- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
919-920

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orley ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

o. s. v., att nu icke tala om människan, som –
oförståndigt nog – plägar förfölja äfven icke
skadliga arter af denna ordning. Orsaken härtill är
förnämligast att söka i den rädsla och afsky, som
ormarna framkalla hos människan. Berättigad är ock
denna fruktan gentemot de giftiga ormarna. Hvilken
skada dessa tillfoga människan framgår däraf, att
t. ex. i Brittiska Indien bortåt 20,000 personer
och en stor mängd tamdjur årligen falla offer för
ormbett. Också äro på några ställen penningbelöningar
utsatta för dylika skadedjurs dödande. Men icke utan
all nytta äro ormarna: de gagna i viss mån därigenom,
att de utrota smärre skadedjur.

Flertalet ormar är äggläggande; några få, bland dem
de flesta Viperidæ, föda lefvande ungar. Omkr. 1,800
arter äro beskrifna; det öfvervägande antalet tillhör
de varmare länderna.

Följande familjer ha urskilts: 1. Typhlopidæ,
2. Glauconiidæ, 3. Ilysiidæ, 4. Uropeltidæ
(1–4 förr sammanförda till gruppen Angiostomata),
5. Bocidæ, 6. Xenopeltidæ, 7. Colubridæ med
grupperna Aglypha, Opisthoglypha och Proteroglypha,
och 8. Viperidæ

Litt.: G. A. Boulenger, "Catalogue of the snakes in
the British museum" (3 bd, 1893–96), och E. Schreiber,
"Herpetologia europæa" (2:a uppl. 1913).
L-e.

Ormbergsfälten, Östra och Västra. Se Grängesberg,
sp. 467.

Ormbett. Se Ormgift.

Ormbunkar, bot., detsamma som Filicales (se
d. o.). Embryot hos dessa uppstår ur arkegoniets
befruktade äggcell. Hos några former uppkomma
prothallier ej ur groende sporer, utan direkt på
bladen (se Apospori). I dagligt tal förstås
med ormbunke en till Eufilicineæ hörande art af
släktena Aspidium (se d. o. med fig.), Polystichum,
Pteridium
o. s. v. Vattenormbunkar är detsamma som
Hydropteridineæ.
G. L-m.

Ormbunkartade fröväxter. Se Pteridospermer.

Ormbunke, <i>bot. Se Ormbunkar.

