Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelagianism - Pelagisk - Pelagiska öarna. Se Linosa, sp. 719 - Pelagit, geol. Se Manganknollen - Pelagius. Se Pelagianism - Pelagius - Pelagosa - Pelamis, Plattormarna, zool. Se Hafsormarna - Pelamys - Pelararbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Pelagisk-Pelararbete
354
äfven på sin sida vunno den romerske biskopen
Innocentius L Dennes efterföljare Zozimus ställde
sig däremot till en början sympatisk mot de
dömde, men tvangs slutligen af afrikanerna
att i en cir-kulärskrifvelsë 418 uttala sig
mot pelagianismen; året därpå fordrade ett
kejserligt edikt, att alla biskopar skulle
förkasta Pelagius’ lära. Under den närmast
följande tiden framträdde Julianus, biskop
af Eclanum i Apulien, som pelagianismens
främste förkämpe, bl. a. i skriftväxling med
Augustinus. Pelagius’ tankar möta hos honom
i strängare systematisk form; innehållet är
väsentligen detsamma med undantag däraf, att det
asketiska drag, som funnits hos Pelagius, här så
godt som fullständigt försvinner. Julianus blef
snart dömd och förklarad sitt stift förlustig. I
östern slöto sig nu pelagianerna tillsamhimans
med Nestorius (se d. o.) och blefvo med honom
fördömda 431. Pelagianismen var fördömd, men
därför icke öfvervunnen, i hvarje fall icke af
augustinismen, som tedde sig som en nyhet med
hänsyn till den äldre traditionen. Särdeles
vissa moment hos Augustinus, viljans ofrihet
till det goda, nådens oemotståeliga makt och
predesti-nationen, väckte starkt motstånd. Det
uppstod en långvarig strid, hvarunder ofta nog
äfven de, som försvarade Augustinus, mera fäste
sig vid enskilda uttryck och paradoxer än vid
själfva den bakomliggande grundåskådningen. I
Massilia sökte nian uppmjuka Augustinus’
predestinationslära genom att fatta utkorelsen
som beroende på Guds förutvetande om människans
beskaffenhet. Johannes Cassianus (grundläggaren
af munkväsendet i Massilia) sökte åstadkomma
en förmedling mellan de båda motsatserna; å ena
sidan lärde han, i anslutning till Augustinus,
att människorna nödvändigt behöfde nådens kraft
för att kunna handla rätt, men å andra sidan,
att den mänskliga viljan blott vore försvagad
i sin kraft och att därför den gudomliga nåden
skulle tänkas "samverka med vår vilja till det
goda" ("semipelagianism"). Vincen-tius i Lerinum
anförde därjämte som en viktig invändning mot
Augustinus’ predestinationslära, att den strede
mot traditionen, mot det som öfverallt, alltid
och af alla blifvit trodt". För augustinismen
i en till en viss grad mildrad form kämpade
Prosper af Akvitanien och Hilarius, under
det att biskop Faustus från Rhegium i sina på
uppdrag af synoden i Arles 473 skrifna böcker
"De gratia dei" (Om Guds nåd) häfdade en
"semipelagiansk" ståndpunkt. Efter mycken
debatt nåddes slutligen ett af-görande
i striden om semipelagianismen på synoden i
Orange 529. Fulgentius af Ruspe och Cæsarius af
Arles voro de, som därvid framför andra bidrogo
till att förhjälpa en modifierad augustinism
till seger. Synodens beslut bekräftades
af påfven Boni-fatius II. Pelagianismen
fördömdes, och äfven semipelagianismen
ville man afvisa, men Augustinus’ tankar
om nådens irresistibilitet och det dubbla
nådavalet blefvo icke accepterade. Faktiskt
blef emellertid semipelagianismen alltjämt
den härskande åskådningen, i viss anslutning
till den äldre traditionen: det gällde för
den västerländska katolicismen att finna en
rätt jämvikt mellan å ena sidan nåden och
de kyrkliga nådemedlen samt å andra sidan
de af människorna fordrade gärningarna.
