Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina, krigsv., sprängladdning. 1. Landminor - Mina 2. Sjöminor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken, medelst vattentrycket och ett i minan
befintligt maskineri, kan under en vid minans
utläggning bestämbar tidslängd hålla sig i noga
begränsade upp- och nedgående rörelser kring ett
efter behag inställbart mindjup, utan att minan är
försedd med vare sig förankring eller flottör. Då
den för minans verksamhet bestämda tiden utlupit,
sjunker den till bottnen och blir därigenom ofarlig.
Med afseende på sättet för sprängningens åstadkommande
indelas minor uti syftminor och stötminor. Syftminor
sprängas därigenom, att en person i land sluter en
elektrisk ström genom en ledning till minans sprängrör
(se nedan), då ett fientligt fartyg befinner sig inom
området för minans förstörande verkan, hvilket med
kännedom om minans läge låter sig bestämmas medelst
fartygets insyftande från land. Stötminor sprängas
därigenom, att en i minan h. o. h. eller endast delvis
innesluten sprängapparat bringas att verka vid ett
fartygs stöt mot minan. Syftminor kunna vara såväl
bottenminor som flytminor, men aldrig drifminor;
de läggas alltid på så stora mindjup, att äfven
de största fartyg kunna passera öfver minorna utan
att vidröra dem. Stötminor äro antingen flytminor
eller drifminor, men aldrig bottenminor. Skulle det
af någon anledning vara önskvärdt att åstadkomma en
bottenminas sprängning enligt härofvan för sprängning
af stötminor angifna grunder, så måste minans
sprängapparat delvis vara förlagd i en med minan
förbunden och på ett för påstötning lämpligt djup
under vattenytan förankrad flottör, hvars påstötande
af ett fartyg försätter sprängapparaten i verksamhet
och åstadkommer bottenminans sprängning. En sådan
anordning är pålitligt utförbar endast på elektrisk
väg.
Hvarje mina består vanligen af en yttre stomme,
bildande ett vattentätt tillslutet rum, samt
en i detta placerad laddningsbehållare; båda
tillverkas merendels af galvaniserad stålplåt. De
af något häftigt sprängämne (bomullskrut, melinit,
trinitrotoluol m. fl.) bestående minladdningarna
äro afsevärdt större i syftminor än i stötminor,
enär sprängning af de förra alltid eger rum på
något afstånd från fartyget, under det att de
senare vid sprängningen äro i omedelbar beröring
med fartygsskrofvet. Minladdningarna bringas i
sprängningsögonblicket till detonation förmedelst
i laddningarna insatta sprängrör, d. v. s. små
kopparhylsor innehållande några få gram brisant
sprängämne (knallkvicksilfver, tetranitrometylanilin
m. fl.) jämte anordningar för dettas bringande till
detonation. Med ändamål att fullt pålitligt fortplanta
sprängrörens detonationsverkan till minladdningarna
omges sprängrören närmast af dem tätt omslutande
mindre laddningar af samma slags sprängämne, hvaraf
minladdningarna bestå. Det i sprängröret inneslutna
brisanta sprängämnet bringas till detonation medelst
lågan från en i röret jämväl innesluten lättantändlig
tändsats. Denna senare kan tändas på elektrisk
väg därigenom, att en i tändsatsen inbäddad fin
platinatråd medelst elektrisk ström bringas att glöda,
på mekanisk väg medelst slag af en mot tändsatsen
eller mot en särskild tändhatt fallande fast kropp –
äfven medelst slaglås- eller friktionsanordning –
eller ock på kemisk väg medelst under eldfenomen
försiggående kemisk reaktion mellan vissa ämnen. I
syftminor användes alltid elektrisk antändning. Däremot kan
i stötminor hvilken som helst af nyssnämnda tre
antändningsmetoder användas.
Bottenminor nedfiras från minutläggningsfartyget
till sina platser på sjöbottnen. Tyngre flytminor
förankras sålunda, att, sedan förankringstrossens
längd afpassats, dess ena ända fastklammas till
minankaret och dess andra ända till minan, hvarefter
först minan och därefter minankaret fällas. Minan
förblir efter fällningen flytande vid vattenytan,
till dess att förankringstrossen genom ankarets
sjunkande blifvit sträckt mellan ankare och mina. Då
detta egt rum, neddrages minan under vattenytan så
långt, att minankaret stannar på sjöbottnen; när
detta inträffar, bör minan befinna sig på afsedt
mindjup. Till undvikande af det tidsödande arbete,
som är förenadt med förankringstrossens afpassande
och fästande till minankare och mina, äro lättare,
för snabb utläggning afsedda, flytminor försedda
med automatiskt verkande förankringsanordningar. Den
relativt långa förankringstrossen hos detta slag af
minor är vid ena ändan fastgjord vid samt till nästan
hela sin längd upprullad på en antingen på minan eller
på minankaret fäst rulle, och förankringstrossens
fria ända fastkopplas före fällningen till minankaret,
resp. minan. Mina och minankare fällas samtidigt. Enär
ankaret till följd af sin tyngd sjunker, men
minan till följd af sin flytkraft sträfvar upp
mot vattenytan, afrullas erforderlig längd af
förankringstrossen, så att minan slutligen stannar
på afsedt mindjup. Hithörande mekaniska anordningar
äro i allmänhet ganska komplicerade.
Med förankrade minor anordnas dels minspärrningar,
dels strömineringar. Minspärrningar afse att utgöra
ett fullkomligt spärrande hinder för fientliga
fartyg vid passerandet af sådana i allmänhet
mera begränsade vattenområden, där minspärrningar
äro anordnade, under det att, där så erfordras,
möjlighet är beredd för egna fartyg att utan risk
passera spärrningarna. Strömineringar, änskönt de ej
nödvändigtvis behöfva vara fullkomligt spärrande,
afse att göra fientliga fartygs uppträdande inom
sådana i allmänhet mera vidsträckta vattenområden,
där strömineringar äro anordnade, förenadt
med alltför stor risk för att företagas. Genom
ströminerade vattenområden kunna ofarliga, endast
af egna sjöstyrkor kända farleder anordnas, därest
så anses erforderligt. Drifminor lämpa sig särskildt
för användning i sådana vattenområden, hvarest ström
förekommer, såsom i floder, utanför flodutlopp eller
vid kuster, där tidvattensrörelse eger rum, men de
kunna användas äfven annorstädes. Sådana minor äro
synnerligen riskabla ej blott för fientliga, utan
äfven för egna eller neutrala fartyg, enär det är
omöjligt att t. o. m. inom en ganska kort tid efter
utläggandet bestämma, hvarthän de af rådande ström-
eller vindförhållanden blifvit förda. Användningen af
sådana minor är numera, af hänsyn till den fredliga
sjöfarten, enligt internationell rätt förbjuden,
såvida de ej äro försedda med någon anordning, som
efter förloppet af en viss före utläggningen bestämbar
tidslängd åstadkommer minornas oskadliggörande.
Kontraminor äro med mycket stora laddningar försedda
minor, afsedda att hastigt utläggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
