Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Damaskus och begaf sig efter 3 år (hvarunder han
tillbragt en tids hvila i den syrisk-arabiska
öknen) till Jerusalem (Apg. 9: 23 f., Gal. 1:
17, 2 Kor. 11: 32 ff.), där han under ett par
veckor sammanträffade med apostlarna Petrus och
Jakob (Gal. 1: 18 ff.), hvarefter han uppsökte
Tarsus (Gal. 1: 21, Apg. 9: 30). Härifrån
hämtades P. af Barnabas till den af blandade
element (f. d. judar och hedningar) bestående
församlingen i Antiokia i Syrien, där han
vistades ett helt år och hvarifrån han sedan
med Barnabas företog sin 1:a missionsresa
(till Cypern, Pamfylien, Pisidien och Lykaonien;
Apg. 13–14). Återkommen till Antiokia, möttes
han af delade meningar inom den därvarande
församlingen angående sättet för hedningarnas
upptagande i församlingen, hvilket föranledde
P:s och Barnabas’ resa till Jerusalem, där de
på det s. k. apostlamötet vunno den judekristna
församlingens och de 3 urapostlarnas, Petrus’,
Johannes’ och Jakobs, erkännande af sin
missionspraxis: att hedningar icke för att bli
kristna behöfde åtaga sig den mosaiska lagen
(Apg. 15, Gal. 2: 1–10, enl. äldre beräkning år
52 (51 eller 50), enligt Harnack
48 eller 49. Därefter anträdde P., då i
sällskap med Silas, sin 2:a missionsresa, som
förde honom genom Mindre Asien (bl. a. det
galatiska landet) och från Troas öfver till
Europa, där han predikade i Filippi, Tessalonika
och Korint. I sistnämnda stad stannade P.
1 1/2 år (enligt vanlig beräkning 53–55,
enl. Harnack från slutet af
49 eller början af 50 till 51), hvarefter
han öfver Efesos reste tillbaka till Cæsarea,
Jerusalem och Antiokia (Apg. 16: 1–18: 22).
Sedan anträdde han sin 3:e missionsresa
genom Mindre Asien till Efesos, där
han stannade omkr. 2 år (enl. äldre vanlig
beräkning omkr. 56–58, enligt Harnack 52–54)
och hvarifrån han åter begaf sig till Macedonien
och Grekland samt öfver Miletos återvände till
Jerusalem (Apg. 18: 23–21: 16).
Här möttes han af ett sådant hat från judarnas
sida, att han sannolikt genast skulle ha
dödats, om icke den romerske befälhafvaren
för besättningen i Antoniaborgen ingripit,
gjort P. till fånge och låtit föra honom till
Cæsarea (Apg. 21: 17–23). Då han trots sin oskuld
här kvarhölls i fängelse, måste han göra bruk
af sin rätt som romersk medborgare och vädja
till kejsaren, hvarefter han fördes till Rom
(Apg. 24–28). Apg. uppger, att han trots sin
fångenskap därstädes kunde predika evangelium i
ett af honom själf förhyrdt hus under en tid af
2 år. Enligt äldre vanlig beräkning kom P. som
fånge till Rom omkr. 61, enligt Harnack redan
57. Hans död som martyr under kejsar Nero (64,
ungefär samtidigt med Petrus, se d. o.) betraktas
af flera som ett af traditionen säkert betygadt
faktum. Och sålunda återstodo efter Harnacks
beräkning åtskilliga år efter slutet af hans i
Apg. 28: 30 betygade första 2-åriga fångenskap
i Rom, under hvilka han enligt en gammal
tradition skall ha företagit hvarjehanda resor,
bl. a. till Spanien, och äfven besökt Kreta och
Mindre Asien. Skulle åter Harnacks tidsuppgifter
vara oriktiga, måste martyrdöden i Rom ha egt
rum senare, då äfven den kritiska forskningen
(t. ex. Harnack) vill erkänna åtminstone en
paulinsk kärna i de s. k. pastoralbrefven –
P:s bref, som äro riktade till af honom själf
eller andra stiftade församlingar
