Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pembroke, earl af - Pembroke dock. Se Pembroke 2 - Pembrokeshire-rasen - Pemmikan - Pemphigus - Pemphigus, zool. Se Växtlöss - Pemphredon, zool. Se Rofsteklar - Pen, sksb. Se Gallion, Hammare 1 och Skägg - Peña - Peña, Roque Saenz - Penæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Pembroke dock-Penæus
384
skickningar åt Edvard I, fick 1306 af denne i
uppdrag att fullboida Skottlands eröfring och
besegrade 19 juni s. å. Robert Bruce vid Methven,
men led 10 maj 1307 mot denne nederlaget vid
Loudon MIL Han räddade i det för engelsmännen
olyckliga slaget vid Bannockburn (24 juni 1314)
Edvard II:s lif och medlade vid flera tillfällen,
särskildt 1318, mellan denne och högadeln. Aymer
de Valence dog i Paris på en beskickning till
franska hofvet, och earltiteln tillerkändes
1339 hans systersons son Laurence Hastings,
d. 1348, samt bars därefter af dennes son
John Hastings (se Hastings, sp. 73), gift med
Edvard III:s dotter Margareta. Vid dennes sons
död 1389 återföll titeln till kronan. Titeln
earl af P. gafs sedermera 1414 åt Henrik
IV:s son, hertig Humphrey af Gloucester (se
Gloucester 4), öfvergick vid dennes död 1447
till William De la Pole, earl af Suffolk (se
De la Pole 2), och gafs efter mordet på honom
1450 till Henrik ,YI:s halfbroder sir J asp er
T u d o r, d. 1495. Redan 1468 hade Edvard IV
förlänat titeln earl af P. åt en af Yorkpartiets
anhängare, William Herbert, då denne tagit sir
Jasper till fånga; den återupplifvades 1551 för
den förres ättling sir William Herbert och har
sedan dess alltjämt burits af hufvudmannen för
släkten Herbert (se d. o., sp. 486-87). Dess
nuv innehafvare är Sidney Herbert, 14:e earl
af P., f. 1853, hvilken (som lord Herbert)
var konservativ underhusledamot 1877-85 och
1886-95 skattkammarlord i Salisburys två första
ministärer (1885-86 och 1886-92) samt därefter
rikshofmästare (lord stoward) 1895-1905. Han eger
stora gods, hvar-ibland det på konstskatter
rika Wilton house. Jfr G. T. Clark, "The
earls, earldom and castle of P." (1880).
v.s-g.
Pembroke dock, [pe’mbråük då’k]. Se Pembroke 2.
Pembrokeshire-rasen [pe’mbråukjie-], ett i
södra Wales förekommande nötboskapsslag af
ringa storlek. Djuren ha långa, fina horn
af gul färg med svarta spetsar samt en svart
eller mörkbrun hårrem. Af denna ras infördes
vid stamholländeriernas bildande i Sverige i
slutet af 1840-talet två små stammar, efter
hvilka nu knappast något spår finnes kvar.
C. A. L.*
Pe’mmikan (indianskt ord), kött af
nordamerikanska bisonoxen eller af älgen,
hvilket är skuret i tunna skifvor och soltorkadt
eller ock sönderstött och blandadt med fett samt
inpressadt i lädersäckar; numera namn äfven på
konserver af yppersta oxkött och oxtalg, blandade
i lika delar, torkade, pulveriserade och pressade
i kakor med tillsats af russin, korinter och
socker. De kokas till ett slags gröt, som är
närande, om också ej särdeles välsmakande.
