Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perinde ac cadaver - Perinefritis, med. Se Njursjukdomar, sp. 1097 - Perineura, zool. Se Sågsteklar - Perineuritis, med. Se Nervsjukdomar, sp. 801 - Perineurium, Nervslida, anat. - Peringer. Se Lillieblad och Peringskiöld - Peringskiöld. 1. Johan P. - Peringskiöld. 2. Johan Fredrik P. - Perino del Vaga. Se Vaga - Perinos kulspruta, krigsv. Se Kulspruta, sp. 219 - Per inspirationem - Per intervalla - Perinthos - Periocha - Period
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
491
Perinefritis-Period
492
kropp", vanlig citatform fö> ursprungliga termen
perinde ac si cadaver essent (jesuitordens
"Consti-tutiones", VI: 1), angifvande krafvet
på blind lydnad för förman (se Jesuit or d en,
sp. 1388).
Perinefritis, med. Se Njursjukdomar,
sp. 1097.
Perjnéu’ra, zool. Se Sågsteklar. Perineuritis,
med. Se Nervsjukdomar, sp. 801.
PerinéuYium (af grek. peri’, omkring, och
ne’vron, nerv), Nervslida, anat., namn på de
bindväfsslidor, som dels (fastare) bilda det
yttre höljet till nerverna, dels (finare) i
sådana omhölja nervtrådarna och trådbuntarna. De
stå i omedelbart sammanhang med och äro perifera
fortsättningar af hjärnans eller ryggmärgens
hinnor. Lymfrummen mellan dessa kommunicera långa
sträckor med klyftorna i nervslidorna. G. v. D.*
Peringer. Se L i 11 i e b l a d och Peringskiöld.
Peringskiöld. 1. Johan P., fornforskare,
yngre broder till G. P. Lillieblad (se denne),
f. 6 okt. 1654 i Strängnäs, d. 24 mars 1720 i
Stockholm, student i Uppsala 1677, antogs 1680
till "ämnesven" vid Antikvitetskollegium och blef
1682 kanslist. Han erhöll sedan i uppdrag att
i sällskap med Hadorph göra resor i landsorten
för att uppleta och afteckna gamla minnesmärken
och runstenar. Då samlades det första materialet
till det stora runstensverk, som längre fram
utgafs under namn af "Bautil". Sedan han 1689
blifvit assessor i Antikvitetskollegiet, egnade
P. sig hufvudsakligen åt samlandet af ett
svenskt diplomatarium samt genealogier. 18
folianter förstördes visserligen vid
slottsbranden 1697, men arbetena gjordes
om, och P. lämnade efter sig betydande,
hos Vitt. hist. o. ant. akad. förvarade
afskriftssamlingar ("Bullarium", m. m.; se
Diplomatarium, sp. 474). 1693 blef P. efter
Hadorph sekreterare vid Antikvitetsarkivet
och riksantikvarie samt adlades s. å. (han
hette förut Peringer). 1698–1711 var han
därjämte isländsk translator. P. erhöll 1719
kansliråds värdighet. – 1697 utgaf P. Snorre
Sturlassons "Heimskringla" med latinsk och svensk
öfversättning, 1699 Cochleus’ "Vita Theodorici,
regis ostrogothorum" med anmärkningar och 1700–05
Messenius’ "Scondia illustrata". Af hans egna
arbeten må här nämnas Then första boken af Swea
och Götha minnings-merken vthi Uplandz första
del Thiundaland (Monumentorum sveo-gothicorum
liber primus etc., 1710; på sv. och lat.),
Monumenta ullerakerensia ...; eller Ulleråkers
Häradz minnings-merken, med Nya Upsala (1719;
på sv.) och En book af menniskiones slächt och
Jesu Christi börd (1713). Bland hans öfriga
arbeten märkas en tolkning af "Wilkina Saga" (1715),
en upplaga af Anna Bylows "Chronicon genealogicum"
(1718) samt Ättar-tal för
Svea och Götha konunga-hus (1725), tryckt
först efter hans död, ehuru utarbetadt redan
1692. Dessutom utgaf han åtskilligt annat,
och i handskrift efterlämnade han bl. a. sin
ännu alltjämt brukbara samling Minningsmärken,
gamla och nyare eller Monumenta sueogothica
(på K. biblioteket), de till riddarhusarkivet
inlösta genealogiska samlingarna samt åtskilliga
i Riksarkivet förvarade volymer af biografiskt
innehåll. – Som forskare står P. i frändskap med
Ol. Rudbeck, och särskildt som genealog har han
för de äldre tiderna tillåtit sig ganska djärfva
kombinationer, ja rena dikter. Det senare visar
sig till fullo för den, som studerar vår adels
ättartaflor i deras nu föreliggande skick. Stort
samlingsnit och betydande arbetsförmåga egde
han däremot, och många af hans verk äro därför
ännu källor, som kunna, om än med urskillning,
rådfrågas.
2. Johan Fredrik P., den föregåendes son,
filolog, f. 13 sept. 1689 i Stockholm, d. där
2 mars 1725, studerade i Uppsala och utnämndes
1712 till faderns efterträdare som "translator
antiquitatum" vid Antikvitetsarkivet. Han
erhöll 1719 sekreterares och antikvaries
n. h. o. v. och efterträdde 1720 sin fader
i dessa sysslor. P. tolkade Adams af Bremen
"Beskrifning om Swerige" (1718) och Jordanes’
"Beskrifning om gothernes ursprung" (1719) samt
utgaf i original och öfversättning "Sogubrott
af nockorum fornkongum i Dana oc Svia velldi"
(1719), "Hjalmters och Olvers saga" (1720),
"Fragmentum runicopapisticum" (1721) och
"Asmund Kappabanes saga" (1722), hvarjämte han
ombesörjde tryckningen af sin faders "Ättartal".
1. (O. M.)
Perino del Vaga [per nå del väga]. Se Vaga.
Perinos kulspruta, krigsv. Se Kulspruta, sp. 219.
Per inspirationem, lat., till följd af
ingifvelse. Se K o n k l a v.
Per interva’lla, lat., med mellanskof, tid
efter annan.
Pe’rinthos (lat. Peri’nthus), forngrekisk
stad i Tracien, vidPropontis (Marmarasjön),
grundlagd af nybyggare från Samos och berömd
hufvudsakligen genom sitt tappra motstånd mot
konung Filip II af Macedonien (341 f. Kr.). Från
300-talet e. Kr. bar P. äfven namnet H e r a k
l e a (Heraklessta-den), hvilket bibehållit sig
för den på P :s plats nu liggande obetydliga
orten under fcrmen E r e k l i 1. E re gli.
A. M. A.*
Peri’ocha, lat., sammandrag.
Period (grek. peri’odos, eg. omgång,
kretslopp). 1. Tidsförlopp, tidsskede, tidrymd,
tidehvarf, större historisk tidsafdelning. -
2. Fys., astron., den tid, inom hvilken en
viss företeelse, som är på ett mer eller mindre
regelbundet sätt föränderlig, återkommer till
samma fas. En pendels svängning är bunden vid
en regelbunden period, som omfattar tiden för en
svängning fram och åter. Solfläckarna förekomma
mer eller mindre ymnigt på solytan efter en
period, som i medeltal utgör IP/g år, men som
ibland uppgår till några år mer eller mindre. I
vissa fenomen sammanblandar sig inflytandet af
förändringar, som ske efter olika perioder. Som
exempel därpå kan anföras lufttemperaturen,
som till följd af solvärmens olika intensitet
är underkastad en förändring med en period af
ett dygn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
