Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkuriol, Mercuriol, marm., med., ett kvicksilfverpreparat - Merkuriolpulver, med. Se Krita - Merkurisalter, kem. Se Kvicksilfver - Merkurium, det svenska allmogenamnet på arsenik - Merkurius - Merkurius 1. Grek.-rom. myt. Se Hermes - Merkurius 2. Astron., en planet - Merkuroföreningar, kem. Se Kvicksilfver - Merkurosalter, kem. Se Kvicksilfver - Merie, Jean Toussaint - Merie d'Aubigne, Jean Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdunstningsyta, som kritpulvret erbjuder, raskt
öfvergår i form af ånga, som patienten andas
in. Merkuriolpulvret är ljusgrått och tungt. Däraf
inströs 5 gr. åt gången i en stor, aflång påse af på
insidan luddigt tyg, hvarefter påsen bäres omväxlande
på bröstet eller på ryggen. Metoden är renlig och
medger, att patienten går i arbete samt vistas bland
människor som vanligt. I svårare fall är den dock ej
tillräckligt verksam. – Själfva merkuriol-amalgamet,
utan krita, blandas äfven med salfva och mandelolja
till en mjuk massa, merkuriololja, som insprutas
i musklerna för behandling af syfilis – en enligt
professor M. Möllers erfarenhet mycket verksam metod.
C. G. S.
Merkuriolpulver [41-], med. Se Krita, sp. 1469.
Merkurisalter, kem. Se Kvicksilfver, sp. 402.
Merkurium ("merku’rjum", "merku’rja"), det svenska
allmogenamnet på arsenik.
Merkurius. 1. Grek.-rom. myt. Se Hermes. –
2. Astron., den närmast solen kretsande af vårt
solsystems planeter. Man har visserligen förmodat,
att ännu närmare solen en eller flera planeter skulle
kunna finnas, och understundom äfven trott sig se
dem, men, ehuru man på grund däraf anställt ett
systematiskt sökande, har deras tillvaro ej blifvit
konstaterad (se Intramerkuriella planeter). M. är
känd sedan äldsta tider, oaktadt den är utomordentligt
svår (i våra trakter t. o. m. nästan omöjlig) att
iakttaga med blotta ögat, detta till följd däraf, att
den alltid befinner sig i solens närmaste grannskap,
ständigt har som bakgrund den intensivt solbelysta
himmelen samt går upp eller ned nästan samtidigt
med solen. M. är med undantag af småplaneterna
den minsta af vårt solsystems planeter, ej mycket
större än jordens måne. Dess diameter är 4,770
km., eller omkr. 0,37 af jordens, och massan
omkr. 0,05 af jordmassan. Tätheten är ungefär lika
med jordens. Medelafståndet från solen är 0,3871 af
jordens, eller 58 mill. km., och omloppstiden nära
88 dygn. Banan är den mest excentriska planetbanan
i systemet (med undantag af en del småplaneters
banor), i det att excentriciteten uppgår till
0,2056, d. v. s. planetens minsta och dess största
afstånd från solen förhålla sig som 2 till 3, under
det att detta förhållande för jorden är som 29 till
30. Banplanets lutning mot ekliptikans plan uppgår
till öfver 7°. – Till följd af planetens alltid
ogynnsamma läge ha iakttagelserna öfver dess fysiska
tillstånd ej kunnat ge särdeles tillfredsställande
resultat. Likväl har man, hufvudsakligast på grund af
fotometriska och spektralanalytiska undersökningar,
ansett sig kunna konstatera hos M. en ytbeskaffenhet,
som liknar månens, samt frånvaron af en tätare
atmosfär. Iakttagandet af några detaljer på ytan är
ytterst svårt och har hittills lyckats blott för
några få observatörer. Schiaparelli har iakttagit
vissa fläckbildningar samt antydningar till en
atmosfär. Ur observationerna på fläckarna ansåg sig
Schiaparelli kunna sluta, att planetens rotationstid
öfverensstämde med dess omloppstid kring solen, så
att M. alltid skulle vända samma sida åt solen, liksom
månen i förhållande till jorden. Schiaparellis
resultat äro emellertid omstridda, och frågan om M:s
rotation måste ännu anses öppen. Planetens spektrum
öfverensstämmer nästan fullständigt med solspektrum;
enligt Vogel uppträda däri några spektralband, som
skulle kunna tydas som bevis för tillvaron af en, om
ock tunn, atmosfär. Planetens stora närhet till solen
gör dock, att spektralundersökningarna äro mycket
svåra och osäkra. – Liksom Venus passerar M. stundom
mellan jorden och solen, så att den synes projicierad
mot solskifvan som en liten svart rund fläck. Dessa
Merkuriuspassager äro betydligt oftare förekommande
än Venuspassagerna, men ha i vetenskapligt afseende
varit af mindre betydelse och intresse än dessa.
2. E. J. (B-d.)
Merkuroföreningar, kem. Se Kvicksilfver, sp. 402.
Merkurosalter, kem. Se Kvicksilfver, sp. 402.
Merle [märl], Jean Toussaint, fransk teaterförfattare,
f. 1785 i Montpellier, d. 1852, var 1808–09
redaktör för "Mercure", 1822–26 direktör
vid Porte-Saint-Martin-teatern, var efter
julirevolutionen teaterkritiker i rojalisttidningen
"Quotidienne". M. författade i bolag med olika
medarbetare mer än 120 teaterpjäser, bl. a. Le
ci-devant jeune homme (1812; "Ålderdom och dårskap",
1831), Le monstre et le magicien (1826) och Les petits
braconniers ("Studentputsen eller vildbrådstjufvarne",
1836). Bland hans öfriga skrifter märkes Anecdotes
historiques et politiques pour servir à l’histoire
de la conquête d’Alger (1831–32). Han var gift med
skådespelerskan Marie Dorval (se d. o.).
Merle d’Aubigné [märl dåbinje], Jean Henri, schweizisk
(fransk) reformert teolog och kyrkohistoriker,
en af den schweiziska nypietismens banbrytare,
f. 1794 nära Genève, d. där 1872, kom efter studier
och prästerlig verksamhet i Hamburg och Bruxelles
1830 åter till Genève. Där hade alltsedan 1810, i
motsats till den indifferentism i andliga ting, som
då rådde i därvarande statskyrka och kyrkostyrelse,
en religiös rörelse uppstått, som gaf upphof till en
1817 bildad friförsamling, Nouvelle église. Andra,
som icke ville skilja sig från landskyrkan, men
dock voro genomträngda af ifver för gammalkyrklig
fromhet och rättrogenhetens återupplifvande, bildade
1831 ett af präster och lekmän sammansatt sällskap,
Société évangélique. För att utbilda fromma och
bekännelsetrogna präster upprättade detta sällskap
i Genève bredvid därvarande teol. fakultet en
ny s. k. École de théologie, och vid denna blef
M. anställd som lärare. Tillika tjänstgjorde han
som predikant vid den af nämnda sällskap inrättade
gudstjänst i en bönesal (fr. oratoire), hvaraf
församlingen fick namnet "Oratoire"-församlingen. Då
statskyrkostyrelsen förbjöd honom jämte två hans
vänner, som likaledes uppträdt i bönehuset, hvarje
ämbetsförrättning inom kantonens område, gaf detta
anledning till Oratoireförsamlingens lösslitande
från statskyrkan och förening med den förut nämnda
Nouvelle église. Föreningen skedde 1849, och den
sålunda förenade frikyrkan antog namnet Église
évangélique. Ehuru M. var uppriktigt tillgifven sin
kyrkas lära och äfven uttalade sig emot hvarje icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
