Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 705-706 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mithra, persisk gudom - Mithradates l. Mithridates, fornpersiskt mansnamn - Mithradates 1. Sex konungar i Pontos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

värld, är vegetationens gud, som sänder lycka till
de gode och förgör de onde. Han är krigets gud och
beledsagare af själarna till paradiset. I Persien
egde han en framträdande kult: den sjunde månaden och
sextonde dagen i hvarje månad voro helgade åt M. – Att
M. uppträder hvarken i de äldsta avestiska skrifterna,
ej heller i persiska inskrifter af tidigare datum än
Artaxerxes Mnemons tid, kan emellertid betyda endast
det, att M. icke varit dyrkad eller mera framträdande
bland de stammar, inom hvilkas krets Zarathustra
uppstod, men väl att han varit af betydelse inom
stammar, som senare kommo till makt och inflytande
inom de iranska länderna, men från hvilka vi ej ha
skriftliga minnesmärken af t. ex. Avestas ålder.

I förbindelse med den babyloniska läran om
himlakropparna gick Mithrakulten, hvilken
organiserades som ett lagligen erkändt ordenssällskap
med edliga löften och invecklade ceremonier, väster ut
och började före vår tidräkning utbreda sig i romerska
riket. Under 2:a årh. tog den ökad fart. Särskildt
bland soldaterna tillvann sig perserguden stor
anslutning. Inskrifter och minnesmärken vittna därom
i gränsprovinserna, där legionerna voro förlagda,
från Donaumynningarna till skotska gränsen, talrikast
i Rhentrakten. Dessutom förekomma de i Italien (jfr
fig.), Frankrike, Spanien, norra Afrika, Syrien och
Mindre Asien. Benägen som Mithrareligionen var för
kejsarkulten, äfven den påverkad från Persien,
vann den kejsarnas ynnest och upptog på 200- och
300-talen en målmedveten täflan med kristendomen. 307
invigde Diocletianus och hans medregenter i Carnuntum
(vid Donau nära Pressburg) ett tempel åt "M., rikets
skyddsgud" (fautori imperii sui).

Liksom andra kulter, som vunno utbredning i romerska
riket, hyllade Mithrareligionen en gudom, som lefvat
på jorden (se Kristendom). I urtiden hade
M. genomgått äfventyr och utfört gärningar till
människans bästa. Mest afbildad är scenen, då han
dödade tjuren, af hvars kropp växter uppspirade till
föda (se fig.). Efter en måltid med sina kamrater,
hvilken förebildade Mithradyrkarnas sakrament,
uppsteg han till himlen, men skall omsider förläna
sina trogna uppståndelse och odödlighet enligt
fornpersisk lära (se Eskatologi, sp. 873). Kulten
firades i underjordiska kapell, där de nyinkomne
invigdes under verkningsfull växling mellan mörker och
ljus. Dyrkarna voro indelade i flera grader. Hos dem
inskärptes vaksamhet, uthållighet och återhållsamhet
– Jfr Windischmann, "Mithra" (1857), och Spiegel,
"Eranische altertumskunde", II (1873), äfvensom
Fr. Cumont, "Textes et monuments figurés relatifs aux
mystères de Mithra" (2 bd, 1896–99) och "Les mystères
de Mithra" (2:a uppl. 1902, på tyska 2:a uppl. 1911),
och A. Dieterich, "Eine Mithrasliturgie" (1903).
K. F. J. N. S.

Mithradates den stores bild på ett forntida mynt.

Mithradates l. Mithridates (MiftgadaTrjs,
l. Mi$Qidärr)<;), fornpersiskt mansnamn, sedermera
vanligt äfven hos andra österländska folk. – 1. Sex
konungar i Pontos, af hvilka den ryktbaraste är
M. VI med tillnamnet Eupator, äfven kallad den
store. Född omkr. 132 f. Kr., uppsteg han, elfvaårig,
vid sin faders död på tronen. Sedan han omkr. 114
f. Kr. själf öfvertagit regeringen, började han genast utföra
sina af en vidt sträfvande ärelystnad ingifna planer. Först vände
han sig mot trakterna n. om Svarta hafvet, där han,
efter att ha besegrat skyterna, gjorde sig till herre
öfver det s. k. bosporanska riket eller länderna
omkring den Kimmeriska Bosporen
(sundet vid Kertj). Därpå underlade han sig efter
hand Paflagonien, Galatien, Kappadocien och slutligen
Bitynien (92 f. Kr.). Men då romarna understödde de
under deras skydd stående konungarna i dessa länder,
uppstodo förvecklingar, hvilka omsider förde till
krig, det s. k. första mithradatiska kriget (88–85
f. Kr.). Detta var till en början gynnsamt för M,
som slog de mot honom utsända romerska härarna och
med ringa möda underlade sig hela Mindre Asien,
där romarnamnet var förhatligt. På hans anstiftan
mördades på en och samma dag öfver hela Asien
80,000 (enligt annan uppgift 150,000) romerska
medborgare. Äfven de grekiska öarna vid Asiens
kuster bragte han till största delen på sin sida och
förmådde flera af Greklands förnämsta stater, Aten,
Achaia, Sparta och Beotien, att göra gemensam sak
mot romarna. Men sedan Sulla erhållit ledningen af
kriget mot M., tog detta en annan vändning. Sulla
belägrade och intog med storm det af M:s fältherre
Archelaos tappert försvarade Aten och slog därefter
de båda kunglige fältherrarna Archelaos och Dorylaos
vid Chaironeia och Orchomenos (86 f. Kr.). M. såg
sig nödsakad att sluta fred på villkor att afträda
alla sina eröfringar i Asien, utlämna sin flotta och
erlägga 3,000 talenter i krigskostnader. Tvister
angående fördragets uppfyllande framkallade det
andra mithradatiska kriget (83–81 f. Kr.), hvilket
dock utan mera betydande krigshändelser bilades med
återställande af de förra fredsvillkoren. M. arbetade
dock med rastlös ifver på nya krigsrustningar
och började (74 f. Kr.) det tredje mithradatiska
kriget. Kappadocien och Bitynien eröfrades på nytt,
och öfver den romerske konsuln Aurelius Cotta vann
M. en seger både till lands och sjöss vid Chalkedon
(74); men vid belägringen af Kyzikos blef han själf
innesluten af Lucullus och måste med förlust draga
sig tillbaka (73). Nya motgångar nödgade honom att
öfverge sitt rike och söka skydd hos sin måg Tigranes
(72). Sedan Lucullus efter hand eröfrat det pontiska
rikets fästningar, inträngde han i Armenien och slog
Tigranes vid Tigranokerta (69) samt båda konungarna
vid floden Arsanias (68). Myteri bland de romerske
soldaterna hindrade dock Lucullus att fullfölja de
vunna fördelarna, och däraf begagnade sig M. för
att åter taga i besittning Pontos och Kappadocien
(67). Men Pompejus, som efterträdde Lucullus i
befälet, vann ej långt från Eufrat, på den plats, där
sedan Nikopolis (segerstaden) uppbyggdes, en lysande
seger, som fullständigt tillintetgjorde M:s krigshär
(66). Själf flydde M. till Kolchis och vidare till
den tauriska halfön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>