Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miniatyr, Miniatyrmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Irland, där kristendom och fredlig odling funnit en
fristad. Detta måleri står h. o. h. på kalligrafisk
grund. Själfständiga figurframställningar, afsedda
att belysa texten, förekomma sällan och äro då af
en mycket schematisk karaktär, snarare skrifna
än tecknade. Den irländska miniatyrkonsten
går hufvudsakligen ut på stora, prydliga
initialbokstäfver och ornamentala randteckningar. Den
gamla irländska ornamentiken visar en blandning
af lineära motiv, af flätverk och stiliserade
djurbilder, hvilkas lemmar upplösa sig i invecklade
bandslingor. Färgbehandlingen är liflig, färgerna
starka och brokiga. – Under det romanska skedet
uppblomstrade miniatyrmåleriet kraftigt, framför
allt i Tyskland under kejsarnas af det sachsiska
huset skydd. Bysantinska förebilder voro bestämmande
såväl i komposition som i typer, formgifning och
ornament, utstyrseln i dessa miniatyrer är ståtlig
och pompös, med prålande granna färger och rikligt
med guld och silfver på purpurfärgadt pergament (jfr
fig.). Under Bysans’ uppblomstring efter bildstridens
slut utmärker sig miniatyren för klassisk hållning,
grekiska ynglingar och flickor uppträda i arkadiska
landskap, bibeln liksom antika legender illustreras i
uppenbart alexandrinsk karaktär, t. ex. i Gregorius’
af Nazians manuskript, 880-talet. (Ett prof på mera
rent bysantinsk miniatyrmålning finnes återgifvet å
pl. II till art. Bysantinsk konst.) Ännu på 1300-
och 1400-talen illustreras grekiska författare i
hellenistisk smak. – Äfven inom de orientaliska
konstområdena – t. ex. i den arabiska, persiska
och indiska konsten – intager miniatyrmåleriet en
framstående plats.
I Väst-Europa täfla Tyskland, England och
Frankrike om att föra nya impulser in i miniatyrens
traditionella former. Gotiken medför uppsving af
den franska miniatyren. "Illumineringskonsten",
som den då kallades (se art. Illuminera med
därtill hörande fig.), öfvergick från klostren,
där den dittills företrädesvis idkats, i världsliga
utöfvares händer. Ofta voro konstnärerna kunniga
såväl i väggmålning som i bokmålning och andra
konstarter. Sträfvandet gick i det hela ut på
att åstadkomma större naturtrohet, naturligtvis
inom de gränser, som af stiluppfattningen
föreskrefvos. Liflighet i färgbehandling, prydlighet
och sirlighet i teckning och behandlingssätt
rådde. Området af behandlade ämnen vidgades och
omfattade nästan allt, som låg inom tidens andliga
synkrets. På samma gång utbildades en egendomlig,
på stiliserade gotiska och naturalistiska motiv
grundad miniatyrornamentik. - Utvecklingen gick
från fönstermålningsstilen –liksom fönsternas yta
uppdelades pergamentsbladet i små kompositioner,
infattade i cirklar eller geometriska figurer -
till realism, från ornamental dekorativ stil till
målningsstil, till antydande af föremåls rundning,
af dager och skugga. Under hela 1300-talet gick
sträfvandet till verklighetsafbildning i porträtt,
i tidens typer, i dräkterna, som skildras med mycken
noggrannhet; slutligen i början af 1400-talet inkom
landskapet i miniatyrmålningar, landskap i olika
årstider och i olika stämning. Stora, nya områden
vunnos härmed för måleriet; miniatyren har här
varit banbrytande, liksom det är omedelbart ur denna
konstart, som det nederländska oljemåleriet växte
fram och utbildade sin teknik. Bland de
många skickliga "enlumineurer" af fransk skola
under denna öfvergångstid är Pol de Limbourg (se
denne), märklig som upphofsman till en af tidens
yppersta bokmålningssviter, "Les très riches heures
du duc de Berry" (1416). Sedan följde miniatyren
oljemåleriet i dess landvinningar, vann allt mera
i elegant och förfinad naturskildring och nådde
ofta stor naturfriskhet och känslighet, liksom den
upparbetade en ornamental stil med växter, blommor och
fåglar af fulländad skönhet. I Frankrike var Fouquet
(d. 1480) den främste mästaren. Bland nederländska
miniatyrsviter från 1400-talets slut anses "Breviarium
Grimani" beteckna höjdpunkten. Med boktryckeriet
och träsnittets uppkomst började miniatyren anses
som en förlegad konst. Den fortlefde dock under
1500-talet – bland dess verk från detta skede är
Dürers kejsar Maximilians bönbok – och vidare fram
i tiden. Ett slags fortsättning af miniatyrmåleriet
var "brefmåleriet" (se Brefmålare). Vid sidan
häraf åstadkommos fortfarande smärre själfständiga
målningar i den gamla konstens anda, men på lösa blad,
närmast jämförliga med en senare tids album- eller
minnesblad. Sålunda finnes i svenska nationalmuseets
vackra miniatyrsamling ett litet porträtt i hel figur
af kejsar Maximilian, dateradt 1515 och möjligen
afsedt att fästas in i en bok som begynnelse- eller
dedikationsbild. Andra på samma ställe befintliga
miniatyrmålningar framställa i lifliga färger och
på pergament tyska furstefamiljers vapen i rik
ornamental omgifning, hvari jämväl ingå porträtt,
figurkompositioner och landskapsskildringar,
samtliga därjämte försedda med egenhändiga furstliga
namnteckningar, handskrifna tänkespråk och årtal
(1593; 1613–17). – Under 1600-talet vann bruket att
låta utföra miniatyrporträtt allmän utbredning och
spred sig från furstehofven, där dessa små bilder
utdelades som nådetecken, i vidare kretsar. Därmed
lades grunden till 1700-talets blomstrande
miniatyrmåleri. Under denna period var produktionen
otroligt rik, men naturligtvis af mycket växlande
värde. De bästa alstren af miniatyr från 1700- och
1800-talen, t. ex. de porträtt, som äro målade af
Petitot, Liotard, van Blaerenberghe, Rosalba Carriera,
Chodowiecki, Isabey, Cosway, utmärkas i högsta
grad genom utförandets finess och uppfattningens
skärpa, på samma gång de äro betecknande uttryck
för sin tids smakriktning. – Sveriges konsthistoria
har att framvisa många förträffliga utöfvare af
miniatyrmåleriet: från 1600-talet främlingarna
Signac och Behn samt svensken Elias Brenner, från
1700-talet den världsberömde Hall och N. Lafrensen
d. y. (Lavreince) samt senare Berndes, J. A. Gillberg
och L. S. Sparrgren. (Efter svenska miniatyrmålningar
af Hall och Lafrensen äro t. ex. porträtten af
grefvinnan d’Egmont och Gustaf IV Adolf återgifna
i N. F.) De största miniatyrsamlingarna finnas i
British museum, i Nationalbiblioteket i Paris och i
biblioteken i München och Petersburg. – Litteraturen
om miniatyrer i olika länder är riklig. Bland studier
af konstartens utveckling märkas A. de Bastard,
"Peintures et ornements des manuscrits" (1835 ff.),
Kondakoff, "Histoire de l’art byzantin, considéré
principalement dans les miniatures" (2 dlr, 1886–91),
Bradley, "Dictionary of miniaturists" (1887–89),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
