblandade sig sedan i striden mellan
grefven af Toulouse och albigenserna samt
stupade i slaget vid Muret, 13 sept. 1213.
P. var vän af trubadurernas skaldekonst, en
tapper och ståtlig, men utsväfvande man. Hans
gemål var Maria af Montpellier. - 3. P. III den
store, den föregåendes sonson, f. 1236, d. 1285,
öfvertog vid sin faders, Jakob Eröfrarens, död,
1276, regeringen i Aragonien, Katalonien och,
Valencia. Strax efter Sicilianska aftonsången
(1282) skyndade P., som sedan 1262 var förmäld
med den sicilianske konungen Manfreds dotter
Konstantia. med sin nyrustade flotta till Palermo
och utropades där till konung af Sicilien.
Ett försök emot Neapel lyckades honom icke,
men sitt sicilianska rike försvarade han trots
fransmännens vapen och påfvens bannstrålar.
Striden flyttades till sist inom Ara-goniens
egna gränser, som anföllos af Karl af Valois, åt
hvilken påfven skänkt den bannlystes fädernerike.
Faran tvang P. till tvångsåtgärder, som
kränkte aragoniernas stolta sinnen. De ingingo
en "frihetsförening", aftvungo konungen
1283 det berömda Privilegeio general,
"Aragoniens Magna Charta", men hjälpte honom
sedan att jaga fienden undan. Jfr Castellieri,
"P. von Aragon und die sizilianische vesper"
(1904). - 4. P. IV d e n präktige (el
ceremonioso), f. 1319, d. 1387, efterträdde
1336 sin fader, Alfons IV, och återförenade
1344 hela den aragonska monarkien, då han med
väpnad hand återtog Balearerna, Kous-sillon
och Cerdagne, hvilka områden vid Jakob
Eröfrarens död tillfallit dennes yngre son.
Men eröfringen bragte P. i förvecklingar med
Aragoniens ständer, som icke ville lämna
någon krigshjälp annat än till de otrognes
bekämpande eller till omedelbart försvar.
Tvedräkten ledde till inbördes krig,
då P. öfverflyttade tronföljden på sin dotter
Konstantia (1347), med förbigående af sin
broder Jakob. Aragoniens och Valencias
stormän slöto sig samman i en "union", som på
ett riksmöte i Zaragoza af tvang konungen
stora medgifvanden. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
