Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 865-866 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moln, meteor. - Moln, planch med 12 molnbilder, mellan dessa spalter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fuktighetsförhållanden. I Europa är vintern i allmänhet mulen,
medan sommarmånaderna i regel äro mera klara. –
Molnens form synes stå i ett väsentligt beroende
af den höjd, vid hvilken de ligga öfver jordytan,
hvarför ock en molnform kan öfvergå i en annan genom
höjning eller sänkning i atmosfären. För att bestämma
molnens höjd öfver jordytan har man försökt använda
skymningsfenomenen, i det man iakttog det ögonblick,
då molnet inträdde i jordskuggan, en metod, som
föreslogs af Jac. Bernoulli 1744; en annan metod
grundade sig på att mäta bredden och hastigheten
hos den slagskugga, som ett solbelyst moln kastar
på marken. Riccioli i Bologna använde redan 1651
en bättre metod, nämligen att två iakttagare,
som befinna sig i ändpunkten af en baslinje af
känd längd, samtidigt mäta höjdvinklarna till
en punkt på ett moln, som ligger i baslinjens
vertikalplan. Men svårigheten för de två iakttagarna
att komma öfverens om en och samma punkt att mäta
på gjorde denna metod föga användbar, tills Ekholm,
Andrée och Carlheim-Gyllensköld vid polarstationen
Kap Thordsen på Spetsbergen 1882–83 förenade de två
stationerna med en telefonledning, då det visade sig
lätt att komma öfverens om en och samma punkt både på
norrsken och moln. Man behöfde ej heller då inskränka
mätningarna till punkter i baslinjens vertikalplan,
utan kunde välja hvilken punkt som helst, som kunde
igenkännas på beskrifning per telefon. Molnmätningar
enligt denna metod utfördes sedan 1884–87 i Uppsala af
Ekholm, Hagström, J. Juhlin m. fl. vid Meteorologiska
observatoriet där. Sedermera har man med fördel ersatt
mätning vid direkt seende med fotografering medelst
två med fotografikamera försedda molnteodoliter eller
molnekvatorialer, hvarvid för vinnande af tydliga
bilder måste användas färgkänsliga plåtar med gul
skifva framför objektivet. Enligt dessa metoder
utfördes på många olika orter samtidigt 1896–97
de internationella molnmätningar, som planlades i
München 1891 och Uppsala 1894 (se Meteorologiska
kongresser). Det omedelbara mätningsresultatet ger
molnets rätvinkliga koordinater i förhållande till
ett genom baslinjen och dess ena ändpunkt lagdt
koordinatsystem, hvars ena axel sammanfaller med
baslinjen, andra axel är vinkelrät däremot och tredje
axel lodrät uppåt. Den tredje koordinaten ger alltså
molnets höjd. Men genom upprepade mätningar på samma
molnpunkt, t. ex. med 100 sekunders mellantid, kan man
också bestämma molnpunktens rörelse, och som denna i
de flesta fall är i det närmaste densamma som luftens,
där molnet sväfvar, så erhålles på detta sätt också
de öfre luftströmmarnas rörelse. För Uppsala erhöllo
Ekholm och Hagström 1884–87 följande resultat:

Molnslag	Största höjd i m.	Minsta höjd i m.
Cirrus	13,207	3,065
Cirro-stratus	12,500	3,511
Cirro-cumulus	10,416	2,230
Alto-stratus	5,657	2,022
Alto-cumulus	8,297	1,031
Strato-cumulus	4,324	358
Cumulo-nimbus, topp	5,970	499
Cumulo-nimbus, bas	2,143	622
Cumulus, topp	3,611	862
Cumulus, bas	2,100	513
Nimbus	3,628	140
Stratus	968	170

Man har också beräknat medelhöjder för de olika
molnslagen, men då skillnaden mellan största och
minsta höjden af ett molnslag är, enligt hvad
ofvanstående tabell visar, så enorm, ha dylika
medelhöjder föga värde. Genom mätningar på olika
orter har man funnit, att molnens höjder äro
större i varmare länder än i kallare. I de varma
länderna har man funnit cirri på 20 km. höjd och
cumulo-nimbus-toppar på omkr. 15 km. höjd. 1896–97
uppmättes i Manila (Filippinerna) ett cirrusmoln
på en höjd af 20,4 km. och i Allahabad (Bengalen)
ett cirro-cumulusmoln på en höjd af 37 km.,
hvilka höjder dock synas vara tämligen osäkra. Ur
mätningarna af molnens rörelse har man funnit
vindens riktning och hastighet på olika höjd öfver
hafvet samt beräknat medeltal för dem på olika
orter. Medelhastigheten har beräknats dels utan,
dels med afseende på riktningen. I senare fallet
får man den s. k. vindresultanten, som beräknas
genom hastigheternas sammansättning enligt
hastighetsparallellogrammen (se d. o.). För att
ange vindriktningens större eller mindre stadighet
uttrycker man också vindresultanten i procent af
medelhastigheten utan afseende på riktning. På detta
sätt erhöllo Ekholm och Hagström för Uppsala 1884–87

Höjd i m.	Vindhastighet utan afs. på riktn.	Vindresultant		Vindriktning	Antal iakttagelser
	m./sek.	m./sek.	proc.
700	8,7	1,2	14	N 23° W	75
1,500	8,0	2,5	31	W 10° S	218
2,500	9,6	4,5	47	W 1° N	122
3,500	12,1	6,3	52	W 13° S	49
4,500	10,9	7,6	70	W 22° S	32
5,600	21,3	13,9	65	W 29° S	33
6,600	18,5	11,9	64	W 19° S	44
7,500	22,0	13,5	61	W 27° S	70
8,500	27,0	19,2	71	W 16° S	80
9,500	30,6	19,2	63	W 12° S	69
10,600	22,8	13,9	61	W 15° S	46

Häraf synes, att vindhastigheten i medeltal ökas
betydligt uppåt till omkr. 9,5 km. höjd, hvarefter
den börjar aftaga. Likaså ökas vindresultanten
och vindens stadighet uppåt. Från 3,500 m. höjd och
uppåt är medelvindriktningen ganska konstant från en
riktning mellan W 12° S och W 29° S. Största iakttagna
vindhastigheten var 71 m./sek. hos ett cirrusmoln på
en höjd af 8,340 m. vid en vindriktning från W 14°
N 1 mars 1887. Till jämförelse må nämnas, att den
största vindhastighet, som i Sverige iakttagits nära
jordytan, är 38 m./sek. På sydligare belägna orter
i tempererade zonen har man på omkr. 10 km. höjd
funnit vindhastigheter af mer än 100 m./sek. Men
i heta zonen är däremot vindhastigheten äfven i de
öfre luftlagren i regel betydligt mindre, ehuru den
undantagsvis i de tropiska cyklonerna når en oerhörd
styrka. – Under sista åren har man med stor fördel
börjat bestämma de öfre luftlagrens rörelse med
hjälp af s. k. pilotballonger (se d. o.) i stället
för genom molnmätningar.
N. E-m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>