Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molboer, innebyggare i Mols - Molbohistorier, da. Se Molboer - Mold, köping i engelska Flint - Moldanum illustre, undervisningsanstalt i Grimma - Moldau, Böhmens hufvudflod - Moldau, fordom förstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molboer [måll-], inbyggare i Mols (se
d. o.). Folkhumorn tillskrifver dem en mängd
dumma infall och påhitt (Molbohistorier) ung. i
likhet med forntidens abderiter, svenskarnas Tälje
tokar och tyskarnas Schildbürger. En folkbok från
1700-talet meddelar en Beretning om de vidtbekjendte
molboers vise gjerninger og tapre bedrifter.
E. Ebg.
Molbohistorier, da. Se Molboer.
Mold [måTi;ld], köping i engelska grefskapet
Flint (Wales), vid Dees biflod Alyn. 4,263
inv. (1901). Tillverkning af galvaniserad
järnplåt, spik, lervaror, mineraloljor
m. m. I närheten stenkols- och blygrufvor.
J. F. N.
Moldanum illustre, undervisningsanstalt i Grimma
(se d. o.).
Moldau (tjech. Wltava) Böhmens hufvudflod, upprinner
på Böhmerwald, på 1,180 m. höjd, nära bajerska
gränsen flyter till en början i en djup dal längs
med gränsen från n. v. till s. ö., men vänder sig
vid Hohenfurth mot n. samt faller ut i Elbe (152
m ö. h.) midt emot Melnik. Den är både längre och
vattenrikare än Elbe ofvanför föreningen. Dess
längd utgör 452 km. och dess flodområde
omkr. 28,000 kvkm. Vid Budweis blir den farbar
för mindre fartyg. Dess största bifloder äro till
h. Lužnitz och Sázava, till v. Wattava och Beraun.
(J. F. N.)
Moldau (rum. Moldova, efter floden Moldova, biflod
till Sereth), fordom furstendöme, först fritt, sedan
under turkisk öfverhöghet, 1859 förenadt med Valakiet
till en stat, som 1861 antog namnet Rumänien. –
M. gränsar i v. till Österrike (Siebenbürgen och
Bukovina), i n. till Österrike (Bukovina) och Ryssland
(Bessarabien), i ö. till Ryssland (Bessarabien,
med floden Pruth som gräns), i s. ö. till Donau och
Dobrudscha och i s. till Valakiet. Areal 38,226
kvkm., omkr. 2 mill. inv. Om naturbeskaffenhet,
befolkning, näringsgrenar o. s. v. se Rumänien.
– M:s äldsta kända invånare voro skyter,
geter och dacer. Det utgjorde sedan år 107 jämte
Valakiet, hvars öden historien igenom varit på det
närmaste förbundna med M:s, en del af den romerska
provinsen Dacien (se d. o.), som eröfrades och
koloniserades af kejsar Trajanus efter två stora
fälttåg (101–106), hvilka slutade med den äfven
öfver M. rådande getisk-daciske konungen Decebalus’
nederlag och död för egen hand. Af strategiska skäl
uppgafs M. jämte det öfriga Dacien 270 af kejsar
Aurelianus, hvarefter landet öfversvämmades af det
ena barbariska folket efter det andra: goter (efter
270), hunner (efter 375), gepider (omkr. 450), avarer
(omkr. 557), slaviska folk, bulgarer (i senare hälften
af 600-talet), magyarer (omkr. 898), petjeneger (under
900-talet), kumaner (omkr. 1050) och tatarer (i början
af 1200-talet). Den under romartiden mer eller mindre
latiniserade äldre befolkningen drog sig delvis upp
till bergstrakterna i Siebenbürgen och kvarstannade
delvis nere på slättlandet, dit under lugnare
mellantider återflyttningar från bergstrakterna
torde ha egt rum. Naturligtvis uppstod härunder en
stark folkblandning, ur hvilken det nuv. rumänska
(valakiska) folket framgått. De fleste rumänske
nyare forskare bestrida, att hufvudmassan af Daciens
befolkning flyttades söderut öfver Donau, när den
romerska provinsen uppgafs, och de häfda i stället,
att M:s och Valakiets nuv. befolkning till sin kärna
utgöres af ättlingar till romartidens "dako-romanska"
folk; särskildt betonas, att slaverna på slättbygden
snart rumäniserades, när återflyttningen från
bergstrakterna i n. tog fart först i Valakiet
(omkr. 1300) och sedan i M. (under 1300-talets
förra hälft). Därvid bildades ett vojvodskap
M., enligt traditionen af Dragos, och en hans
ättling uppges ha omkr. 1349 förjagats af Bogdan,
hvilken räknas som M:s förste oberoende furste och
lefde ännu 1365. Hans ätt utgick redan omkr. 1374
med sonen Latzco, och 1375 stiftade valaken Peter
Muschat en ny dynasti, som möjligen var besläktad
med den i Valakiet rådande Basaraba-ätten. Efter täta
tronskiften inträdde något mera stadgade förhållanden
i M. med Alexander den gode (1401–omkr. 1432). Han
erkände konungen af Polen som sin länsherre –
Ungerns konungar gjorde af gammalt anspråk på, att
Moldau-vojvoderna voro deras vasaller – och var
gift med en jagellonsk prinsessa; af honom sända
hjälptrupper stredo i polska hären vid Tannenberg
(1410). Förvaltningens och hela samhällslifvets
organisation i M. var till stor del hans verk, och
han ordnade äfven de kyrkliga förhållandena därhän,
att prästerskapet i M. mot vissa garantier erkände
den grekiske patriarken i Konstantinopel som sin
öfverherde (tidigare hade vanligen patriarken i
Ochrida innehaft denna ställning, som han äfven
sedermera tidtals återfick). Under Alexanders
efterträdare växte för M. faran från turkarna, som
1456 aftvungo en furste af M. tribut. Kampen fördes
med ära och delvis med stor framgång af Stefan den
store (1457–1504), som 1475 vid Racova besegrade
en betydande turkisk här och äfven tillbakaslog
ett par senare invasionsförsök. Hans planer att
bilda en vidt omfattande koalition mot turkarna
misslyckades emellertid, och M. utsattes 1497 för
ett eröfringsförsök af polske konungen Johan Albert,
hvilket energiskt tillbakaslogs af Stefan, som 1498
segrande framträngde norrut ända till Lemberg. Stefans
son Bogdan III nödgades emellertid 1513 underkasta
sig den turkiske sultanen (Selim I) genom ett aftal
om tribut, dock med full autonomi för M. och rätt för
befolkningen att fritt välja sina furstar. Tronstrider
i M. ökade sedan turkarnas inflytande, tributen växte,
och de i rask följd hvarandra aflösande furstarna
nödgades hårdt utpina befolkningen för att åstadkomma
de dryga tributsummorna. Bland M:s furstar under
denne period märkes en grekisk äfventyrare Jakob
Basilicus (1561–63), som tjänat i Karl V:s här, var
protestant, studerat i Wittenberg och korresponderade
med Melanchthon. Det sista nämnvärda försöket till
själfständigt motstånd af M. mot turkarna gjordes
af Johan den förskräcklige (1572–74). En af hans
efterträdare, Mikael Aron, en döpt jude, förjagades
af furst Sigismund Báthory af Siebenbürgen, och 1600
eröfrades M. af Valakiets segerrike härskare, Mihail
Viteazul (se Valakiet). Efter dennes död 1601 täflade
polacker och turkar om öfverväldet i M.
Bland M:s furstar under 1600-talet var Vasile
Lupul (1634–53) den märkligaste; han lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
