Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Parlament
122
behandlas under en session, måste i båda
husen ånyo företagas till behandling under
den följande. Rätten att sammankalla ett nytt
parlament, att inkalla till en ny session samt
att prorogera och upplösa före periodens slut
tillhör kronan. Årliga parlamentssessioner äro
ej föreskrifna, men nödvändiggöras därigenom, att
statsregleringen blott gäller ett år. Underhusets
talman, the speaker, väljes fölen period af
huset själft, men valet bekräftas formellt af
konungen. Den en gång valde plägar omväljas
oberoende af partiförhållanden. Han deltar ej
i debatten och ej i omröstningen utom för att
hindra paria vota (se Omröstning). Endast med
hans samtycke kan en motion om c lo t u re (se
d. o.) göras till föremål för omröstning, och
det är han, som enligt 1911 års lag eger att,
efter rådfrågande af två författningskunniga
underhusmedlemmar, af göra, om en bill skall
anses som penningbill och sålunda ej alls behöfva
öfverhusets samtycke. Han åtnjuter 5,000 pd st. i
årligt arfvode och plägar vid sin af gång erhålla
pärsvärdighet. Om utskottsväsendet och ärendenas
behandling i parlamentets hus se Committee och
Bill; om parlamentsförhandlingars utgifning se
Hansard. - Det engelska parlamentet har i någon
mån efterbildats i alla moderna representativa
författningar, och till följd häraf begagnas
ordet parlament i vår tid i enlighet med det
engelska språkbruket i betydelsen riksdag. -
Litt.: \V. Stubbs, "Constitiitional
history of England" (1874-78), A. Todd,
"Parlia-mentary government in England" (1887-89),
J. Redlich, "Recht und technik des englischen
parla-mentarismus" (1905), J. Hatscheck,
"Englisches staatsrecht" (I, s. å.), T. Erskine
May, "Con-stitutional history of England" (3 bd,
1861-63; flera senare uppl.) och "A treatise ön
the law, privileges, proceedings and usage of
parliament" (1844, flera senare uppl.), W. Anson,
"Law and custom of the constitution" (1886, flera
uppl.)? F. W. Maitland, "Constitutional history
of England" (1908), C. Ilbert, "Parliament"
(1911), och O Varenius, "Beskattning och
statsreglering i England" (1906).
2. Franska parlamentet. Till följd af
konungamaktens svaghet besöktes den franska
hofdagen (cour pléniére) under de äldre
kapetingerna (se Frankrike, sp. 1142) föga
af de store kronva-sallerna. Den fungerade
därför vanligen ej som en riksförsamling,
utan blott som ett kungligt råd (curia regis)
af hofämbetsmän och omedelbara vasaller
från de kungl, domänen. Då konungamaktens
återvaknande lifskraft först visade sig i
den kungliga domsrättens utvidgning på den
feodalas bekostnad, fick detta kungliga råd
framför allt betydelse som domstol; därför kom
den allmänna benämningen på hofdag, parlament,
att här i synnerhet användas om rådet i denna
egenskap, och sedan rådet från Ludvig IX:s tid
(1226-70) delat sig i ett statsråd för allmänna
regeringsärenden, en räkne-kammare (chambre des
comptes, se d. o.) för finansförvaltningen och en
dömande afdelning, fäste sig parlamentsnamnet
vid den sistnämnda. När sedan en verklig
riksförsamling, les états généraux (se d. o.),
också uppkom i Frankrike, blef därför namnet
parlament ej användt om denna. Som en särskild
domstol fick parlamentet först genom häfd och
sedan genom kungliga förordningar (1296 och 1302)
fast säte i Paris. Ehuru de store kronvasallerna,
som nämndt, föga deltogo i den kungliga hofdagen,
voro de dock som pärer närvarande vid denna,
när någon af dem där skulle dömas (se L ä n
s v ä s e n, sp. 199), och till följd däraf
blefvo de också själf skrifna bisittare i den ur
curia regis utsöndrade parlamentsdomstolen. På
1200-talet fixerades detta deltagande till en
rättighet för sex andliga och sex världsliga
storvasaller, som fingo titeln "pärer af
Frankrike". Genom de stora länens indragning
var emellertid den världsliga pärsvärdigheten
på väg att utslockna, men då började konungarna
(från 1297) fritt utnämna världsliga pärer, och
härigenom ökades dessas antal så, att det vid
revolutionens utbrott var 38. Värdigheten hade
då förlorat sin feodala karaktär och blifvit
en utmärkelse för kungliga prinsar och vissa
medlemmar af högadeln, medförande privilegiet
att i brottmål och i tvister om pärsrätten
blott dömas i ett parlamentssammanträde,
hvartill pärer kallats. I detta fall motsvarade
således det franska parlamentet det engelska
öfverhuset som pärsdomstol (se ofvan). När
parlamentet ej var pärsdomstol, kunde pärerna,
om de så ville, deltaga däri, men behöfde då ej
kallas. De andlige och världslige vasaller från
domänen, som deltogo i curia regis, fort-foro
äfven efter parlamentsdomstolens afskiljande
från denna att vara bisittare däri, men från
slutet af 1200-talet försvinna de småningom
ur parlamentet, som därefter med undantag
af pärerna kom att bestå af blott rättslärda
kungliga ämbetsmän, dels präster, dels lekmän
(jfr Legister). Deras ämbeten blefvo 1344
fasta. De benämndes con-seillers (råd),
maitres, men de af dessa "råd", som ledde
arbetet, utmärktes med presidenttitel. I
vissa mål var parlamentsdomstolen enda
instans (t. ex. för pärer, se ofvan), men
dess förnämsta uppgift var att tjänstgöra som
högsta appellations-domstol. Egentligen skulle
dess utslag ej fått öfver-klagas, hvarför det
benämndes "suveränt" (cour souveraine), men dess
domsrätt var dock egentligen blott en delegation
af den personliga domsrätt, som ursprungligen
tillhört konungen, och därför förbehöll sig denne
(liksom de svenske konungarna mot hofrätten)
mot parlamentet en högsta revisions-eller
kassationsrätt, som vanligen utöfvades i
statsrådet (i dettas afdelningar le grand conseil
och le conseil privé). Vid parlamentet bevakades
också konungamaktens intressen af kungliga
ombud, s. k. generalprokuratorer. På 1200-
och 1300-talen an-knötos till det ursprungliga
parlamentskollegiet, la grande cham’bre, två
kamrar (sedermera hvardera delade i flera): la
chambre des enquëtes, i viss inan motsvarande
vår nedre justitierevision (se d. o.), och la
cham’bre des requétes för en del mål, i hvilka
parlamentet var forum privilegiatum (se d. o.);
men de ansågos underoi inade la grande chambre
och sammanträdde för en del ärendens behandling
med denna till plenarsammankomst. För brottmål
med ofrälse (för adliga var la grande chambre
forum privilegiatum i brottmål) fanns äfven en
särskild afdelning, la chambre de la tournelle,
som fick fast organisation på 1500-talet,
men den bestod blott af i tur tjänstgörande
ledamöter från la grande chambre och la
chambre des enquëtes. Genom Nantesiska ediktet
(se d. o.) upprättades en till hälften af
protestanter bestående parlamentskam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
