Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 563-564 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattkvist - Nattman. Se Natmandsfolk - Nattmara. Se Mara - Nattmarsch. Se Marsch, sp. 1059 - Nattmoln - Nattmössor - Natto, bot., tekn. Se Soja - Natt och dag, bot. Se Melampyrum - Natt och Dag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

marken, tillbringa natten i träd. De sägas då på
kvällen "slå till på nattkvisten". Såväl tjädern och
orren som en del roffåglar ha vissa favoritträd, som
de natt efter natt uppsöka; dylika platser upptäckas
lätt på de under trädet samlade exkrementerna. I
och för roffåglars efterhållande kan kunskapen om
dylika öfvernattningsplatser få praktisk betydelse.
G. G.

Nattman. Se Natmandsfolk.

Nattmara. Se Mara.

Nattmarsch. Se Marsch, sp. 1059.


Lysande nattmoln, sedda i Berlin juli 1887.

Nattmoln, Lysande nattmoln, Silfvermoln,
Silfverglänsande moln, iakttogos, så vidt man vet,
för första gången på aftonen och natten 23 juni 1885
i norra Tyskland och äro sedermera iakttagna på flera
ställen och tider, såsom vid Punta Arenas, Magalhães’
sund, Amerikas sydspets, i dec. 1888, på Nordatlanten
11 aug. 1889, i Lemberg i nov. 1902, i Arnsberg,
Westfalen, på aftonen 30 juni 1908. En företeelse
af samma natur voro utan tvifvel de hvita nätterna
(se d. o.) i Stockholm m. fl. st. i juli 1908. Dessa
moln liknade fina cirrusstrimmor, men voro emellertid
inga vanliga moln, ty de befunno sig enligt O. Jesses
mätningar 1889 och 1890 på en höjd af omkr. 80 km. och
voro synbara endast i skymningsbågen, när solen hade
ett djup af 10° till 18° under horisonten. På grund af
sin stora höjd öfver jordytan belystes dessa nattmoln
då af skymningsljuset och fingo däraf sin silfverhvita
glans. Sannolikt bestodo de af ytterst fint stoft,
härrörande antingen från vulkanutbrott (Krakatoa,
Mont Pelée) eller från världsrymden. O. Jesse har
förmodat, att stoftet vore en kondenserad gas, då
temperaturen på denna stora höjd är utomordentligt låg
(mellan -100 och -200° C.). Rörelseriktningen fann
Jesse vara från ö. eller n. ö. med en hastighet af
omkr. 100 m. i sek. Bilden visar de lysande
nattmolnens utseende i Berlin 6 juli 1887 kl. 9,55
e. m. enligt ett i "Meteorologische zeitschrift"
1889 publiceradt träsnitt efter en af Jesse tagen
fotografi. Ett snarlikt fenomen var den grumling af
de öfre luftlagren, som fr. o. m. juni 1912 iakttogs
såväl i Europa som Nord-Amerika och som anses bero på
ett utbrott af vulkanen Katmai, Alaskahalföns sydkust,
6 juni 1912. N. E-m.

Nattmössor, öknamn på ett af den s. k. frihetstidens
politiska partier. Se Mösspartiet.

Natto, bot., tekn. Se Soja.

Natt och dag, bot. Se Melampyrum.


Släkten Natt och Dags vapen.

Natt och Dag, en bland de äldsta af nu lefvande
svenska adelssläkter, kan föras tillbaka till herr
Nils Sigriteson (riddare 1280, lagman i Värend
1286-99, konungens råd 1288). Han hör till de få
svenskar under medeltiden, som af en eller annan
anledning kallades efter modersnamnet. Om det vapen
han förde också är ett arf efter modern, är outredt;
fadern är oss okänd, men torde tillhört stormännens
led. Glansperioden för släkten sträcker sig från
början af 1300-talet till medeltidens slut. Icke
mindre än 21 riksråd, l biskop och l ärkedjäkne
räknas bland släktmedlemmarna. Vapnet (se fig.),
en delad sköld, hvars öfre fält är guld och nedre
blått, belagdt med spjälverk - sålunda något ljust
och mörkt - gaf genealogerna i slutet af 1500-talet
anledning att i sina arbeten beteckna släkten med:
"Dag och Natt", hvilket namn på 1600-talet af
de lärde ändrades till "Natt och Dag". Genom sin
säregenhet intar namnet en undantagsställning. Också
dröjde medlemmarna själfva i det längsta att begagna
det. Icke förr än på 1720-talet, då alla svenska
adelsmän hade familjenamn, börja släktmedlemmarna
efter sina fadersnamn tillägga N. Betecknande
är, att generalmajoren Sten Arvidsson (son till
vice presidenten i Svea hofrätt Arvid Ivarsson,
f. 1633, d. 1683, som 1678 blef friherre, men icke
tog introduktion), när han 1720 upphöjdes till
friherre, icke begagnade namnet N., utan begärde
att få uppta Sturenamnet, emedan han var af samma
släkt som de yngre Sturarna. Med ridderskapets och
adelns tillstånd introducerades han 1723 med namnet
Sture och blef ättefader för friherrliga ätten Sture
(utdöd på svärdssidan 1875 och på spinnsidan 1887).-
En afkomling i 5:e led af ofvannämnde Nils Sigriteson,
Nils Bosson (d. 1494), upptog sin moders namn, Sture,
och blef stamfader för den yngre, 1561 grefliga ätten
Sture (utdöd på svärdssidan 1616). Riksrådet Åke
Axelsson (se N. 11), hans brorson Ture Turesson och
broders sonson Karl Axelsson fingo 1652 friherrlig
värdighet, men friherrliga ätten Natt och Dag
utslocknade redan 1676 på svärdssidan.

1. Bo Nilsson (Niklisson), den ofvannämnde Nils
Sigritesons son, lagman i Östergötland
1318 och gift med en dotter till östgötalagmannen
Knut Jonsson af den mäktiga släkten Blå, var en bland
hertigarna Eriks och Valdemars anhängare samt 1318
rådsherre hos deras änkor. Han var
1319 rådsherre äfven hos hertig Eriks son, konung
Magnus, undertecknade den ryktbara föreningen i Skara
1322 och tyckes ha dött ej långt därefter.

2. Knut Bosson (Kanutus Boëtii), den
föregåendes sonson, biskop i Linköping, d. 12 maj
1436, var son till riddaren Bo Bosson, omtalas
på 1380-talet som kantor, sedermera som dekanus i
Linköping, valdes 1391 till biskop och fick 1392
konfirmation, men vigdes oj förrän 1393

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>