Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monoteism, enguderi - Monoteist, anhängare af monoteism - Monoteleter, parti inom grekiska kyrkan - Monoteletism. Se Monoteleter - Monoton, entonig - Monotremata, zool. Se Kloakdjuren - Monotropa L., bot. - Monotropi, fys. kem. - Monotyp. Se Elektromonotyp. - Monotypisk - Monovar, kretsstad i spanska Alikante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den på Krishna eller Vishnu eller Rama eller Çiva
riktade, starkt monoteiserande fromhet, som kallas
bhakti ("hängifvenhet"), frälsning genom förtröstan
på gudomens nåd, och som har sin förnämsta och äldsta
urkund i Bhagavadgita (se d. o.). Äfven inom nordliga
buddismen (se d. o., sp. 510), mahayana, har bhakti
fått insteg. Under dess inflytande har utbildat sig
läran om "Eviga ljuset", Amitabha, i Japan Amida, som
är en monoteistisk Buddha-gud. I Kina dyrkas sedan
urminnes tid en högsta gudom, Schangti, "Herren i
höjden", eller Tien, "Himlen", kallad, hvilken dock
ej utesluter andra gudar (se Tao). Sitt egentliga
ursprung har monoteismen i profetreligionerna i Iran
(se Mazdeism) och i Israel. Den äldre mosaismen
förnekade ej andra folks gudar. Men i Israel tålde
Jahveh ingen bredvid sig. Denna praktiska monoteism,
som hvilade på erfarenheten af Jahvehs öfverväldigande
makt, har visat sig verksammare än den teoretiska
monoteismen, som annorstädes, t. ex. i grekiska
filosofien alltifrån Xenofanes, fordrade gudomens
enhet. Efter babyloniska fångenskapen utdrogs
konsekvensen, att de hedniske gudarna voro endast
människoverk, afgudar. De egentligen monoteistiska
religionerna äro judendom, kristendom och islam.
N. S.
Monoteist, anhängare af monoteism (se d. o.). –
Adj. Monoteistisk.
Monoteleter (grek. monos, en, och telema,
vilja) kallades ett parti inom den grekiska kyrkan,
hvilket, med bibehållande af läran om två naturer hos
Kristus, sökte vinna monofysiterna (se d. o.) för
kyrkan genom att hos Kristus antaga blott ett
gudamänskligt verkningssätt (monergism, af
grek. energeia) eller blott en vilja. Patriarkerna
Sergius i Konstantinopel och Cyrus i Alexandria
samt påfven Honorius I voro upphofsmän till nämnda
formel, och kejsar Herakleios utfärdade 638 ett
edikt, Ektesis, hvarigenom den monoteletiska läran
påbjöds. Men de många protesterna däremot nödgade
kejsar Konstans II att återtaga "Ektesis", hvaremot
han 648 utgaf ett annat edikt, Typos, hvari alla
strider om Kristi verksamhetssätt och hans vilja
förbjödos. Påfven Martin I och abboten Maximus
Confessor inlade dock skarpa gensagor och kunde
icke, oaktadt dem pålagda hårda straff, bevekas
till eftergifvenhet. Slutligen sammankallade kejsar
Konstantin Pogonatos 680 det 6:e ekumeniska kyrkomötet
i Konstantinopel, där det – som en konsekvens af
beslutet i Chalkedon –, hufvudsakligen på grund af
påfven Agathos skrifvelse, fastställdes, att hos
Kristus funnes två viljor och två verkningssätt,
dock så, att den mänskliga viljan vore underordnad
under och lydde den gudomliga. Till följd däraf
blefvo monoteleterna och äfven påfven Honorius
I stämplade scm kättare. Genom kejsar Filippikos
(711–713) kom monoteletismen ånyo till herravälde, men
hans efterträdare återställde genast dyoteletismen
(läran om två viljor). Dyoteletismen ville söka
bevara tanken på Kristi verkliga mänsklighet. Men den
gammalkyrkliga kristologiens resultat, sådant detta
möter i den s. k. enhypostasiteologien, visar, att
detta icke lyckades. Det mänskliga i Kristus kom att
bli något rent abstrakt i st. f. att vara personlig
individualitet (jfr Kristologi).
(G. A-n.)
Monoteletism. Se Monoteleter.
Monoton [-tån; af grek. monos, en, och tonos,
ton], entonig, enformig; ledsam, tråkig. – Monotoni,
entonighet, enformighet, brist på mångfald och
omväxling; en människorösts brist på böjlighet och
skiftning i tonfallen. Om monotont tal se Accent, sp. 85.
Monotremata, zool. Se Kloakdjuren.
Monotropa L., bot., ett släkte af fjälliga,
bladlösa, saprofytiska örter, som bildar typen för
underfam. Monotropoideæ bland Pyrolaceæ. I Sverige
förekommer M. hypopithys L., tallört l. gransparris,
som på mossiga, helst något fuktiga ställen i
våra skogar skjuter ofta gruppvis upp en blekgul,
10–15 cm. lång, fjällig stjälk, i toppen bärande
en tätblommig klase, som under uppväxandet och
blomningen är starkt nedböjd, men efter blomningen
under fruktmognaden småningom intager en upprätt
ställning. Sidoblommorna i klasen äro 4-taliga, men
toppblomman 5-talig och har sålunda 10 ståndare,
då sidoblommorna ha 8. Foder och krona äro
fribladiga. Kronbladen ha brämet fintandadt och
vanligen utviket. Växten saknar alldeles klorofyll,
dess rötter ha mykorrhiza (se d. o.). Jfr Frö.
O. T. S. (G. L-m.)
 |
| Monotropa hypopithys (tallört), 1 stjälkens öfre del med lutande klase i blom, 2 rotsystem och stjälkbaser, 3 mogna frukter, 4 toppblomma, 5 sidoblomma i längdsnitt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
