Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirabeau - Mirabeau 2. Gabriel Honoré de Riquetti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellanmakter, genom hvilka Montesquieu tänkt sig
dualismen mellan regeringen och representationen
modererad. I stället ansåg han, att en
fruktbringande samverkan mellan de båda "makterna"
(den "verkställande" och den "lagstiftande") skulle
kunna vinnas på sådant sätt, att konungen till
ministrar toge de ledande männen inom riksdagen. Hans
politiska system kan därför i korthet betecknas som
ett demokratiskt konungadöme i parlamentariska former,
och i denna mening var han alltid rojalist. För sitt
programs realiserande var han vid sitt inträde i
riksdagen hänvisad blott till sin egen kraft. Hans
imponerande personlighet, hänförande vältalighet,
dialektiska förmåga, omfattande politiska studier
gjorde honom visserligen egnad att spela en lysande
roll inom församlingen, men dennas flertal stod under
de Rousseauska idéernas bann och tillbakastöttes
äfven af hans dåliga rykte. Först fick han därför
nöja sig med att verka genom tidningspressen. Allt
från riksdagens början utgaf han en tidning, hvars
första nummer kallades "États généraux" och som,
undertryckt af regeringen, sedan fortsattes under
benämningarna "Lettres du comte de Mirabeau à ses
commettants" och, efter 24 juli 1789, "Courrier de
Provence". Under striden om treståndsindelningen,
hvarmed revolutionen började, ville han, att Ludvig
XVI skulle själf öfvertaga ledningen af reformverket
genom att tillmötesgå tredje ståndets önskan om
ståndens förening till en församling, och sökte i
sådant syfte närma sig den nu så inflytelserike Necker
(se d. o.), men blef tillbakastött. Han bidrog då
till, att tredje ståndet själft tog frågan i sin hand,
ehuru han motsatte sig, att det skulle tillägga sig
det anspråksfulla namnet: nationalförsamling. Detta
skedde likväl (17 juni 1789). Då revolutionens
hela framtid syntes hotad, genom konungens
befallning (23 juni) om treståndsförfattningens
upprätthållande, gaf emellertid M. signalen till det
segerrika motståndet däremot genom sitt ryktbara
svar till ceremonimästaren, som ville utrymma
salen: att nationens ombud endast skulle vika för
bajonetten. Från detta ögonblick framstod han för
folkfantasien som revolutionens banerförare. Genom
en demagogisk fras hade han omsider vunnit en
position för sin statsmannaverksamhet. Konungens
olyckliga försök att genom truppsammandragning
betvinga nationalförsamlingen och Bastiljens däraf
föranledda eröfring (11–14 juli) medförde emellertid
konungamaktens fullständiga förödmjukande. M:s försök
att i den nya författningen skaffa konungen absolut
veto misslyckades, då regeringens främste man, Necker,
för att ej riskera sin popularitet, nöjde sig med ett
suspensivt. Äfven andra beslut af församlingen läto
befara, att revolutionen skulle leda till anarki
i stället för lagbunden frihet. Misströstande om,
att monarkiens sak vidare i Ludvig XVI:s person stod
att rädda, torde M. vid denna tid varit benägen
för ett regentombyte; men sedan han lärt känna
den tilltänkte regentens, hertigens af Orléans,
karaktärslöshet, afbröt han all förbindelse med
honom. Det är ogrundadt, att han skulle medverkat till
det delvis af hertigens agenter anstiftade folkuttåget
till Versailles (5 och 6 okt. 1789), som ledde till
konungens och nationalförsamlingens förflyttande till
Paris och däraf följande beroende af Parispöbeln.
M. insåg tvärtom, att dennas öfvervälde innebar
de största faror. Omedelbart efter oktoberupproret
lämnade han till sin vän, den med konungafamiljen
nära förbundne belgiske adelsmannen grefve de La Marck
(se La Marck 5 och Arenberg 1) ett betänkande, hvari
han rådde till, att konungen, för att undandraga sig
hufvudstadens farliga välde, skulle bege sig till
Rouen. Samtidigt ville han äfven realisera sin plan
på en stark parlamentarisk regering, i det han själf
sökte få ingå i ministären. Men konungafamiljen, som
trodde honom delaktig i oktoberupploppet, ville ej
skänka honom sitt förtroende, och hans förhoppning
om inträde i regeringen tillintetgjordes äfven
af hans motståndare inom riksdagen, i det dessa,
stödjande sig på Montesquieus maktfördelningslära,
lyckades (7 nov. 1789) genomdrifva ett förbud mot att
folkrepresentanter skulle få vara ministrar. Sålunda
fortfor upplösningstillståndet. Då intogs M. för en
tid af misströstan om både sin egen och revolutionens
framtid, en känsla, som fick sitt uttryck i hans
klagan: "Hvad min ungdoms osedlighet nu skadar det
allmänna!" Men i maj 1790 kom genom bemedling af den
österrikiske ambassadören Mercy, Marie Antoinettes
mångårige rådgifvare (se Mercy 3), och La Marck en
förbindelse till stånd mellan M. och hofvet. Den
förre lofvade att arbeta på, att konungen erhölle
tillräcklig makt för att upprätthålla lagarna,
och genom en mängd betänkanden meddelade han efter
denna tid hofvet sina råd och genomdref äfven i
nationalförsamlingen beslut i konungamaktens
intresse. Hans förstörda affärsställning
förmådde honom att af konungen mottaga stora
penningbelöningar för sina tjänster, men ehuru detta
vittnar om bristande grannlagenhet, innebar det ej,
att M. sålde sig eller förrådde frihetens sak. Han
afvisade i sina betänkanden hvarje tanke på enväldets
och privilegieväsendets återinförande, liksom på
utlandets hjälp mot revolutionen. Hvad han tillrådde
var, att konungen skulle söka vinna provinserna mot
nationalförsamlingen och Paris’ revolutionära pöbel,
bege sig till en provinsstad (inne i landet för
att undgå misstanken om stämplingar med utlandet)
och där genom en ny församling låta revidera den
första församlingens anarkiska författningslagar (ej
"kontrarevolution", utan "kontrarevision"). Att han
härmed åsyftade Frankrikes bästa och den verkliga
frihetens främjande, är otvifvelaktigt. Emellertid
började rykten sprida sig om hans "förräderi"
– delvis beroende af det lyxfulla lefnadssätt,
hvartill han använde det kungliga underhållet. Hans
maktställning syntes dock starkare än någonsin. Efter
Neckers fall (sept. 1790) fick han omsider inflytande
på ministären genom utrikesministern Montmorin;
han var fortfarande en älskling hos de revolutionära
massorna, han hedrades inom jakobinklubben (se
Jakobiner) med presidentuppdrag, och i febr. 1791
skötte han med stor framgång presidentskapet i
nationalförsamlingen. Då bortrycktes han af döden,
blott 42 år gammal. Hans oregelbundna lefnadssätt
i förening med ständiga själsskakningar och ett
öfvermått af arbete hade i förtid brutit hans
kraft. Så godt som hela nationen intogs af den
djupaste bestörtning och sorg, och kyrkan S:t
Geneviève förvandlades till ett Pantheon för stora
män för att mottaga stoftet af den man, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
