Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Planch mellan dassa sidor om härmande insekter "Mimicry - Blad efter planchen. Förklaring till planchen "Mimicry" - Mimetiska kristaller, miner. - Mimetit, miner. Se Mimetesit - Mimiamber, "mimer på jamber" (se Mimos) - Mimicry, Skyddande likhet, Skyddande förklädnad, biol. - Mimik - Mimiker. Se Mimik - Mimingus, ett skogstroll. Se Mimer - Mimir, isl. Se Mimer - Mimisk. Se Mimik. Mimiska skådespel. Se Mimos - Mimmation, språkv. - Mimmizolbalsam. Se Hemliga medel - Mimnermos, lyriker från Kolofon i Mindre Asien - Mimograf, författare af mimiska skådespel - Mimos, eg. "härmare"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mimetiska kristaller, miner. Ofta ega kristaller
af en lägre symmetrigrad vissa vinklar, som närma
sig högre symmetrisystems, och synas på grund
häraf tillhöra detta sistnämnda, s. k.
pseudosymmetri. Dessa pseudosymmetriska individer
sammansättas ofta af tvillingar, och härigenom äro
alla yttre betingelser för ett högre symmetrisystem
uppfyllda, under det tvillinglamellerna hvar
för sig tillhöra ett lägre symmetrisystem,
mimesi, mimetiska kristaller (se Mikroklin).
A. Hng.
Mimetit, miner. Se Mimetesit.
Mimiamber, "mimer (se Mimos) på jamber", kallades
af fornhellenerna dramatiska smådikter på koliamber
(se d. o.). Vi ha kvar dylika dikter af Herondas
(se d. o.). Äfven hos romarna omnämnas mimiamber.
Mimicry [mi’mikri], eng. (af grek. mimos,
efterapare), Skyddande likhet, Skyddande förklädnad,
biol., i vidsträckt betydelse den företeelsen, att
en del djurformer anpassat sig till yttre likhet med
liflösa föremål eller med andra varelser (se den till
art. hörande färgpl. med förklarande blad). Denna
likhet kan inskränka sig till öfverensstämmelse
i färg, men kan ock sträcka sig till teckning
och form. Det är mycket vanligt, att djurens färg
öfverensstämmer med deras vanliga omgifningars färg,
något, som skyddar dem för upptäckt af deras fiender
("skyddsfärg"). Sålunda är hvitt den förhärskande
färgen bland arktiska landdjur, gult eller brunt bland
ökendjur, under det grönt är en vanlig färg endast
i tropikernas evigt gröna skogar. Många insekter
likna ej blott genom sin färg, utan ock genom sin
teckning och form andra växter eller djur. Sålunda
finns det många exempel på en i ögonen fallande
likhet mellan insekter och vissa växtdelar, bland
hvilka de förra ofta vistas (fig. 1–12). – Andra
djur – särskildt vissa insekter och deras larver –
utmärkas genom så lysande och i ögonen fallande
färger, att de rent af draga blickarna på sig. De
måste således vara skyddade för fientliga angrepp på
något annat sätt. Det har ock kunnat påvisas, att
flera på detta sätt färgade skalbaggar, fjärilar,
deras larver o. s. v. äro försedda med körtlar, som
afsöndra vätskor, hvilka äro ytterst motbjudande
eller t. o. m. farliga för insektätande fåglar,
ödlor, grodor o. s. v., hvilka därför lämna på dylikt
sätt färgade insekter i fred. Här må dock påpekas,
att i en hel del fall lysande färger ej uppkommit
som "afskräckande förklädnad", utan måste anses ha
uppstått under inflytande af könsurvalet (se
Descendensteori).
