Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1259-1260 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mozart, Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus - Mozart, Wolfgang Amadeus M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mozart i mannaåren.

2 flöjtkonserter, 4 hornkonserter, en klarinettkonsert, 25
klaverkonserter och 8 konserter af diverse art; 6)
Kammarmusik: 7 stråkkvintetter, 26 stråkkvartetter,
2 klaverkvartetter, 7 klavertrior, 42 violinsonater,
dessutom 14 ensembler i olika sammanställningar;
7) Klavermusik: 5 sonater och ett andante för
fyra händer, en fuga och en sonat för två klaver,
17 sonater, 4 fantasier, 15 variationsverk, 35
konsertkadenser samt flera menuetter, rondon m. m. för
två händer; 8) Orgelmusik: 17 sonater, till större
delen med två violiner och cello. Därtill kommer ett
supplement, innehållande Requiem, andra ofullbordade
eller tvifvelaktiga saker samt bearbetningar af andras
verk. Denna fruktsamhet är så mycket underbarare,
då man betänker, att det mesta är af gedigen,
mycket af genialisk halt, samt vidare öfverväger,
att en stor del af M:s korta lif tillbragtes på
resor och att äfven dessutom mycken tid gick åt till
praktiska musikbestyr. M. tänkte, lefde och andades
i musik. Han genomgick aldrig någon systematisk
musikskola, lika litet som någon af nyare tidens
främste mästare; han lärde af lefvande lifvet, och
detta med lekande lätthet. Sina kompositioner hade
han fullt färdiga i hufvudet, innan han nedskref
dem, hvarför ock hans manuskript ega få eller inga
rättelser. Detta nedskrifvande var så mekaniskt,
att hans tankar samtidigt kunde vara sysselsatta
på annat håll: uvertyren till "Don Juan" nedskrefs
på en enda natt, under det hans hustru berättade
sagor för att hålla honom vaken. Men äfven vid
själfva koncipierandet lät han sig af intet störa,
om det än åt hans eljest lifliga drag gaf ett
matt och frånvarande uttryck. Under alla motgångar
begåfvad med ett kärleksfullt och gladlynt väsen,
deltog han gärna i nöjen och var förtjust i dans,
biljard- och kägelspel. Men midt under biljardstöten
eller kägelslaget kunde han ett ögonblick hålla
upp och strax därefter för sina förvånade vänner
uppteckna någon ny aria eller annan komposition. I
själfva verket framstår M. nästan som ett underverk,
en direkt gudauppenbarelse, och lämpligast har han
blifvit jämförd med Rafael uti den mest harmoniska
tänkbara sammangjutningen af alla möjliga fysiska
och andliga krafter, som tillsammans bilda en stor
konstnär. Harmoni, behag, innerlighet utgöra hans
grundkaraktär; hans humor är mindre själfsvåldig än
Haydns, hans allvar mindre dystert än Beethovens. Ett
fint, rörande vemod präglar ej sällan M:s sång-
och instrumentalsatser. Andra ha öfverträffat
honom i den ensidiga utbildningen af någon viss
musikgren, men ingen i det universella behärskandet
af alla sådana. Särskildt i operan, där han är
mest epokgörande, bildar hans stil den lyckligaste
sammansmältning af italienarnas melodiskönhet och
Glucks dramatiska sanningssträfvan. Hans operafigurer
äro hvarken så abstrakt mytiska gestalter som Glucks eller så
sinnligt schablonartade typer som italienarnas,
utan människor af kött och blod, tecknade med
shaksperisk enkelhet och realism. Utgående från
den italienska skolan, som hans barndomsoperor
helt och hållet tillhöra och af hvilken äfven hans
bästa operaverk förete återljud i melodiskt och
formellt hänseende, visar han i "Idomeneo" spår af
Glucks inflytande i recitativ och instrumentation,
men är redan i "Die entführung" fullt sig själf
i både stämning och originell karaktersteckning
(Osmin). I "Figaros bröllop" uppträder han i sin
fulla storhet och idealiseringskraft och förvandlar
mästerligt Beaumarchais’ frivola konversationston
till känslans naturligt uppsluppna språk. Mindre
helgjuten kanske än "Figaros bröllop", är "Don Juan"
å andra sidan ett långt mera universellt världsdrama,
där kärleken i alla nyanser är driffjädern och där
tragiskt och komiskt på ett lika djärft storartadt
som natursant sätt äro blandade om hvarandra. Med
dessa två verk genombröt M. skiljeväggen mellan
opera buffa och opera seria. Ej mindre universell är
"Trollflöjten", en symbol af lifvets högsta frågor,
på samma gång som en mästerlig teckning af såväl
idealmänniskor som hvardagsmänniskor. M:s mässor
sakna fast stil. Sublima äro däremot hans konstfulla
Misericordias, hans serafiska Ave verum m. fl. smärre
kyrkliga vokalverk och framför allt hans "Requiem",
hvars Confutatis och Lacrymosa utan tvifvel äro de
mest skakande och rörande satser af detta slag, som
finnas. Som instrumentalist tillegnade han sig helt
tidigt den af Mannheimskolan (se d. o.) utbildade
nya stilen; särskildt rönte han inverkan af
Stamitz, Richter, Schobert och Joh. Christian
Bach. Men äfven här fördjupade och förfinade
han form och uttryck, den sångbara tematiken i
symfonier, känslotonen äfven i allegrosatser och
tillgodogörandet af blåsinstrumentens individuella
klangkaraktärer. Hans oförlikneliga sinne för
välljud gjorde sig gällande t. o. m. i flyktiga
tonstycken med förbluffande sammanställningar af
olika instrument, och den honom egna kristalliska
klarheten uteslöt icke färgbrytningar af nästan
romantiskt tycke, äfven i harmonier. Bland hans
instrumentalsaker finnas många mindre betydande
tillfällighetsstycken, såsom symfonierna före 1784
och de flesta klaversonaterna. Men i kvartetterna
och kvintetterna höjer han sig till mästerskapet,
och de tre mästersymfonierna visa redan samma
individuella karaktärsskillnad inbördes, som sedan
blef ett utmärkande drag för Beethovens. Äfven åt
pianokonserten gaf han denna symfoniska utbildning,
som Beethoven sedan blott behöfde fullända. – M:s
namnteckning meddelas å pl. II till art. Autograf. –
En samlad kritisk uppl. af hans tonverk utgafs
1876–86, i 70 bd, på Breitkopf & Härtels förlag. Den
8-årige M:s skissbok (pianosaker) utgafs 1909. En
kronologisk-tematisk förteckning på M:s verk
har uppgjorts af v. Köchel (1862, med suppl.; ny
uppl. 1905). Biografier ha skrifvits af Niemtschek
(1798; 3:e uppl. 1905), v. Nissen (M:s änkas andre
man; 1828), ryssen Ulibisjev (se denne; 1843, "Mozarts
lefnad", 1850–51), engelsmannen Holmes (1845; 2:a
uppl. 1878), det monumentala arbetet öfver M. af
O. Jahn (se därom denne; 1856–59; 4:e uppl. i 2 bd,
1905–07; svensk öfv. 1865), Nohl (flera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>