eller till enskilda privatmän (Filemon) eller
medarbetare (Timoteus och Titus), äro ej blott de
viktigaste och äldsta brefven i N. T., utan äfven
näst evangelierna de förnämsta af kristendomens
urkunder. De äro alla mer eller mindre olitterära
tillfällighetsskrifter, skrifna i syfte att
tillmötesgå resp. adressaters andliga behof och
därför ock tillkomna utan någon tanke på att
för framtiden förvaras som litterära dokument
angående förf:s teologiska åskådning. De ha
uppstått under hans 2:a och 3:e missionsresor
samt under hans första och omedelbart före och
under hans andra fångenskap. Under vistelsen
i Korint på den 2:a resan skref han de båda
brefven till församlingen i Tessalonika (2:a
brefvet har alltsedan Tübingenskolans dagar
varit bestridt med hänsyn till sin äkthet,
men äfven kritiska forskare ha numera i
allmänhet låtit betänkligheterna fara). Från
P:s vistelse i Efesos under 3:e resan härrör
enligt vanligt antagande brefvet till galaterna;
detta under förutsättning att det här åsyftade
Galatien utgjorde det af det galatiska folket
bebodda landskapet ungefär i midten af Mindre
Asien. Enligt några forskare menas dock med
Galatien den år 25 f. Kr. upprättade romerska
provinsen Galatien, dit äfven Pisidien och
Lykaonien hörde; i detta fall vore brefvet
skrifvet under P:s 1:a missionsresa, kort före
affattningen af 1 Tess. och sålunda apostelns
äldsta bref (så t. ex. Th. Zahn). Från P:s
vistelse i Efesos under 3:e resan härrör hans
1:a och från hans uppehåll i Macedonien under
samma resa hans 2:a bref till församlingen i
Korint. Af 1 Kor. 5: 9 framgår, att P. skrifvit
ett bref till denna församling före det
1:a af de till vår tid bevarade brefven,
som sedan har gått förloradt. Från apostelns
vistelse i Korint (enligt äldre beräkning år
59, Harnack 54 eller 55) härrör hans bref
till församlingen i Rom. Från tiden för P:s
första fångenskap (sannolikt i Rom) härröra
brefven till Filemon, församlingarna i Efesos
och Kolosse samt Filippi. Dessa bref gå därför
inom den vetenskapliga forskningen under namnet
"fångenskapsbrefven"; Kolosserbrefvets och
Efeserbrefvets (eg. en rundskrifvelse till
flera församlingar) äkthet har varit och är
delvis ännu omstridd. Från tiden ej långt
före och under P:s andra fångenskap härröra
de 2 brefven till Timoteus och brefvet till
Titus. Dessa bref (pastoralbrefven, se d. o.)
äro f. n. mest omstridda;
dock kommer den moderatkonservativa forskningen
(t. ex. hos en Feine), som erkänner, att brefven
i sin nuv. gestalt icke kunna härröra från P.,
utan tillkommit på grundvalen af paulinska
tankar först mot slutet af 1:a årh., ganska
nära den kritiska riktningen, som icke heller
vill förneka tillvaron af paulinska idéer
i brefven. – P:s betydelse ligger för det
första däri, att han slog in på nya vägar
för att utbreda kristendomen; medan de öfrige
apostlarna företrädesvis höllo sig till den
judiska befolkningen och landsbygden, uppsökte
han ej blott judar, utan äfven hedningar och tog
sikte på de stora handels- och industristäderna
i Mindre Asien och Grekland, där han bland
handtverkar- och arbetarklasserna vann det
största antalet af sina omvända. Dessa från
hedendomen omvända befriades från tvånget att
låta omskära sig och underkasta sig judarnas
lag. Och i den konsekvens och energi, med hvilken
P. genomförde denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
