Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 887-888 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mommsen, Theodor - Momordica L., bot., örtsläkte - Momos, var inom den forngrekiska gudavärden den personifierade tadelsjukan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Garding i Slesvig 30 nov. 1817, d. 1 nov. 1903. Han
studerade vid universitetet i Kiel, skref
1843 patriotiska dikter med anledning af
schleswig-holsteinska frågan, tillbragte
åren 1844–47 på resor i Frankrike och Italien,
hvilka länders språk han fullständigt tillegnade
sig och där han på ett sällsynt grundligt sätt
studerade minnesmärken och inskrifter. 1848 var han
redaktör för "Schleswig-holsteinische zeitung"
i Rendsborg. S. å. kallades han till professor i
juridik vid universitetet i Leipzig, men förlorade
1850 sin plats på grund af deltagande i de föregående
årens politiska rörelser. M. utvandrade då till
Schweiz, där han 1852 blef professor i romersk
rätt vid universitetet i Zürich. Samma befattning
erhöll han i Breslau 1854 och i Berlin 1858 samt var
1873–95 preussiska vetenskapsakademiens ständige
sekreterare. 1873–82 var M. medlem af preussiska
landtdagens "abgeordnetenhaus" och tillhörde där
först den nationalliberala fraktionen och sedan den
s. k. "liberala föreningen". 1882 blef han åtalad för
ett yttrande i ett valtal mot sin ständige antagonist
furst Bismarck, men frikändes 1883 af riksdomstolen
i Leipzig. För öfrigt var M. ända till sitt lifs
slut starkt frisinnad. Hans tidningsartikel 1902 om
sammanslutning mellan alla liberala element väckte
stort uppseende. – Han företog under årens lopp flera
forskningsresor. 1880 brann hans hus i Charlottenburg,
då en stor del af hans bibliotek och flera dyrbara
handskrifter från utländska bibliotek blefvo lågornas
rof. Sedan 1896 var M. hedersborgare i Rom, sedan
1897 i Charlottenburg. Nobelpriset i litteratur erhöll
han 1902.


Tyngdpunkten för M:s lifsgärning ligger ej i
hans för allmänheten mest bekanta verk, Römische
geschichte, hvars 3 första delar (1854–56; 10:e
uppl. 1907–10) behandla förhistorien, konungatidens
och fristatens historia och 5:e del (1885) omfattar
romerska provinsernas historia från Augustus till
Diocletianus. Detta arbete, i synnerhet tredje
delen, är utan tvifvel snillrikt, dock ej fritt
från paradoxer. Men i konsten att samla och sikta
materialen för den romerska fornkunskapen var M. en
icke uppnådd mästare. Han var lika utmärkt som
jurist, språkkännare, textkritiker, epigrafiker
och historiker samt i besittning af en sällsynt
stilistisk begåfning, som gjorde sig lika gällande,
när han skref på latin eller italienska, som när han
använde sitt modersmål. Hans fel är hufvudsakligen en
stundom alltför långt drifven juridisk konstruktion
och en viss suveränitet i omdömet. Dels ensam,
dels i förening med andra har han åstadkommit verk,
som i alla tider skola räknas bland den romerska
filologiens grundläggande. Främst i detta hänseende
står det stora, på Berlinakademiens bekostnad, af
M. (jämte W. Henzen) planlagda och till ej ringa del
utförda jätteverket Corpus inscriptionum latinarum
(15 bd, 1863–1902), en samling af alla romerska inskrifter,
som kommit till vår kännedom. Ephemeris
epigraphica (fr. 1872) utgör ett komplement till
inskriftsamlingen. På dessa arbeten beror till
hufvudsaklig del vår kännedom om det romerska rikets
författning och förvaltning under kejsartiden. Bland
M:s öfriga arbeten af större betydelse må nämnas
De collegiis et sodaliciis romanorum (1843),
Die römische tribus in administrativer beziehung
(1844), Oskische studien (1845; "Nachträge", 1846),
Die unteritalischen dialekte (1850), ett på sitt
område banbrytande arbete, Corpus inscriptionum
neapolitanarum (1851), med ett mästerligt
företal, Die nordetruskischen alphabete (1853),
Inscriptiones confoederationis helveticæ latinæ
(1854), Die römische chronologie bis auf Cæsar
(1858; 2:a uppl. 1859), Geschichte des römischen
münzwesens (1860), Römische forschungen (bd 1 1864,
2:a uppl. 1865; bd 2 1879), Die stadtrechte der
latinischen gemeinden Salpensa und Malaca (1855),
Res gestæ divi Augusti ex monumentis Ancyrano et
Apolloniensi (1865, med stöd af fransmännen Perrots
och Guillaumes 1861 företagna expedition till Ancyra;
2:a uppl. 1883 jämte 11 taflor, hvilande på Humanns
och Domaszewskis 1882 företagna undersökningar,
se Angora), Digesta och Corpus iuris civilis (5
bd, 1868–72), Römischen staatsrecht (bd 1 och 2,
1871–76; 3:e uppl. 1887–88, bd 3, 1887–88), Abriss
des römischen staatsrechts (1893) och Römisches
strafrecht (1899). Hans sista större arbete torde
ha varit en ny uppl. af "Codex Theodosianus" I
(jämte P. Meyer 1905). M:s tal och uppsatser äro
utgifna i flera band. M:s Gesammelte schriften äro
under utgifning. Dessutom författade M. en mängd
tidskriftsartiklar samt uppsatser i lärda sällskaps
förhandlingar ocb var medarbetare i "Monumenta
Germaniæ historica". M:s namnteckning meddelas
å pl. II till art. Autograf. Ett minnesmärke öfver
M. restes 1909 i Berlin vid universitetet. – Äfven
två bröder till M. ha gjort sig kända i den lärda
världen: Johannes Tycho M. (f. 1819, d. 1900,
gymnasialdirektor i Frankfurt a. M. 1864–85)
såsom Pindaros- och Shakspere-kritiker samt August
M. (f. 1821, konrektor vid gymnasiet i Slesvig sedan
1864) genom afhandlingar öfver tideräkningen hos de
klassiska folken. – Se bl. a. Zangemeister, "M. als
schriftsteller" (1887, forts. af Jacobs 1905), Bardt,
"Th. M." (1903), Hirschfeld, "Gedächtnissrede"
(1904), och Hartmann, "Th. M." (1908).
J. C.

Momordica L., bot., örtsläkte af fam. Cucurbitaceæ
med 25 arter i Asiens och Afrikas tropiska
delar. Arterna äro monoika eller dioika med
vanligen gula blommor och hela, flikiga eller
fotlikt sammansatta blad. Klängena äro enkla eller
tvåklufna. Den ofta vårtiga eller taggiga frukten
är bärartad och öppnar sig hos flera arter med
3 valvler, på hvilka de lysande röda fröna sitta
fästa. Frukterna af M. Charantia och M. Balsamina
äro ätbara, bladen ha användning i medicinen; båda
arterna odlas som prydnadsväxter för de vackra bladens
och frukternas skull. Om M. Elaterium se Elaterium.
G. L-m.

Momos [måmås; grek. Mco/aos, Momus], var inom
den forngrekiska gudavärlden den personifierade
tadelsjukan. Hesiodos betecknar honom som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>