En annan mycket vanlig form af mimicry består
däri, att vissa djur "härma" andra af en eller
annan orsak fruktade djur, med hvilka de ofta ej ha
någon närmare frändskap (fig. 13–27). Sålunda likna
åtskilliga spindlar de mot angrepp bättre skyddade
myrorna; det finnes fjärilar och skalbaggar, som på
ett mycket slående sätt härma genom sin gadd väl
skyddade getingar och humlor, ormar af oskadligt
slag, hvilka genom form och färg öfverensstämma
med giftiga ormar; t. o. m. bland däggdjuren har
man kunnat påvisa denna form af mimicry. För att
dylika fall af likhet skola kunna tolkas som mimicry,
måste följande förutsättningar vara uppfyllda: 1)
Den härmande arten måste förekomma
på samma vistelseort som den härmade; 2) den
härmande måste vara den mest försvarslösa; 3) den
härmande måste vara mindre talrik än den härmade; 4)
härmningen, huru noggrann den än må vara, måste vara
af yttre och synbar beskaffenhet och kan ej sträcka
sig till sådana egenskaper, som ej ha någon inverkan
på utseendet.
L-e.
Mimik (af grek. mimos, se d. o.), konsten att genom
minspel och åtbörder uttrycksfullt afspegla olika
själstillstånd, tankar, begär och känslor. Mimiken,
som från estetikens synpunkt kan kännetecknas som
plastik försatt i rörelse, är ett af de viktigaste
medlen för dramatisk framställning. – Mimiker,
utöfvare af mimikens konst. – Mimisk, som idkar
mimik; som utgöres af mimik; bestående i stumt min-
och åtbördsspel.
Mimiker. Se Mimik.
Mimingus, ett skogstroll. Se Mimer.
Mimir. isl. Se Mimer.
Mimisk. Se Mimik. – Mimiska skådespel. Se Mimos.
Mimmation, språkv., ett m, som, i synnerhet i det
äldre babyloniska språket, tillägges kasusändelsernas
vokal: t. ex. um, im, am, i st. f. u, i, a.
D. M.
Mimmizolbalsam. Se Hemliga medel.
Mimnermos (grek. MifirfQfw?, lat. Mimnermus),
forngrekisk lyriker från Kolofon i Mindre Asien,
omkr. 600 f. Kr., gällde hos de gamle som den äldste
mästaren i den erotiska elegien, i hvilken han gett
ett uttryck åt sin lidelsefulla, men obesvarade
kärlek till den sköna flöjtspelerskan Nanno. Med
hennes namn uppkallade han äfven en i två böcker
fördelad samling af elegier, som, att döma af de
till vår tid komna fragmenten, utmärkas genom vek,
men djup och innerlig stämning samt konstnärligt
fulländad form. M. diktade äfven politiska
elegier, af hvilka en skildrade en strid emellan
medborgarna i Smyrna och lydiske konungen Gyges. De
bibehållna fragmenten äro utgifna af bl. a. Bergk
(i "Poetæ lyrici græci", 4:e uppl., 1882).
A. M. A.
Mimograf (af grek. mimos, se d. o., och grafein,
skrifva), författare af mimiska skådespel.
Mimos (grek.; lat. mimus), eg. "härmare", en person,
som till andras förlustelse härmar människor
eller djur. Denna hos forngrekerna omhuldade
konst utvecklade sig till ett slags folkskådespel,
hvilket, liksom hvar och en af de däri uppträdande
skådespelarna, kallades mimos. Mimernas egentliga
hemland var Sicilien, hvars befolkning framför andra
greker var af naturen anlagd såväl för skarpsinnig
iakttagelse som för ett lössläppt, gäckande skämt. En
mera konstnärlig utbildning och därmed äfven en
plats inom litteraturen fick denna diktart genom den
sicilianske skalden Sofron (5:e årh. f. Kr.),
hvars på rytmisk prosa skrifna mimer t. o. m. synas
ha varit mera ämnade för lektyr än för dramatiskt
uppförande. Dessa mimer, hvilka till sitt syfte
voro dels mera allvarsamma och sedelärande, dels
uteslutande afsedda att väcka löje och munterhet,
berömmas för liflig framställning och natursann
teckning af i synnerhet de lägre folkklassernas lif
och seder. De ha i formellt hänseende delvis tjänat
som förebilder för Platons dialoger, Theokritos’
idyller och Herondas’ mimiamber. De fragment af Sofrons
mimer, som finnas i behåll, äro alltför stympade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
