Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikroskop, fys., ett optiskt instrument - Mikroskopi (se Mikroskop), bot., zool., miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som objekt- och täckglasets (homogen
immersion). Genom immersion aflägsnas de olägenheter,
som ha ett oförmånligt inflytande på bildens utseende,
nämligen täckglasets olika tjocklek och de genom
reflexion emellan täckglaset och luften samt emellan
denna och objektivlinsen framkallade ljusförlusterna,
hvarjämte mikroskopobjektivets öppningsvinkel och
därigenom bildens klarhet i hög grad ökas. – På större
stativ anbringas vanligen ett rörligt objektbord,
där preparatet ej flyttas med fingrarna, utan medelst
mikrometerskrufvar (se Mikrometer) i två mot hvarandra
vinkelräta riktningar. För mätning af mikroskopiska
föremål betjänar man sig af en okularmikrometer, som
utgöres af en cirkelrund glasskifva, på hvilken etsats
en skala, omfattande ett visst antal millimeter,
delade i lika delar. Denna inlägges på bländskifvan
i okularet; man iakttar då i mikroskopet skalan
samtidigt med bilden af föremålet, som därvid
synes upptaga ett visst antal af mikrometerskalans
delstreck. Medelst en objektivmikrometer, som är
ett preparatglas med en skala, där en millimeter
uppdelats i 100 lika delar, kan man så bestämma värdet
på afståndet mellan mikrometerskalans delstreck,
som ju växlar vid olika förstoringar, och på så
sätt beräkna föremålets storlek. – Ett mikroskops
förstoringsförmåga mätes af förhållandet mellan
föremålets och bildens storlek. För att pröfva ett
mikroskops upplösningsförmåga använder man Noberts
profskifva, en glasskifva, i hvilken grupper af
fina streck äro etsade med olika afstånd emellan
strecken. Inom den lägsta gruppen är afståndet
emellan strecken 0,002256 mm., inom den högsta
gruppen 0,000282 mm.; inom de öfriga grupperna ligga
strecken på afstånd emellan dessa gränser. Ju högre
nummer den gruppen har, som instrumentet förmår
upplösa, d. v. s. hvars streck det förmår skarpt
och tydligt skilja, dess bättre är instrumentet. –
För att teckna de i mikroskopet förstorade bilderna
begagnar man en s. k. camera lucida l. teckningsprisma
(se Camera 1). – I det vanliga mikroskopet synes
bilden omvänd. Då det är fråga om att preparera upp
små föremål, använder man s. k. preparationsmikroskop,
som visar bilden rättvänd och alltså betydligt
underlättar preparationsarbetet. Själfva stativet
utgöres af ett vanligt mikroskop-objektbord, fäst
vid en vertikal pelare på en hästskoformig fot
(fig. 5). En rund plan spegel reflekterar in ljuset
underifrån genom ett rundt hål i objektbordets
midt. Som förstoringsglas begagnas lupper, anbragta
i en lupphållare, som kan föras upp och ned medelst
en horisontell skruf. För att ge stöd åt händerna vid
preparerandet kan man anbringa särskilda underlägg
af metall vid sidan af objektbordet.
Bland särskilda mikroskoptyper kan nämnas dubbel-
l. binokularmikroskop, med två tuber och okular,
som genom ett system af totalreflekterande prismor
uppfånga de genom det gemensamma objektivet kommande
ljusstrålarna; de förstorade föremålen synas då i
relief. För att undersöka mikroskopiska föremål i
polariseradt ljus (se Polarisation) använder man
polarisationsmikroskop: man anbringar i mikroskopet
två Nicols-prismor, den ena under objektbordet,
den andra strax ofvanför okularet
(se fig. 6). Den i fig. afbildade öfre apparaten (I)
kallas analysator och fastskrufvas i okularets ställe
i tubens öfre del, den undre (II) är polarisatorn med
prisma och kondensor och anbringas i objektbordets
öppning i st. f. den vanliga kondensorn. Den öfre
delen af analysatorn med Nicols-prisman är vridbar (se
vidare Polarisation). För undersökning och uppmätning
af kristaller begagnar man på särskildt sätt
konstruerade mineralogiska mikroskop (se Mineralogi),
för metallografiska ändamål s. k. metallmikroskop
(se Metallografi, sp. 244–245). En särskild typ är
solmikroskopet (stundom äfven kalladt bildmikroskop;
se Projektionsapparat).
Det första sammansatta mikroskopet konstruerades
af två holländare, bröderna Janssen. Okular
och objektiv bestodo hvardera af en konvex lins,
och föremålet undersöktes vid påfallande ljus, som
koncentrerades på föremålet medelst en samlingslins,
anbragt snedt ofvanför detta. Hook arbetade med ett
dylikt mikroskop, då han år 1667 upptäckte cellerna i
flaskkork. 1704 konstruerade Marshall linssystem, som
tilläto olika förstoringar med samma mikroskop. 1735
införde Culpeper metoden att belysa föremålen
med en spegel underifrån. Småningom fulländades
mikroskopet mer och mer. Linsernas optiska förmåga
var naturligtvis i början synnerligen ofullständig,
på grund af aberration, gåfvo otydliga bilder
o. s. v. Bland berömda mikroskopkonstruktörer från
nyare tid kunna nämnas Oberhäuser, Hartnack och Nachet
samt under den allra senaste tiden Leitz, Reichert,
Seibert och Zeiss. – Litt.: L. Dippel, "Das mikroskop
und seine anwendung" (1882, 1898), "Zeitschrift für
wissenschaftliche mikroskopie und für mikroskopische
technik" (utg. af E. Küster), E. Strasburger,
"Das botanische practicum" (1905), och R. Westling,
"Kort handledning i mikroskopisk teknik" (1908).
G. O. R.
Mikroskopi (se Mikroskop), bot., zool.,
miner., undersökning af föremål vid stark
förstoring. Behandlingen af objekten, som skola
mikroskopiskt undersökas, är mycket olika alltefter
föremålets natur. Alltid läggas emellertid objekten
på små glasskifvor, objektglas, och täckas oftast
med tunna täckglas. Vanligen ligger föremålet i en
vätskedroppe. En del föremål, såsom lägre djur och
växter, pulver o. d., kunna utan vidare, på grund
af sin litenhet, iakttagas under mikroskopet. Af
andra måste man först förfärdiga preparat. Af större
föremål förfärdigar man med en rakknif eller mikrotom
(se d. o.) snitt, så tunna, att de genomsläppa
det underifrån kommande ljuset. Snittet lägges på
täckglaset i olika medier, vatten, glycerin eller
kanadabalsam. För att få vissa delar i snittet
att framträda tydligare vid den mikroskopiska
undersökningen, brukar man färga snitten; en hel
del färger begagnas i den moderna mikrotekniken,
vanligen anilinfärger, som ha förmåga att färga
vissa delar af cellväggen eller cellinnehållet
på karakteristiskt sätt.– Äro föremålen mycket
hårda, så att de ej kunna skäras, måste man
slipa desamma till tunna, genomskinliga lameller,
s. k. slipsnitt, en särskildt inom den mineralogiska
mikrotekniken ofta förekommande procedur.
G. O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
