Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perseus, grek. myt. - Perseus - Perseus - Perséus, Edvard - Persevant. Se Härold - Perseverans - Perseveration, psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Perséus-Perseveration
526
till gemål erhöll konung Kefeus’ sköna dotter
Andro-meda (se d. o., grek. myt., med fig.). Vid
återkomsten till Serifos förstenade han med
tillhjälp af Me-dusahufvudet Polydektes, som
ville tvinga hans moder Danae till äktenskap. Med
henne och Andro-meda begaf han sig nu till
sitt fädernehem, Argos. Han af stod den efter
hans morfader, Akrisios, lediga tronen i detta
land till sin mödernesläkting Mega-penthes
i utbyte mot Tiryns, hvarjämte han grundlade
städerna Mideia och Mykenai. Med Andro-meda
hade han flera i fornsagan omtalade söner. P:s
saga förekommer för öfrigt i en mängd olika
variationer. P. dyrkades som halfgud (heros)
flerstädes i Grekland, och en stjärnbild fick
efter honom sitt namn. Se E. S. Hartland,
"The legend of P." (3 bd, 1894-96). P:s bragder
gåfvo i forntiden de bildande konsterna ämnen
till många framställningar, i synnerhet å
gemmer och som väggmålning. En känd modern
P.-staty är Canovas (se fig. i bd IV, sp. 1100).
A. M. A.
Pe’rséus (grek. Us^osv^), Macedoniens siste
konung, son af Filip V (III), hvilken han
efterträdde år 179 f. Kr. I förhållande till
romarna sökte han i det längsta bevara skenet af
fred och vänskap, medan han i hemlighet bedref
krigsrustningar och äfven sökte inleda förbund
med furstarna i Illyrien, Tracien, Syrien och
Pergamum. I det 171 f. Kr. utbrutna kriget slog
han flera gånger de romerske fältherrarna,
men skadade sin sak genom vankelmod och
snålhet. Slutligen blef han af konsuln Æmilius
Paullus i grund slagen vid Pydna (168 f. Kr.) och
kort därefter tillfångatagen. Han medfördes till
Rom, där han måste smycka segrarens triumftåg,
och dog två år senare som romersk statsfånge.
A. M. A.
Pe’rsellS (grek. ITsgosv?), grekisk matematiker,
lefde antagligen omkr. 200 f. Kr. och är känd som
uppfinnare af de s. k. spiriska kroklinjerna
(1. spiriska kurvorna). Dessa kroklinjer
bildas genom intersektionen af ett plan och en
rotationsyta, hvilken uppkommit därigenom, att en
cirkel roterat omkring en i dess plan befintlig,
men icke genom cirkelns medelpunkt gående
rät linje. De spiriska kroklinjerna ha olika
utseende: några äro ovala, andra likna åttor.
Perséus, Edvard, målare, f. 23 dec. 1841 i Lund,
d. 7 okt. 1890 i Stockholm, fick sin första
undervisning af akade-miritmästaren Körner,
blef målarlärling i Lund, utbytte som gesäll
sitt namn Person mot Perséus, kom till Stockholm
1861 och studerade vid konstakademien till 1867,
reste då till Düsseldorf, hemsände 1868 genren En
sakförare och 1869 Katarina Månsdotter hos Erik
XIV i fängelset, som förskaffade honom akademiens
resestipendium. Han vistades 1869-72 i München,
där han blef elev i Pilotys mästarskola. Hans
förnämsta arbete från donna tid är Katarina
Månsdotter på gamla dagar (1871, såldes till
dåv. tyske
kronprinsen Fredrik, utställdes i Stockholm
först 1898). Efter studier i Italien, Paris och
Düsseldorf återvände han till Stockholm 1875,
utställde s. å. Drottning Elisabet undertecknar
Maria Stuarts dödsdom - en liten kostymbild
utan betydenhet -, förberedde flera taflor med
historiskt innehåll, började utarbeta ett par
af dem, men fullbordade ingen, utställde små
genrer (Läsande gubbe och Parisisk tjänstflicka,
1877), några koloristiskt vackra italienska
typer och svenska karaktärsstudier (ett känsligt
behandladt Gumhufvud i prins Eugens samling) samt
porträtt af skäligen olika konstnärlig lödighet:
konstnärens hustru 1873, professor Y. Sahlin
(utst. 1877, Uppsala, Värmlands nation), Oskar II
(flera olika, ett i helfigur i frimurardräkt,
omkr. 1880, ett helfigursporträtt - konungen
i sitt audiensrum - 1887, Frederiksborgs
galleri), /. Boklund (Gripsholm), bildhuggaren
Fr. Kjellberg (utst. 1888, Nationalmuseum,
ett annat ex. i Linköpings museum). P. hade
under några år öfverinseendet öfver Oskar II:s
konstsamlingar och blef hofintendent 1882. Från
1876 in på 1880-talet hade han en privat
målarskola i Stockholm och under några somrar på
Gripsholm. Bland hans elever voro Acke, R. Bergh,
Björck, Hall, Eug. Jansson, Jungstedt, Kindborg,
Kreuger, Krouthén, Lundegård, Nordström, Nyberg,
Rosenberg, Saltza, Schultzberg, Thegerström,
Tirén m. fl. G-g N
Perseva’nt. Se H ä ro l d.
Persevera’ns (lat. perseverantia), ihärdighet,
ståndaktighet, uthållighet.
Perseveration (af lat. perseveräre, fortfara),
psyk., en efterklang i medvetandet af
själsfunktionerna, som gör, att dessa
ha en benägenhet att fortfara, sedan det
framkallande intrycket upphört, och att under
en tid utan idéassociation åter-uppträda i
medvetandet, så snart icke detta upptages
af något annat aktuellt innehåll. Sådana
tendenser framträda både inom förnimmelse-
och känslolifvet och förekomma måhända äfven
inom viljelifvet. Inom föreställningarna
tjänar perseve-rationen att förklara de
företeelser, som Herbart kallade "fritt stigande
föreställningar". Perseve-rationen skiljer sig
från de vanliga yttringarna af minnet därigenom,
att den antingen gäller ett fortsättande af
förnimmelsen efter intryckets upphörande,
utan att förnimmelsen ännu nedsjunkit till
omedvetenhet, eller ock att den, sedan en
mellantid förflutit, hvarunder förnimmelsen i
fråga ej upp-trädt i medvetandet, föranleder
reproduktion utan särskild idéassociation. Men
sannolikt äro de fysiologiska orsakerna
till perseverationsföreteelserna af samma
art som till minnets reproduktionstendenser,
blott att perseverationen innebär en starkare
reproduktionstendens. Perseverationstendensen
är starkare i samma mån, som den ursprungliga
förnimmelsen varit föremål för större
uppmärksamhet eller förnimmelsen blifvit
inom kort tid återupprepad. Ett hvardagligt
exempel på perseveration är en melodi, som vi
"ej kunna få ur örat", utan som gång på gång
tränger sig på vårt medvetande. Experimentella
undersökningar rörande hit hörande företeelser ha
offentliggjorts af G. E. Muller och A. Pilzecher
i "Experimentelle beiträge zur lehre vom
gedächtniss" (1900). Jfr Idéassociation och
Minne, psyk. S-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
