Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkantilsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på varorna –, ehuru betydelsen af ett metallinflöde
antagligen ofta öfverskattades.
Medlet för goda finanser (och metallinflöde) var för
systemet en varaktig organisation af näringslifvet,
hvilken skapade förutsättningar för den inhemska
produktionen; genom att producenterna sålunda
gjorde vinster, skulle produktionen uppblomstra,
och genom att undersåtarna fingo stora tillgångar,
skulle staten också få det. Hela denna tankegång
innebar en stor nyhet i förhållande till medeltidens
"försörjningspolitik", som sökte uppnå riklig
tillgång genom att kvarhålla så mycket varor som
möjligt inom området, ej genom att uppmuntra
produktionen; endast på ett, men ett mycket
viktigt, område, nämligen lifsmedelspolitikens,
kvarlefde denna senare uppfattning till stor del
under merkantilsystemets tid. Som medlet för och
tecknet på den rätta organisationen af näringslifvet
betraktades metallinflödet; och sedan man småningom
öfvergett den mera primitiva ståndpunkten att
direkt söka hindra metallernas utflöde ur landet
(ofta kallad "the bullionist policy"), skulle detta
uppnås genom en s. k. gynnsam handelsbalans (kallad
"the mercantile policy"). Den ofta anmärkta svaghet i
denna uppfattning, som skulle bestå i en förväxling
af handelsbalans och betalningsbalans, var i och
för sig utan egentlig betydelse, då den enda faktor
i betalningsbalansen, som frånsedt handeln spelade
någon nämnvärd roll vid denna tid, var fraktvinsten,
hvilken vanligen noga beaktades (jfr Handelsbalans).
För att uppnå en gynnsam handelsbalans
("öfvervikt i handelsväsen", sade man i Sverige
under frihetstiden) skapades ett skyddssystem, som
företedde åtskilliga likheter med det nu rådande;
och icke utan skäl betecknas detta senare stundom som
"nymerkantilism". Till att börja med användes i stor
utsträckning handelspolitiska åtgärder, importförbud
och -tullar samt exportpremier (och exporttullar eller
-förbud på råvaror). Samtidigt fick handeln sin första
egentliga internationella organisation, genom de stora
handelskompanierna (se d. o.), som stöddes af staterna
på mångfaldigt sätt; och sjöfarten, särskildt på
aflägsnare länder ("ur första och i första handen"),
uppmuntrades genom åtgärder, för hvilka de engelska
navigationsakterna och det svenska produktplakatet
voro typiska, d. v. s. genom förbud för andra länders
fartyg att införa produkter, som ej härstammade
från deras hemland. För att om möjligt göra landet
själftillräckligt – detta framför allt i afseende
på militäriskt betydelsefulla produkter – och drifva
upp exporten blef emellertid manufakturpolitiken en
hörnsten i systemet; och genom denna befordrades
vanligen, ehuru i hufvudsak oafsiktligt, den
kapitalistiska produktionens framsteg, emedan företag
af sådant slag ansågos konkurrensdugligare än
handtverket och småindustrien. Äfven statsproduktion
förekom ofta af samma skäl, ehuru i andra
rummet. Genom kolonialpolitiken åsyftades att göra
moderland och kolonier till en ekonomisk enhet,
hvarvid de senare begränsades till uppgiften att
vara moderlandets råvaruproducenter (se Koloni,
sp. 585). Befolkningens tillväxt uppmuntrades med
alla medel. Endast jordbruksnäringarna blefvo i stort
sedt tillbakasatta, både direkt genom exportförbud
öfver landskapsgränserna m. m. och indirekt; det var främst här,
som motståndet under 1700-talet framträdde (se
Fysiokrater). England utgjorde emellertid härvid
ett undantag och tillämpade konsekvent den allmänna
politiken äfven på detta område; särskildt bekant
är 1689 års lag om exportpremier på spannmål, mycket
beundrad t. ex. i Sverige under frihetstiden.
I motsats till förhållandet under medeltiden sköt
merkantilsystemet de etiska momenten nästan alldeles
åt sidan och sökte genom premier, privilegier,
utmärkelser och lockelser af alla slag taga
människornas egoistiska intressen i statsnyttans
tjänst. Endast i andra hand kom tvånget till
användning; och ehuru det fortfarande spelade en
mycket stor roll, innebär därför merkantilsystemet
ett steg emot ökad ekonomisk frihet. Uppfattningen
om statens allmakt och öfverlägsna förnuft var
emellertid underlag för hela politiken; och då statens
intressen ansågos kräfva något, togs ingen hänsyn
till individernas själfständighetsbehof, ens på de
mest privata områden, eller till deras för oss ganska
själfklara rättigheter.
Nästan alla 1500- och 1600-talets statsmän behärskades
af merkantilsystemet, ehuru politiken kan sägas
framträda fylligast i England. Dess främsta
personlighet var dock Colbert (se Colbert 1). I
Sverige voro särskildt Axel Oxenstierna och Karl XI
dess representanter, den förre för den friare formen,
den senare för den mera bundna. Under 1700-talet
framträngde nya riktningar i England och Frankrike,
samtidigt med att systemet först då på allvar nådde de
ekonomiskt mera efterblifna kontinentalstaterna; och
i Sverige inträdde med frihetstiden (särskildt 1738
–65) dess starkaste och mest konsekventa tillämpning,
ehuru utan de större allmänpolitiska synpunkter,
som förut satt sin prägel därpå.
Merkantilsystemet är mindre märkligt inom litteraturen
än inom politiken, och något merkantilistiskt
system i teoretisk mening har aldrig funnits. Tidens
litteratur är emellertid mycket rik på broschyrer
och andra skrifter, som tillkommit af särskilda
anledningar, men stundom utöfvat stort och varaktigt
inflytande. Särskildt gäller detta England
och Holland. Bland engelska merkantilister må
nämnas Hales, Francis Bacon, Malynes, Misselden,
Mun, Culpepper, far och son, Child (se Child 1),
Davenant (se d. o.), Petty, Gee samt såsom en sen,
systematisk författare sir James Steuart; bland
holländska Pieter de la Court (se Court),
bland franska Montchrétien och Melon. Den svenska
merkantilistiska litteraturen har under 1600-talet
att uppvisa Risingh och blir under frihetstiden
mycket rik; den då lefvande Berch (se Berch 2)
är en af merkantilsystemets få systematiker, och
bland de öfrige frihetstidsmerkantilisterna må nämnas
Bachmanson-Nordencrantz, Salander och J. F. Kryger
(se d. o.). Den tyska litteraturen är ganska sen,
den saknar, i olikhet med särskildt den engelska,
kontakt med affärslifvet och tillhör i allmänhet
den s. k. kameralistiken (jfr Kameralvetenskap);
bland dess författare må nämnas Seckendorff, Becher
(se d. o.), Hörnigk och von Justi.
Litt.: Schmoller, "Das merkantilsystem in seiner
historischen bedeutung" (1884, omtr. i "Umrisse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