G. A-n. Pelagisk (af grek. pe’lagos, haf),
som före-
Tryckt den 31/7 14
kommer i hafvet, hafs-; som bildats genom
aflag-ringar på stort hafsdjup. Se Haf, sp. 984,
och Plankton. - Pelagiska fiskar. Se Fisk_ar,
sp. 415-417.
Pelagiska öarna. Se L i nos a, sp. 719.
Pelagit, geol. Se Manganknollen.
Pela’gius. Se Pelagianism.
Pela’gius. Två påfvar ha burit detta namn. P. I
(555-560), f. i Rom, skickades som diakon till
Konstantinopel i egenskap af påfligt sändebud
(apokrisiarius), hade genom sina monofysitiska
åsikter stort inflytande hos kejsarinnan
Theodora, men ådrog sig kejsar Justinianus’
onåd genom att förmå påfven Yigilius att
underskrifva en protest-skrifvelse mot 5 :e
ekumeniska konsiliets (553) fördömelsedom
öfver tre antiokenska kyrkolärare ("de tre
kapitlen"). Då P. sedan ställde sig på kejsarens
sida, hvartill påfven Yigilius äfven blifvit
tvungen, valdes han efter dennes död (555)
genom kejsarens inflytande till påfve. Såväl
på grund af sin vacklande hållning i pågående
lärostrider som till följd af sin upphöjelse
genom grekiska hofvet lyckades han aldrig vinna
de västerländske biskoparnas förtroende, utan
lefde i ständiga stridigheter med dem P. har
emellertid inlagt förtjänster om botandet af de
skador, som det gotiska kriget vållat kyrkan. -
P. II (579-590), f. i Rom, af en gotisk släkt,
valdes till påfve, under det att langobarderna
belägrade Rom. Hans pon-tifikat upptogs af
strider mot dessa, mot hvilka han förgäfves
sökte kalla både den grekiske kejsaren och den
frankiske konungen till hjälp. De sedan Pelagius
I skismatLka norditalienska kyrkorna återfördes
till gemenskap med Rom. Under de sista åren kom
han vid ett tillfälle i delo med Konstantinopels
patriark, Johannes Jejunator, därför att denne,
i likhet med sina företrädare, kallade sig
"ekumenisk patriark*"", men stod för öfrigt
i godt förhållande till Bysanz. J-
P. (G. A-n.)
Pelagosa [-gå-], en grupp af två större
(P. grande och P. piccola) och några mindre
klippor midt i Adriatiska hafvet, hörande
till Dalmatien, 0,3 kvkm., med ett 25 m. högt
fyrtorn (116 m. ö. h.) och meteorologisk
station på P. grande. Omkr. 12 invånare.
J- F. N
Pëlamis, Plattormarna, zool. Se H a f s-ormarna.
Pëlamys, zool., ett fisksläkte af familjen
Scom-bridæ. Se B onit.
Pelararbete, ridk., å. v. s. hästens bearbetning
mellan två pelare, är en uppfinning af en
fransk skolryttare i Paris på 1640-talet,
de Pluvinel. Detta dressyrarbete användes
länge uteslutande för de s. k. skolhästarna,
men på senare tid har man äfven tillgodogjort
sig pelararbetets stora fördelar vid dressyren
af vanliga ridhästar och äfven vagnshästar,
särskildt sedan stallmästaren B. H. H o 1-
1 e u f f e r i "Die bearbeitung des reit-
und kutsch-pferdes zwischen den pilaren"
(1882) visat pelararbetets utmärkta egenskaper
som hjälpmedel vid hästdressyren. Pelarna,
som äro af trä, stå l,e m. från hvarandra,
fast nedgräfda i jorden, hvardera
2 m. höga öfver markytan. Emellan dessa
inspännes hästen i en stark grimma (se fig.).
En medhjälpare bör stå framför hästen och
hålla i den i pelar-grimman fästa tömmen för
att hindra hästen kasta sig baklänges. Den,
som utför själfva arbetet, står
21 b. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
