Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minor, Jakob - Minorat, jur., "sistfödslorätt" - Minorca. Se Menorca - Minore, mus., moll. Se Maggiore - Minorerritet. Se Majorennitet och Minderårig - Minores, lat. Se Minor - Minores fratres, lat. Se Minoriter - Minores ordines, (katolska kyrkan) - Minorister. Se Minores ordines - Minoriter, (franciskanorden) - Minoritet, mindretal. Se Majoritet - Minoritetsval. Se Val - Minorka. Se Menorca - Minos, Laurence - Minot, Charles Sedgwick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Die leiche und lieder des Schenken Ulrich von
Winterstetten (1882), Die schicksalstragödie in ihren
hauptvertretern (1883), Die deutsche literatur in Wien
und Niederösterreich (1886), Schiller (2 bd, 1890),
Allerhand sprachgrobheiten (1892), Neuhochdeutsche
metrik (1893; 2:a uppl. 1901), Ferdinand von Saar
(1898), Goethes Faust. Entstehungsgeschichte und
erklärung (2 bd, 1901), Goethes fragments vom Ewigen
juden und vom wiederkehrenden Heliand (1904) och
Studien zu Novalis (1911 ff.). Dessutom behandlade
han i ett otal tidskrifts- och tidningsuppsatser
och recensioner en mängd olika ämnen i synnerhet
i nyare tidens tyska litteraturhistoria. Han
var vidare mycket verksam som utgifvare:
Schleglarna, Arnim, Brentano, Tieck, Novalis,
Goethe, Schiller, von Saar m. fl. utgåfvos af
M. och kommenterades på ett mönstergillt sätt.
R-n B.
Minorat (af lat. minor, yngre), jur.,
"sistfödslorätt", benämnes i motsats till majorat (se
d. o.) den mera sällan förekommande arfsföljd, enligt
hvilken en egendom tillfaller familjens yngste medlem
eller en medlem af släktens yngsta gren. Särskildt
beträffande åtskilliga tyska och schweiziska bondegods
gäller ett minorat i den form, att yngste sonen
har företrädesrätt till egendomens öfvertagande
efter fadern, hvarvid han må ur egendomen utlösa
syskonen. Ett liknande förhållande bestod förr
(enligt en förordn. 14 okt. 1773, upphäfd genom lag
8 jan. 1887) å Bornholm för manliga medarfvingar,
hvaremot af kvinnliga äldre egde utlösa yngre.
(C. G. Bj.)
Minorca [-nå’rka]. Se Menorca.
Minore [-nåre, it.; fr. mineur; eg. "mindre"], mus.,
moll. Se Maggiore.
Minorennitet (af lat. minor annos, yngre). Se
Majorennitet och Minderårig.
Minores [-nåres], lat. Se Minor.
Minores fratres [-nåres-], lat. Se Minoriter.
Minores ordines [-nåres-; lat., "ringare klasser"],
i katolska kyrkan de fyra lägsta ranggraderna,
hvilkas innehafvare (minorister) bereda
sig till prästvigningen och, om de afstå från denna,
ega rätt att gifta sig.
Minorister. Se Minores ordines.
