Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pessimism, filos. - Pessimist - Pessinus - Pest, stad i Ungern. Se Budapest - Pest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla tänkande varelser skola vilja
förintelsen. När den stunden kommit, då
inträder ändtligen förlossningen i och
med världens förintelse, som på samma gång
blir Guds förlossning från det lidande, som
dittills varit äfven hans lott. - Pessimismens
motståndare bemöta på följande sätt Schopenhauers
argument. Det är sant, att människans vilja
aldrig är utan olustkänslor bland sina motiv,
men detta utesluter icke möjligheten af, att de
lustkänslor, som åtfölja ändamålsföreställningen,
äro starkare än olustkänslorna och att dessa
fastmer öfverträffas af de lustkänslor, som
åtfölja den intensiva viljeverksamheten och som
äro närmaste följden af målets vinnande. Att
reducera lustkänslorna till endast frånvaro
af olustkänslor strider mot erfarenhetens
vittnesbörd. Vi erfara onekligen både lust-
och olustkänslorna som något positivt. Någon
summering af lustkänslorna och deras jämförande
med likaledes summerade olustkänslor äro ej
möjliga i följd af de kvalitativa olikheterna
mellan känslorna. För öfrigt afgöres icke
verklighetens värde genom den lycka eller det
lidande, som däri ingår, ty det finnes värden
af en annan och högre art, framför allt de
moraliska och religiösa lifsvärdena, som kunna
komma martyren att triumfera öfver de största
lidanden och borde för enhvar förläna hans lif
ett oändligt värde. Så ter sig också frågan
för flertalet sunda människor. Pessimismen
är däremot uttrycket för ett sjukt lynne. Och
optimismen blir en moralisk plikt, därför att
pessimismen förlamar vår vilja och nedsätter
vår duglighet att fylla våra praktiska
lifsuppgifter. - Jfr E. v. Hartmann, "Zur
geschichte und begründung des pessimismus"
(2:a uppl. 1891), G. P. Weyoldt, "Kritik des
philosophischen pessimismus der neuesten zeit"
(1875), J. Sully, "Pessimism, a history and
a criticism" (1877), och W. James, "Will to
believe" (1897). - Möts. optimism (se d. o.).
S-e.
Pessimist, anhängare af pessimismen (se föreg,
art.); människa, som, otillgänglig för lifvets
vanliga tröstegrunder och öfverskattande dess
mörka sidor, ser alla dess förhållanden från
den dystra sidan, i allt anar motgång och
olycka; misströstande och misstrogen, dyster,
hopplös människa. - Ordet brukas äfven i
relativ bemärkelse om den, som i ett visst fall
företrädesvis har öga för det bedröfliga och
vådliga, anar olycka o. s. v. Möts. optimist. -
Adj. Pessimistisk.
Pessinus, tolistobogernas hufvudstad i Galatien
i Mindre Asien, på södra sluttningen af berget
Dindymos, ej långt från floden Sangarios. Staden
var i forntiden ryktbar som hufvudsätet för
Cybeles kult. I hennes rika tempel fanns en
från himmelen nedfallen sten- eller träbild
af gudinnan, hvilken romarna 204 f. Kr. läto
hämta till Rom till följd af en utsago i de
sibyllinska böckerna, att Roms öde var beroende
däraf. Gudinnan fortfor att dyrkas i sitt gamla
hem såväl som i Rom; hennes präster hade nästan
kungligt anseende. Efter 6:e årh. försvann
staden ur historien. Ruiner af densamma (teater,
akropolis, hippodrom m. m.) ligga nära byn
Balahissar. (J. F. N.)
Pest, stad i Ungern. Se Budapest.
Pest (lat. pestis, pestile’ntia] kallades
i forntiden hvarje farsot eller epidemi med
större dödlighet. Numera inskränker man detta
namn till den
orientaliska (levantiska) pesten, äfven
kallad bubonpest l. böldpest efter det
mest i ögonen fallande kännetecknet hos den
vanligaste af sjukdomens former. Redan ett par
årh. f. Kr. förekom denna pest i Egypten och
Syrien. I Europa träffas den först på 500-talet
e. Kr. under namn af "Justinianska pesten", som
uppträdde i Bysans 542 och under loppet af de
följande årtiondena fortskred så förhärjande,
att före århundradets slut hälften af östromerska
kejsardömets invånare dukat under för farsoten
eller den allmänna nöden Med denna epidemi satte
sjukdomen för första gången fast fot på Europas
mark, där den behöll sitt herravälde i öfver ett
årtusen. Värst rasade den i midten af 1300-talet
i form af den beryktade "digerdöden" (se d. o.),
som framträngde ända till Skandinavien. Sedan
denna, den svåraste af alla farsoter, på de
flesta ställen upphört efter några månader, högst
ett eller ett par år, var Europa jämförelsevis
förskonadt från pesten, tills denna åter 1400-02
gjorde ganska vidsträckta härjningar och då
för första gången nådde äfven Island. Den
blef nu så hemmastadd i Europa under följande
århundraden, att det knappast gafs något år,
då den icke uppträdde än här, än där i spridda
epidemier ända till mot början af 1700-talet,
då den på allvar syntes vilja lämna Europa eller
åtminstone draga sig tillbaka till dess sydöstra
hörn, Turkiet och Balkanstaterna. Tidigast
lämnade den de skandinaviska länderna, där den
uppträdde sista gångerna i Danmark 1654 och
1710-11 samt i Sverige 1657 och 1710. Sedan
den slutligen 1841 äfven lämnat Balkanhalfön,
trodde Europa sig för alltid befriadt från
denna landsplåga, då det oroades genom en
mindre epidemi i guvern. Astrahan i södra
Ryssland vintertiden 1878-79. Där kväfdes den
dock snart genom energiska åtgärder. Sedan
dess ha enstaka pestfall eller smärre epidemier
uppstått i europeiska hamnstäder, sedan den dit
införts genom sjötrafiken, som vid denna sjukdom
liksom för kolerans spridning har särskildt stor
betydelse. Bland pestepidemier i utomeuropeiska
länder från senare år må nämnas den stora
lungpestepidemien i Mandschuriet vintern 1910-
11, som kräfde 45-50,000 offer och utgjorde
en mycket stor fara för Europa; endast genom
mycket rigorösa åtgärder, bl. a. nedbränning af
hus och hela byar, kunde sjukdomens spridning
hejdas. Man anser sannolikt, att de återkommande
pestepidemierna ha sitt ursprung från någon af
följande 4 gamla endemiska pesthärdar: 1. den
östliga delen af Himalaya, 2. Uganda, Öst-
Afrika, 3. trakten af Baikalsjön, 4. en trakt af
Central-Arabien inemot Mesopotamien.
Pesten uppstår ej själfständigt, utan endast
genom smitta. Det intensiva smittämnet är bundet
vid en specifik bakterie (se Bakteriologi,
sp. 724 f.). Intorkas bakterierna,
dö de snart; likaledes dödas de med lätthet
af våra vanliga desinfektionsmedel. I fuktigt
tillstånd, i skydd för ljuset kunna de hålla
sig vid lif i månader. När smittämnet inkommit
i kroppen, bruka dess verkningar plötsligt,
efter en inkubationstid af blott 2-7 dygn, ge
sig till känna genom en betydlig mattighet,
sprängande hufvudvärk, röda ögon, svårighet
att tala, raglande gång (så att den sjuke ofta
blifvit liknad vid en drucken), feber efter
frossbrytningar, liten, svag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