Pe’mphigus (af grek. pe’mfix, blåsa), med.,
betecknade fordom allehanda olika hudutslag,
under hvilkas förlopp bläsor uppträdde. Då man
numera sträfvar efter att icke bilda namnen
på grund af det mer eller mindre tillfälliga
utseendet, utan att under ett namn sammanföra
en kliniskt väl karakteriserad sjukdom, har man
också reserverat namnet för en bestämd sjukdom,
som visserligen kan uppträda hos olika personer
under olika former, hvilka likväl ha vissa
väsentliga egenskaper gemen-
samma. Till P. höra t. ex. icke P. neonatõrum,
hvarmed förr betecknades en oskyldig,
vanligen epidemisk hudinfektion hos nyfödda,
P. syfititicus - blåsformiga utslag vid medfödd
syfilis; P. leprõsus ett utslag vid spetälska
m. fl P. är däremot en kronisk, förvärfvad,
ej medfödd, icke smittsam sjukdom i huden och
slemhinnorna, som uppträder i olika anfall. Utan
förebud och utan känd orsak uppträda i högst
växlande antal större eller mindre bläsor, oftast
åtföljda af intensiv klåda eller hetta med eller
utan feber. P. är en af de svåraste och mest
plågsamma hudsjukdomar vi känna, men lyckligtvis
ganska sällsynt. De mera godartade formerna
(P. vulgaris) kunna äfven de ge anledning till
svåra sjukdomssymtom, men slutligen lyckas man
i allmänhet få sjukdomen läkt genom omsorgsfull
skötsel. Värre är det vid de mera elakartade
formerna, som redan tidigt igenkännas därpå,
att slemhinnorna först eller också mycket
höggradigt angripas och hvilka ofta föra till
döden. Så är nästan undantagslöst fallet vid
P. foliäceus, där ingen eller endast obetydlig
blåsbildning uppträder, utan blott en aflossning
af de ytligaste hudlagren. Redan en obetydlig
strykning med fingret eller tryck af kläderna
är tillräckligt för att på större områden
framkalla denna aflossning, så att en fuktig,
vätskande, vid beröring intensivt smärtande
hudyta kvarstår. En annan svårartad form är
P. vegetans (se Papillom). L. Mbg.
P’ernphigus, zool. Se V ä x 11 ö s s.
Pe’mphredon, zool. Se R of s t eklar.
Pen, skpsb. Se Gallion, Hammare l och Skägg.
Pefia [pe’nja], sp., klippa, ingår i flera
spanska bergnamn, bl. a. P. Gol osa ("det glupska
berget"), en 1,813 m. hög kalkstensklippa i
Ibe-riska bergen n. v. om Castellõn de la Plana
(prov. Valencia), P en a s de Europa och P Vieja
i Kantabriska bergen (se d. o.), P e n a l a r a,
högsta toppen i Sierra de Guadar-rama (2,405 m.),
Sierra de la P., bergskedja s. om Pyrenéerna,
i provinserna Zaragoza och Huesca, som bär ett
f. d. benediktinkloster (San Juan de la P.) med
de äldste aragoniske konungarnas grafkapell,
samt P. deOroël (1,649 m.), ett berg ö. om den
föregående kedjan. Wbg.
Pena [pe’nja], Roque Saenz, president i
Argentina, f. 19 mars 1851 i Buenos Aires,
idkade grundliga juridiska studier, deltog
i inbördeskriget 1874, blef 1876 deputerad i
provinsen Buenos Aires’ lagstiftande församling
och 1877 dess president. P. deltog som chef
för en bataljon frivilliga 1879 på Perus sida
i denna stats krig med Chile, egnade sig sedan
åt tidningsmannaverksam-het samt var Argentinas
representant vid pan-amerikanska konferensen
i Washington (1889-90), där han bekämpade
Monroedoktrinen, och vid andra Haagkonferensen
(1907). Som diplomat representerade han Argentina
först i Montevideo, sedan i Madrid och därpå
(1907-10) i Rom. P. valdes sistnämnda år till
Argentinas president för perioden 12 okt. 1910-12
okt. 1916 och har som sådan gett många prof på
insiktsfull klokhet och statsmannabegåfning.
V. S-g.
Penæus, zool., ett kräftdjurssläkte, hörande
till gruppen Podophthalmata och räkornas
familj (Ca-rididæ). De tre första benparen äro
försedda med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
