Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parma - Parmarasen - Parmeggianino - Parmelia - Parmeliaceæ. Se Parmelia - Parmenianus - Parmenides - Parmenion - Parmentier, Antoine Augustin - Parmesan - Parmesanost. Se Ost och Parma 3 - Parmula. Se Syrphidæ - Parnahyba. Se Paranahyba - Parnassen. Se Parnassos - Parnassia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handel drifves med spannmål, kreatur och
mejeriprodukter. Den efter staden uppkallade
ostsorten (parmesanost) tillverkas såväl i
trakten af P. som i öfriga delar af norra
Italien. – P. är ett urgammalt samhälle, som
att döma af därstädes 1864 funna pålbyggnader
från bronsåldern härstammar från förhistorisk
tid. Det blef 183 f. Kr. en romersk koloni
och fick under kejsar Augustus namnet Colonia
Julia Augusta. Grekerna på 500-talet kallade
den Chrysopolis ("den gyllene staden"), och
detta namn förvandlades i medeltidens krönikor
till Grisopolis. Under 11:e–13:e årh. styrdes
P. som republik af familjerna Rossi, Pallavicino,
Correggio och Sanvitale. 1346 kom det till
Milano och delade därefter hufvudsakligen
hertigdömet Milanos öden till 1512. Om
dess senare historia se P. 1 här ofvan.
1–3. (J. F. N.)
Parmarasen (it. razza di Parma),
husdjurssk., en rödbrun eller hvitfärgad
nötkreatursras, hemmahörande i trakten
af Parma och berömd för sitt läckra kött.
H. F.
Parmeggianino [-medjaninå], "den lille
parmesanen", binamn på målaren Fr. Mazzuoli
(se d. o. 4).
Parmelia Not., bot., lafsläkte, som är typen
för en egen familj, Parmeliaceæ, bland de
gymnokarpa lafvarna och Archilichenes. P. har
platt utbredd, bladlik bål, tätt fäst
vid sitt underlag (träd. väggar eller
klippor och stenar). Apothecierna äro
skålformiga, sittande här och där på
bålens yta. Flera arter äro allmänna,
t. ex. den gråa färglaf-ven ("färgmossan",
P. saxatilis), som användes till färgning,
samt den i koncentriska, buktiga band på släta
klipphällar växande hvitaktiga P. centri-juga.
O. T. S. (G. L-m.)
Parmeliäceæ, bot. Se Parmelia.
Parmeniänus, biskop. Se Donatismen.
Parmenides (grek. naQpevtörjs,
lat. Parme’ni-des), grekisk filosof, f. sannolikt
omkr. 540 f. Kr. i Elea (dödsår okändt),
är hufvudrepresentanten för den eleatiska
filosofskolan. Han tillhörde en ansedd släkt
och skall ha utöfvat ett gagneligt inflytande
på sin fädernestads lagstiftning. Om det stora
anseende han åtnjöt vittnar, att Platon kallar
honom "den store" samt "ärevördig och upphöjd"
och talar om hans "ädla djupsinnighet". Af
hans lärodikt Om naturen ha rätt omfattande
fragment bevarats, hvilka vittna både om hans
filosofiska skarpsinne och hans stilistiska
framställningsförmåga. Sin filosofiska bildning
hade han fått genom studium af pythagoreismen,
men hufvudtendensen i sin spekulation hade han
hämtat från Xenofanes. Hans lärodikt sönderfaller
i två skarpt skilda delar. I den första af dessa
framställer han den filosofiska sanningen. Därvid
förkastar han sinnenas bedrägliga vittnesbörd och
stöder sig endast på tänkandet, hvarmed han rent
af identifierar det sant varande. Sin grundsats
formulerar han i det ofta upprepade påståendet:
"endast varat är, ickevarat är icke". Då all
mångfald förutsätter, att det ena föremålet
icke är det andra och han förnekat icke-varat,
måste för honom varat bli blott ett. Och då
förändring förutsätter, att verkligheten blir,
