Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklig härskares hand. Men vid hans död
delades riket mellan hans tre söner, af
hvilka den äldste fick största parten jämte
emiratet. Härskarna i denna del inskränktes
snart till Irak Adjemi, under det länderna
österut (1157) intogos af ghoriderna, och 1194
eröfrade kovaresmierna Irak Adjemi, hvarvid den
iranska seldschukdynastien utslocknade. (Jfr
Seldschuker.) Kovaresm-schaherna (1097–1220),
ursprungligen seldschukiska ståthållare i
Kovaresmien, gjorae sig oberoende 1097 och
utvidgade småningom riket, i synnerhet Muhammed
II den store (1200–20). Flera andra, mindre,
men själfständiga furstehus funnos under denna
tidrymd i enskilda delar af P., såsom atabegerna
af Aserbeidjan (1135–1215), Fars (från 1148) och
Luristan samt assassinerna m. fl., hvilka alla
bortsopades af den mongoliska öfversvämningen
under 1200-talet. Under de sex århundraden,
som förflöto mellan sasanidernas fall och
mongoliska invasionen, hade P. undergått en
fullständig omdaning. Zarathustras gamla lära
var på obetydliga rester när utrotad; språk
och litteratur hade fullständigt kommit under
arabiskt inflytande, och folket själft hade genom
de ständiga krigstågen af främmande, arabiska och
turkmenska, stammar till stor del blifvit ett
blandfolk. Men oaktadt de nästan oupphörliga
krigen åtnjöt dock tidtals än den ena, än
den andra delen af Iran ett visst välstånd,
liksom ock vetenskap och konst understöddes af
flera härskare. – VI. P. under mongoliska och
turkmenska väldet (1220–1499). Sedan Djingis
kan eröfrat jämte många andra länder äfven hela
persiska riket och undanträngt seldschukerna från
emiratet i Bagdad (1220–25), tillföll P. vid
delningen af Djingis kans välde efter hans död
(1227) hans yngste son Tuli (d. 1232). Dennes
yngste son, Hulaku (1232–65), blef stiftare af
il-kanernas berömda dynasti, som härskade öfver
hela landet från Sind och Oxus i ö. till och med
Armenien, Kurdistan, Ed-djesira (Mesopotamien)
och Irak Arabi (Babylonien) i v. (1258–1387),
samt gjorde sultanatet Rum i Mindre Asien under
seldschukernas sista tid (1242–1308) till en
tributpliktig lydstat. Utom Hulaku och hans
son Abaka-kan (1265–82; se om den Mongolerna,
sp. 908–909) må nämnas den statskloke, konst-
och vetenskapsälskande, tolerante Ghasan Mahmud
(1295–1304), som afslöt ett förbund med påfven
Bonifatius VIII samt med framgång stred mot
Egypten, men 1303 i Syrien led ett nederlag,
som för alltid gjorde slut på mongolernas kraf
på herravälde i detta land. Han var den förste
mongoliske härskare, som med ett stort antal
af sina undersåtar definitivt öfvergick till
islam. Ghasan Mahmuds broder Chuda-bende, kallad
sultan Oldschaitu l. Uljaitu (1304–16),
flyttade residenset från Maraga (s. om Tebris)
till det af honom grundlagda Sultanije (n. om
Hamadan). Mot hans son, den siste härskaren
i P. af il-kanernas ätt, Abu-Said (1316–35),
reste sig sju tronpretendenter, och efter
ett långvarigt inbördes krig kom en af dessa,
Hásan, på tronen (1344–56). Men sedan hans
son, den ädle Djelal-ed-din, undanröjts af sin
broder, den grymme Ahmed, utbröt mot denne ett
häftigt uppror, i samband hvarmed landet (senast
omkr. 1395) blef ett lätt byte för mongolerna
under Timur (se d. o.). Persiska riket utgjorde
sålunda en del af det af honom grundlagda
nya mongoliska världsväldet och förblef under
timuridernas ätt (se Mongolerna, sp. 909–910)
med samma omfattning och vidd som under
il-kanernas tid till 1468, då det eröfrades af
turkmenerna under höfdingen "af hvita hammeln",
Usún Hásan (1468–77). Denne kraftige och vise
furste, som var gift med Despina, en dotter af
kejsar Kalo-Joannes i Trabezon (se d. o.) af
Komnenernas ätt, stod i liflig förbindelse med
republiken Venezia och förmåddes af denna till
krig mot turkarna, men blef 1473 slagen af den
turkiske sultanen Muhammed II. Efter hans son
Jakubs (1477–85) död blef P. en tid framåt
en valplats för inbördes strider mellan olika
tronpretendenter. Därunder regerade en ättling af
Timur, sultan Huséin, i Herat 1487–1506 och
samlade omkring sig ett lysande hof af skalder
och lärda (historieskrifvaren Mirkhond, diktaren
Djami m. fl.). Först med Ismail Safi, hvilken
vid 14 års ålder började striden mot turkmenerna
(1494), kom P. åter under en inhemsk konungaätt
(1499).
Nyare tiden. VII. Safiderna l. safaviderna
(1499–1736). Ismail I (1499–1524) ledde väl
sitt ursprung från den 7:e imamen (se Imam
3), men härstammade närmast från det berömda
helgonet "schejk Safi" i Ardabil. Han gynnade
den schiitiska riktningen inom islam, hvilken
därför alltsedan hans tid varit den härskande
i P. Efter turkmenska dynastiens fall fortsatte
Ismail sina krigståg, eröfrade Bagdad och Mosul
(1503) och Chorassan (1508), blef visserligen
slagen af osmanerna under sultan Selim I vid
Choi n. v. om Urmiasjön (1514), men eröfrade
efter Selims död Georgien (1519). Hans äldste
son Tahmasp I (1524–76) förde ständiga strider
dels mot usbekerna, dels mot sultan Suleiman I,
hvilken efter hand eröfrade Armenien, Kurdistan,
El-Djesira och Irak Arabi. En beskickning från
drottning Elisabet i England under ledning af
Anthony Jenkinson med förslag till handelstraktat
(1561) afvisades kallt. Under Tahmasps odugliga
söner, den yngre <sp>Ismail<sp> II (1576–77) och den
äldre Muhammed (1577–86), fördes regeringen
af vesirer under ständig strid mot inre och
yttre fiender. Kiptschaker och turkmener
i ö. höllos i styr af Muhammeds yngste son,
Abbas, men i v. eröfrades Georgien af turkarna,
hvilka äfven inträngde i Aserbeidjan och intogo
Tebris. Muhammed efterträddes af sin son,
Abbas I den store (1586–1628; fig. 13). I
början af dennes regering eröfrade usbekerna
under Abdu-l-múnin Chorassan och plundrade dess
heliga hufvudstad Mesched (1587). Med fienderna
i v., turkarna, måste Abbas köpa sig fred
mot afträdande af hela Georgien med området
Telich vid Kaspiska hafvet samt Aserbeidjan
(1590). Men 1597 började han striden ånyo
och eröfrade Chorassan och Balch samt intog
med en annan här området Bahrein i Arabien
utmed Persiska viken. Därefter vände han sina
vapen åter mot turkarna (1601), eröfrade efter
långvariga strider Aserbeidjan och Georgien
(1613) samt intog Bagdad (1621). I förbund
med engelsk-ostindiska kompaniet fördref han
portugiserna från staden Ormus på ön Jerun i
Persiska viken (1622). Från Stora Moguls välde
återeröfrade han 1609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