Minoriter (lat. Minares fratres, "de mindre l. ringare
bröderna") kallade sig af ödmjukhet medlemmarna af
franciskanorden, som äfven benämndes den serafiska
orden, sedan man börjat kalla ordensstiftaren,
Frans från Assisi, "den serafiske fadern". För att
inom orden bibehålla den ursprungliga strängheten
bildades en mängd föreningar, af hvilka följande äro
de viktigaste. I Italien stiftades celestineremiternas
orden (ej att förväxla med "Celestinorden", se
d. o.), som upphäfdes af Bonifatius VIII 1302,
hvilket blef en af anledningarna till bildandet af
den mot kyrkan fientliga riktning, som fick sitt
uttryck i fraticellerna (se Franciskanorden), vidare
soccolanti (fr. cordeliers), "sandalbärare", äfven
kallade observantiner, som gåfvo sitt namn åt hela
den strängare riktningen (stiftaren var Paolucci från
Foligno, 1368). I Spanien uppstodo barfotamunkarnas
kongregation, hvars medlemmar i början också kallades
evangeliebröder (1496) och alcantarinernas förening
(uppkallad efter Petrus af Alcantara, 1540), den
strängaste af alla föreningarna. I Frankrike framträdde de på grund
af sitt indragna lefnadssätt s. k. recollets
(1592). Äfven inom ordens kvinnliga afdelning,
klarissinnornas orden, bildades flera mer och
mindre stränga riktningar, såsom damianistinnor
(efter kyrkan S:t Damian), urbanistinnor (efter
Urban IV) och coleterinnor (efter Coleta från
Corbie). – Numera är beteckningen minoriter i praxis
tillagd den andra grenen, minori conventuali,
af de tre grenar, hvari franciskanorden från
1500-talet uppdelades. Se f. ö. Franciskanorden 1
och Munkordnar. Litt.: Heimbucher, "Die orden
und kongregationen" (2:a uppl., II, 1907), och
Holzapfel, "Geschichte des franciskanordens" (1909).
K. H.*
Minoritet (af lat. minor, mindre), mindretal,
en i mängd eller röstantal underlägsen grupp af
individer. Jfr Majoritet.
Minoritetsval. Se Val.
Minorka [-nå’rka]. Se Menorca.
Minos (grek. Μινως), sagokonung på Kreta, till
hvilken man hänförde allt hvad man hade sig bekant
om denna ö från tiden före Trojanska kriget. Han
betecknas som en son af Zeus, broder till Rhadamantys,
förmäld med Pasifaë (eller Krete) och fader till
Deukalion, Katreus, Glaukos, Androgeos, Ariadne,
Faidra m. fl. Han gällde som skapare ej mindre af
Kretas urgamla lagstiftning än af dess öfver hela
östra delen af Medelhafvet utbredda sjövälde. Senare
sagor fördela detta stoff emellan två konungar med
namnet M., af hvilka den senare varit den förres
sonson. Till Aten företog M. ett härnadståg för
att där hämnas mordet på sin son Androgeos, och
han utkräfde af den attiska staten hvart åttonde
år en tribut af sju ädelborna ynglingar och lika
många ungmör att offras åt vidundret Minotauros
(se d. o.). Sin död skall han ha funnit på Sicilien
under förföljandet af Daidalos (se d. o.) och sattes
i underjorden jämte Rhadamantys och Aiakos till
domare öfver de aflidne. Såsom M:s härskarsäte nämnes
staden Knosos (se d. o.), och det är hans praktfulla
kungaslott, som man (ehuru utan tillräcklig grund)
velat återfinna i de där 1900 och följande år utgräfda
förhistoriska palatsruinerna.
A. M. A.
Minot [m^not, måYnot], Laurence, engelsk
skald på 1300-talet, diktade 11 sånger öfver
de segrar, som Edvard III vann i sina krig mot
Skottland och Frankrike. Dessa af patriotisk glöd
uppburna segerballador äro skrifna på nordengelsk
dialekt och på konstnärliga versformer med rim och
allitteration. M:s sånger upptäcktes af Tyrwhitt
och utgåfvos af Ritson 1795 (2:a uppl. 1825). Se
nya uppl. af W. Scholle i "Quellen und forschungen"
(1884), och J. Hall (2:a uppl. 1897).
(E. B-n.)
Minot [måYnot], Charles Sedgwick, nordamerikansk
biolog, f. 1852 i Boston, studerade biologi vid
olika tyska och nordamerikanska universitet,
blef 1905 professor i jämförande anatomi vid
Harvard-universitetet i Cambridge. M. är författare
till flera värdefulla skrifter i embryologi och
anatomi. Här må nämnas Human embryology (1892),
Laboratory textbook of embryology (1903; 2:a
uppl. 1910) och Age, growth and death (1908). M. är
också känd inom fackkretsarna som konstruktör af
mycket använda mikrotom (se d. o.).
L-e.
Minotauros (grek. Μινωταυρος, lat. Minotaurus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