hvad den förut icke var, innebär förändringen
också icke-vara. Därför måste varat vara evigt
och oföränderligt, icke uppkommet och icke
förgängligt. Detta rena vara anser han vara ett
sammanhängande helt, som han föreställer sig
under bilden af ett välrundadt klot. Redan denna
bild tyder på, att han trots identifieringen
af varat med tänkandet ej fullt frigjort
det förras begrepp från föreställningen
om en kroppslig verklighet. - Till denna
filosofiska sanningslära fogar P.’ i senare
delen af sin lärodikt en naturförklaring, som
endast gör anspråk på att vara en mening. Han
hade visserligen frånkänt den för sinnena gifna
verkligheten karaktären af sant varande, men han
finner det dock vara af intresse att förklara
denna värld ur grunder, som emellertid tillhöra
samma blott skenbara verklighet. Därvid antar
han två världsbildande element, å ena sidan
det ljusa, lätta, tunna och å den andra det
mörka, tunga, täta, hvilka på olika sätt med
hvarandra blandats af Eros (kärleken). Till
den af P. grundlagda skolan hänföras Zeno och
Melissos. S-e.
Parmenion (grek. Uagftericov, lat. Parmemo),
macedonisk fältherre och statsman, utförde redan
356 f. Kr. segerrikt ett krig mot illyrerna
samt användes sedan af Filip II i många
viktiga militära och politiska uppdrag. 336
sändes han tillika med Attalos och Amyntas
öfver till Asien för att bland därvarande
greker förbereda det tillämnade kriget mot
Persien. Bland de fältherrar, som åtföljde
Alexander till Asien, intog P. genom ålder
och rang utan fråga den främsta platsen och
hade befälet öfver det tungrustade fotfolket
(falangen). I de stora fältslagen förde han
vanligen den vänstra flygeln. I förhållandet
mellan P. och Alexander synes dock med tiden
ha inträdt en viss spänning, hvartill måhända
bidragit, att P. vid alla tillfällen yrkade
på en försiktig krigföring och äfven tillrådde
antagandet af de fredsvillkor, som gång efter
annan erbjödos af konung Dareios. Då Alexander
efter Mediens un-derkufvande framryckte än
vidare, medföljde icke P., utan kvarlämnades
med en betydlig truppstyrka som ståthållare i
Ekbatana. Men sedan hans son Filotas blifvit
dömd till döden och afrättad såsom delaktig i en
sammansvärjning, trodde Alexander sig icke vidare
kunna lita på P., utaji lät röja honom ur vägen
(330 eller 329 f. Kr.). A.M.A.
Parmentier [-matië], Antoine Augustin,
fransk farmaceut, f. 1737, d. 1813, blef 1796
medlem af Franska institutet och var under
konsular-regeringen (1799-1804) generalinspektör
för me-dicinalväsendet. Då hungersnöden 1769
föranledde utfästandet af ett pris för den bästa
anvisning på surrogat för bröd, vann P. detta
pris genom en skrift öfver potatisodling. Under
kontinentalsystemets dagar införde han väsentliga
förbättringar i betsockerfabrikationen. Han
gjorde sig äfven mycket förtjänt om en förbättrad
anordning af fältlasaretten.
Parmesan [-så’], det franska namnet för
Parmeggianino. Se Mazzuoli 4.
Parmesänosti Se O s t och P a r m a 3.
Pa’rmula, zool. Se Syrphidæ.
Parnahyba [-na-i’ba]. SeParanahyba.
Parna’ssen. Se Parnassos.
Parna’ssia L., bot., örtsläkte med 20 arter
i nordliga tempererade länder, tillhörande
fam. Saxifragaceæ, underfam. Saxifragoideæ. I
Sverige finnas på fuktiga ängar tämligen allmänt
P. på- lustris, slåtterblomma (sefig.). Bladen
vid roten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
