Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1299-1300 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mullus, zool. En fisk - Mullvadar, zool. Se Mullvadartade däggdjur - Mullvadartade däggdjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lära fiskarna nu för tiden fjälla dem strax
sedan de blifvit fångade.) Större exemplar
betalades med fabelaktigt höga pris. Kejsar
Tiberius berättas ha på torget låtit för 5,000
sestertier (omkr. 730 kr.) sälja en mullus,
hvilken han erhållit till skänks, men tyckte
vara för dyrbar att behålla. Ännu i våra dagar
anses mullen som en af de läckraste hafsfiskar.
L–e.

Mullvadar, zool. Se Mullvadartade däggdjur.

Fig. 1. Öfverarmben av mullvad.

Mullvadartade däggdjur, Talpidæ, zool., bilda en
familj inom däggdjursordningen Insectivora. De mest
typiska formerna ha – i öfverensstämmelse med sitt
gräfvande och underjordiska lefnadssätt – tjock, ofta
mer eller mindre cylindrisk kropp, utdragen nos, kort
hals, korta lemmar, af hvilka de främre äro ombildade
till mer eller mindre starka gräffötter; hårfällen är
mjuk, ögon och öronmusslor rudimentära. Äfven några
inre egenskaper stå i omedelbart samband med deras
lefnadssätt som underjordiska gräfvare: exempelvis
de ofta förkortade och förtjockade öfverarm- (fig. 1)
och nyckelbenen, det kölformade bröstbenshandtaget,
ett stundom förekommande extraben i handen (för
att ge åt denna en mera skofvellik form), saknaden
af förbindelse mellan bäckenhalfvorna eller med
en mycket svag sådan m. m. Alltefter graden af
gräfvarverksamheten samt anpassning till vattenlif
visa dessa djur olika differentieringar och en närmare
likhet med näbbmössen (Soricidæ), hvarför en förening
med de senare till en familj måhända ger ett bättre
uttryck för de genealogiska förhållandena. Liksom hos
näbbmössen äro de bakre kindtändernas kronor W-formiga
och bestå af på samma sätt uppkomna beståndsdelar
(till skillnad från andra Insectivora), bäckenet är
byggdt på liknande sätt, hårfällen är fin, sken-
och vadben i nedre delen sammanväxta o. s. v. –
Alla hithörande djur äro af ringa kroppsstorlek;
flertalet lifnär sig af insekter, snäckor och maskar.

Fig. 2. Urotrichus talpoides

Man skiljer på två underfamiljer: Myogalinæ
och Talpinæ. Den förra omfattar de former,
som hufvudsakligen med afseende på de främre
extremiteternas byggnad äro minst differentierade,
hvilka sålunda med andra ord äro mindre utpräglade
gräfvare. Hit höra släktena Uropsilus från Kina och
Tibet, som till det yttre mera liknar en näbbmus än
en mullvad, samt Urotrichus (fig. 2) från Japan
med det mycket närstående nordamerikanska släktet Neurotrichus,
hos hvilka gräfvaregenskaperna (alltså mullvadslikheterna)
äro något mera utpräglade; Urotrichus skiljer sig,
så vidt man vet, ifrån alla andra hithörande djur
därigenom, att densamma är allätare; hit hör ock
Myogale (se Desman-näbbmöss).

Fig. 3. Vanliga mullvaden, Talpa europæa.

Underfam. Talpinæ, innesluter de äkta
mullvadsformerna, som utmärkas genom breda framfötter
med ett skärformigt extraben (se ofvan), som saknas
hos de till Myogalinæ hörande släktena, vidare genom
mycket korta och utbredda nyckel- och öfverarmben,
genom mycket långt och smalt skulderblad o. s. v.
Mullvadsläktet, Talpa, har en cylindrisk kropp
och korta, breda, åt sidorna riktade framfötter med
starka klor; bakfötterna äro korta med spetsiga, svaga
klor. De flesta arter äro blinda, d. v. s. det lilla
ögat är fullständigt betäckt af huden; dock är af den
europeiska mullvaden (se nedan) en del individer (så
de i norra Europa lefvande) seende. Släktet räknar
flera arter, som förekomma i Europa och Asien. –
Europeiska l. vanliga mullvaden
(Talpa europæa) är svartblåaktig eller
svartgråaktig, undantagsvis ock hvit eller gulaktig;
kroppslängden utgör 13–15 cm., svanslängden 2,5
cm. Dess utbredningsområde sträcker sig öfver Europa
till Altai och Japan; i Sverige förekommer den inom
hela Götaland och norrut t. o. m. Södermanland; i
Norge är den ej funnen. Den bebor med förkärlek släta,
fruktbara trakter; dock saknas den ej fullständigt i
bergstrakter. Ängar, trädgårdar, skogar föredragas
framför sandiga ställen. Mullvaden för liksom alla
till samma underfamilj hörande djur ett fullständigt
underjordiskt lif. Sin närvaro ger mullvaden till
känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som
beteckna utsträckningen af dess jaktområde och utgöras
af den jord, som aflägsnas ur de af densamma gräfda
vågräta gångarna. På grund af sin utomordentliga aptit
– den förtär enligt anställda experiment dagligen en
kvantitet föda, som utgör omkr. 1 1/2 gång dess egen
kroppsvikt – måste den ständigt förstora de nämnda,
på ringa djup liggande gångarna. Den beskrifning,
som förr lämnades af mullvadens bo, att det skulle
utgöras af en rund kammare och af två olika stora
kretsformiga gångar samt att från kammaren skulle
gå gångar till den mindre kretsgången och från denna
till den större och slutligen från denna utåt – denna
beskrifning är i så måtto vilseledande, som genom
senare undersökningar ådagalagts, att byggnadssättet
är underkastadt många individuella olikheter. Hannen
och honan ha skilda bon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>