Ormbunkrot, bot. farm., Rhizoma Filicis, ett
värdefullt bandmaskmedel, utgöres af rotstocken
med kvarsittande bladskaftbaser och bladanlag af
Aspidium Filix mas Swartz, en ormbunke hörande
till fam. Polypodiaceæ (se art. Aspidium och
fig. däri). Denna ormbunke förekommer i bergiga
skogstrakter i hela Sverige, äfvenså i norra
och mellersta Asien, norra Afrika samt delar af
Amerika. Drogen insamlas i sept.–okt., hvarefter
bladskaften afskäras nära rotstocken och det hela
torkas. Rotstocken kan vara intill 30 cm. lång
samt, om bladskaftbaserna medräknas, intill 10–12
cm. i diameter. Rotstockknölarna äro utanpå
mörkbruna. Mellan bladskaftbaserna framsticka
många, ljusare bruna, hinnartade hårfjäll. Det
inre af rotstocken och bladskaftbaserna ha
ljusare eller mörkare grön färg. Rotstockens
tvärsnitt är mångkantigt, omkr. 2–3 cm. i
diameter. Bladskaftbaserna, alla böjda mot rotstockens
spets, äro omkr. 5 cm. långa och vid basen 1 cm
tjocka, svartbruna, glänsande med utåt konvex yta. På
snittytan genom både rotstock och bladskaftbaser ses
med blotta ögat ett antal delvis egendomligt ordnade
kärlknippen. Hårfjällen, bredare vid basen med smal
spets, förete
i kanten många sneda "tänder" och vid basen ofta ett
par knoppformiga, encelliga, kortskaftade körtlar;
en sådan ses äfven ibland vid hårfjällets spets,
på bladanlagen m. fl. st. samt i luckor inne i
drogens väfnad. Dessa körtlar äro karakteristiska
för de ormbunkrötter, som verka maskfördrifvande;
i dem bildas sannolikt de verksamma ämnena. Drogen
har en svag, något oangenäm lukt; smaken är först
sötaktig, sedan kärf och rifvande. – Ur ormbunkrot
ha flera, i allmänhet gulfärgade ämnen framställts,
hvilka man tillskrifvit drogens verkan, t. ex. den
amorfa filixsyran, som lär kunna öfverföras i
kristalliniskt, overksamt filicin. Därjämte må nämnas
flavaspidsyra samt det amorfa ämnet filmaron,
C30H23O11 (CO . C3H7) . OCH3, troligen drogens väsentligen
verksamma beståndsdel. Dessa ämnen, likasom de
verksamma ämnena i flera andra bandmaskmedel, uppges
vara derivat af floroglucin-smörsyra. Ytterligare
förekomma i drogen litet flyktig olja samt fet olja,
filixgarfsyra m. m. Denna garfsyra är en glykosid,
som sönderdelas i socker och ett rödbrunt färgämne,
filixrödt. Askhalten är högst 3 proc. – Till
fördrifvande af bandmask kan man använda pulver
på ormbunkrot. Vanligen nyttjas dock ett med eter
beredt, relativt lättflytande "tjockt" extrakt,
extractum Filicis, af grönbrun färg. På grund af
den motbjudande smaken ges medlet vanligen i små
limkapslar. Dosen af extraktet är för vuxen person
8–10 gr. Dagen före maskmedlets intagande har ofta
gifvits särskildt lätt och föga skrymmande föda
äfvensom ett lindrigt laxermedel. Viktigt är, att
man icke med förbehandlingen mattar patienten. På
morgonen före maskmedlet får denne förtära en kopp
starkt kaffe med socker, men utan grädde. Sedan
maskmedlet intagits under loppet af 1 timme, skall
patienten ligga stilla i horisontellt ryggläge
för att söka undvika kräkningar. 1–2 timmar senare
ges ett afföringsmedel. Många läkare ge ricinolja,
och i regel ses däraf god effekt; andra varna för
oljan, emedan den skulle kunna lösa de verksamma
och tillika giftiga beståndsdelarna i maskmedlet
och därigenom befordra dessas uppsugning ur tarmen,
då förgiftning skulle följa. Den afgångna masken bör
försiktigt rengöras och visas för läkaren, på det att
han må tillse, huruvida äfven maskens (i smaländan
befintliga) hufvud afgått; endast om så skett, är
patienten säkert befriad från sitt onda. – Flera andra
maskfördrifvande ormbunkrötter, t. ex. de, som härröra
från Aspidium spinulosum J. E. Smith och A. dilatatum
(samme autor), innehålla delvis ännu verksammare
beståndsdelar än A. Filix mas. Rotstockarna äro
i regel mindre och spensligare. På dem beredda
extrakt användas i Finland och Östersjöprovinserna
med framgång mot bandmask i väsentligt mindre doser,
1 1/2–3 à 4 gr.
C. G. S.

Ormbär, bot. Se Paris, bot.

Ormdrag, Bodrag, Daggorm, Dragfä, Duggorm, Gråen,
Härmask, Silfverskre, Skrea
äro olika
benämningar på en massanhopning af små masklika
mygglarver, som, sammangyttrade till ett stundom
flera meter långt och 5–12 cm. bredt band, långsamt
skrida fram öfver skogsmarken, ett sällsynt fenomen,
som sedan gammalt i skilda länder gett upphof
till hvarjehanda vidskepliga föreställningar (jfr
Bodrag). Dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0496.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free