Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 969-970 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montalembert - Montalembert 2. Charles Forbes de Tryon - Montalivet - Montalivet 1. Jean Pierre Bachasson - Montalivet 2. Marthe Camille Bachasson - Montalte, Louis de. pseudonym för B. Pascal - Montalto, släktnamn för påfven Sixtus V - Montalván, Juan Pérez de. - Montalvo, Luis Gálvez de.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flera uppl.), hans hufvudarbete. Dessutom utgaf
han under kejsardömet flera smärre politiska skrifter,
i synnerhet om England, Polen (Une nation en deuil,
1861) och påfvedömet, samt skref en mängd artiklar i
"Encyclopédie catholique" och "Correspondant". M:s
samlade arbeten utgåfvos 1861–68 i 9 bd, hans tal af
hans måg de Meaux i 3 bd (2:a uppl. 1892). Se biogr.
af M:e Craven (1873), Mrs. Oliphant (2 bd, 1892),
Lecanuet (3 bd, 1895–1901) och de Meaux (1897).
1. O. A. B.* 2. E. W.


Montalivet [måtalivä]. 1. Jean Pierre Bachasson,
grefve de M., fransk statsman, f. 1766 i
Sarreguemines, d. 1823 i Lagrange (dep. Nièvre), blef
redan vid 19 års ålder parlamentsråd i Grenoble. Han
gjorde 1789 bekantskap med dåv. underlöjtnanten
Napoleon Bonaparte, men deras vänskap bröts genom
den ifver, hvarmed Bonaparte förfäktade sina
exalteradt republikanska åsikter. Revolutionen
beröfvade M. hans ämbete. Han gick då som frivillig
in i armén och deltog i ett fälttåg uti Italien, men
utnämndes 1795 till mär och kallades, sedan Bonaparte
1799 blifvit Frankrikes härskare, till prefekt och
1806 till chef för bro- och vägbyggnadsstyrelsen
(directeur général des ponts et chaussées). 1809
erhöll han inrikesministerportföljen, som han behöll
ända till kejsardömets fall, 1814. Han var en af
Napoleons dugligaste och rättrådigaste ministrar samt
åtnjöt i högsta grad kejsarens förtroende. I sina
memoarer kallar Napoleon honom "le ministre habile
et honnête homme". Under början af restaurationen
lefde M. i tillbakadragenhet på sina egendomar,
men 1819 kallades han till led. af pärskammaren,
där han slöt sig till det konstitutionella partiet.

2. Marthe Camille Bachasson, grefve de M., den
föregåendes son, fransk statsman, f. 1801 i Valence,
d. 1880 i Paris, ärfde efter sin äldre broders
död, 1824, pärsvärdigheten, men fick först vid 25
års ålder, 1826, börja deltaga i pärskammarens
förhandlingar. Han slöt sig med ifver till det
liberala partiet, blef efter julirevolutionen (1830)
en af konung Ludvig Filips mest nitiska anhängare
och utnämndes i nov. 1830 till inrikesminister. 13
mars 1831 utnämndes han till undervisningsminister,
men blef efter Casimir Périers död, 1832, åter
inrikesminister, en plats, som han med ett par års
afbrott behöll ända till ministären Molés fall i
mars 1839. Han utnämndes då till generalintendent
för civillistan och kvarstod som sådan till
Ludvig Filips fall, 1848. Det var under hans
förvaltning af civillistan, som museet i Versailles
inrättades, museet i Louvre utvidgades, och slotten i
Fontainebleau, Pau och Saint-Cloud restaurerades. Han
var motståndare till Guizots fördärfliga politik och
rådde, fastän förgäfves, konungen att ge efter för
folkets rop på rösträttens utsträckning. Under den
andra republiken (1848–52) och kejsardömet (1852–70)
deltog M. icke i det politiska
lifvet, men försvarade med kraft och talang
Ludvig Filip och hans regering i skrifterna Le
roi Louis Philippe et la liste civile (1851) och
Rien! Dix années de gouvernement parlementaire
(1862). Kejsardömet angrep han i La confiscation
sous l’empire (1872). Efter kejsardömets fall
öfvergick M. från det orleanistiska till det
republikanska partiet och förklarade 1874 öppet
republiken för den enda möjliga liberala regeringen
i Frankrike. I "Journal des débats" bekämpade
han 1877 ministären Broglies statskuppsplaner
och framhöll i Un heureux coin de terre (1878)
den franska landtbefolkningens fördelar af
republiken. 1879 valdes M. till lifstidssenator.
1–2. E. W.

Montalte [måta;lt], Louis de, pseudonym för B. Pascal.

Montalto [månta’ltå], släktnamn för påfven Sixtus V (se d. o.).

Montalván [måntalva’n], Juan Pérez de, spansk skald,
f. 1602 i Madrid, d. 1638, teol. doktor, anställd
i inkvisitionsdomstolen, var ytterst produktiv
och ådrog sig slutligen en sinnessjukdom genom
öfveransträngning. M. var synnerligen populär och
stod i nära vänskap med Lope de Vega, som skref ett
mycket berömmande företal till M:s första dikt, El
Orfeo en lengua castellana (1624). S. å. utkom en
samling af 8 prosaberättelser, Sucesos y prodigios
(många uppl.), hvarefter följde La vida y purgatorio
de San Patricio (1627) samt med några års mellanrum
en brokig samling, åtföljd af fyra komedier och
två "autos sacramentales" under titel Para todos,
ejemplos morales, humanos y divinos, en que se tratan
diversas ciencias, materias y facultades. Denna
publikation är ej fri från svulst och föranledde
Quevedo att utge en skarp satirisk motskrift, "Papel
satírico, en prosa y verso, contra el libro Para
todos". Uti Fama póstuma á la vida y muerte de Lope
de Vega (1636) gaf M. en mycket okritisk bild, full
af smicker, af sin mästare. I sina dramatiska arbeten
står emellertid M. högst, och många af hans komedier
anses icke underlägsna en del af Lope de Vegas. Ur den
rika produktionen anföras som de bästa: Los amantes
de Teruel, hans bästa pjäs, ehuru No hay vida como
la honra synes ha varit den populäraste, och vidare
El mariscal de Birón, La más constante mujer. Los
deprecios en quien ama, La toquera vizcaina, Un
castigo dos venganzas, Cumplir con su obligación,
La doncella de labor, La Lindona de Galicia,
El segundo Séneca en España, Don Juan de Austria,
Gravedad en Villaverde, Lo que son juicios del cielo
och La mujer de Peribáñez. I några stycken ha Rojas
och Calderón medarbetat. M. författade äfven ett
stort antal "romances", "quintillas", "redondillas"
etc. Ett par band af hans komedier har utgifvits;
öfriga arbeten finnas dels i "Ensayo de una biblioteca
española de libros raros y curiosos" (bd 3), dels
i Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles"
(bd 14, 16, 23, 24, 33, 42, 45 o. 52).
Ad. H-n.

Montalvo [månta^vå], Luis Gálvez de, spansk skald,
f. omkr. 1549 i prov. Málaga, d. omkr. 1591 på
Sicilien, stod i vänskapsförhållande till Cervantes
och Lope de Vega, som berömmande omtala honom i sina
arbeten, och var på sin tid mycket populär såväl
för herderomaner (t. ex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>