Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 91-92 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menandros, grekisk författare - Menandros, grekisk-indisk konung - Menandros protector, bysantinsk historie skrifvare - Menangkabau, ett fordom rike på Sumatra - Menant, Joachim - Menapier, germanskt folk - Menarche, med., Se Menstruation - Ménard, René

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den attiske fältherren Diopeithes), f. 342, d. 290
f. Kr., var den mest framstående representanten
för den s. k. "nya attiska komedien" (se Grekiska
litteraturen, sp. 207). Rik uppfinningsförmåga, fin
och sann karaktärsteckning, fulländad dramatisk teknik
och ett vårdadt språk, hvilket, oaktadt ämnenas
ofta slippriga beskaffenhet, visste att hålla sig
inom det anständigas gränser, voro företräden, som
både hos samtid och eftervärld tillvunnit M. odelad
beundran. Redan vid 20 års ålder uppförde han sitt
första lustspel. Han skall ha författat öfver 100
stycken. Intet af dessa har fullständigt kommit till
vår tid, men väl, genom citat hos andra författare,
ett stort antal mestadels helt korta fragment,
utgifna af Meineke i "Fragmenta comicorum græcorum"
(1841 och 1851) och af Kock i "Comicorum atticorum
fragmenta" (1883). Härtill ha 1905 kommit i en
egyptisk papyrus återfunna betydliga delar af 4
lustspel, utg. af upptäckaren Lefebvre (1907) och af
van Leeuwen (1908). – M. har i rikt mått lämnat stoff
åt de romerske lustspelsförfattarna Plautus och i
synnerhet Terentius, af hvars 6 bibehållna stycken
åtminstone 4 äro att betrakta som bearbetningar
efter M.
A. M. A.

Menandros, antik (grekisk) skulptur med sköldlik bakgrund.

Menandros, den förnämste af det omkr. år 150
f. Kr. efter det grekisk-baktriska i västra Indien
uppvuxna grekisk-indiska rikets konungar, lefde
150–100 f. Kr. Han behärskade Gujarat och framträngde
enligt Strabon (XI, 516) ända till Yamuna (Jumna),
enligt indiska källor ända till Pataliputra (Patna)
och belägrade Ayodhya (nuv. Oudhe). Mynt med M:s
prägel (i grekisk och indisk skrift) finnas i
stort antal från Kabul i Afganistan till Muttra
vid Jumna. M. uppträder under namnet Milinda i
buddistiska skrifter (i nordbuddistiska Milindra,
i tibetanska förmodligen Minara)
som yona- l. yavana- (d. v. s. jonier- eller
grek-)furste. Viktigast af dessa skrifter är
Milindapañho ("Milindas frågor"), utgörande en
filosofisk dialog mellan M. och en vis vid namn
Nagasena. Häri afhandlas den buddistiska läran
med stort skarpsinne och utvecklad dialektik. I
historiskt hänseende är skriften märkvärdig som
ett intyg om buddismens inflytande på den grekiska
kulturkretsen i århundradet f. Kr. och omvändt den
indiska kulturens återverkan på den indiska, hvarom
f. ö. andra viktiga intyg finnas såväl i de exakta
vetenskapernas behandling i Indien som särskildt i
den bildande konsten. "Milindapañho" är affattad på
pali, men möjligen i efterkristlig tid öfversatt från
ett verk på sanskrit, som kan ha uppstått samtidigt
med eller strax efter M:s tid. Verkets proveniens är
emellertid icke fullt säker. Det är utg. af Trenckner, "Milindapañho
being dialogues between king Milinda and the buddhist
sage Nagasena" (1880; öfv. af Rhys Davids i "Sacred
books of the East", XXV, 1890). Det är öfversatt äfven
till kinesiska, i två versioner. Jfr företrädesvis
Trenckners och Rhys Davids’ inledningar till de
nämnda arbetena; Oldenberg, "Buddha" (1903), Kern,
"Manual of indian buddhism" (i Bühlers "Grundriss",
III, 8, 1896), Garbe, "Ein historischer roman aus
Altindien" (i "Deutsche rundschau", 1902) och
"Beiträge zur indischen kulturgeschichte" (1903).
K. F. J.

Menandros protector, bysantinsk historieskrifvare
på 500-talet, skildrade i sin fortsättning af Agathias
(se denne) historia tiden 558–582.

Menangkabau, ett fordom på ön Sumatra bestående
mäktigt rike, hvilket betraktas som malajernas
egentliga hemort och ännu under 1400- och
1500-talen intog hela mellersta delen af ön. När
portugiserna i början af 1500-talet först
beträdde Sumatra, lutade riket till sitt fall,
men den egentliga sammanstörtningen inträffade
först 1688. De små furstendömen, som utgöra
rester af detta rike, lyda under Nederländerna.
(J. F. N.)

Menant [mana’], Joachim, fransk assyriolog och
jurist, f. 1820 i Cherbourg, d. 1899 i Paris,
var led. af civildomstolen i åtskilliga städer och
sedan 1878 vice president i Rouen. Han blef 1887
led. af Institutet. M. inlade stora förtjänster om
kilskriftsforskningen. Han utgaf bl. a. Recueil
d’alphabets des écritures cunéiformes (1860),
Eléments d’épigraphie assyrienne (1860; 2:a
uppl. 1864), Inscriptions assyriennes des briques de
Babylone (1860), Inscriptions de Hammourabi (1863),
Exposé des éléments de la grammaire assyrienne
(1868), Le syllabaire assyrien (1869, 1873), Les
achéménides et les inscriptions de la Perse (1872),
Leçons d’épigraphie assyrienne (1873), Annales des
rois d’Assyrie (1874), Babylone et la Chaldée (1875),
Manuel de la langue assyrienne (1880), La bibliothèque
du palais de Vienne (s. å.), Les pierres gravées
de la Haute-Asie (1883-86), Les langues perdues
de la Perse et de l’Assyrie (1885-86) och Ninive et
Babylone (1887). – Dessutom biträdde M. sin lärare
Oppert med utgifvandet af några inskriftssamlingar
samt behandlade i Zoroastre (1844; 2:a uppl. 1857)
fornpersernas religionsfilosofi. – M:s dotter,
Delphine M., f. 1850, har vunnit ett namn genom
arbeten öfver parserna och de infödde i Indien.
(D. M.)

Menapier, ett urspr. germanskt folk på högra
Rhenstranden, som sedan flyttade till landet
mellan vänstra nedre Rhen och Schelde i närheten af
Nordsjön. De sammansmälte småningom med belgerna och
kämpade jämte dem mot Julius Cæsar (57 f. Kr.);
de kunde uppställa ej mindre än 25,000 beväpnade
män. Hufvudorten i deras land var Castellum
Menapiorum, nu Kessel, mellan Roermond och Venlo.

Menarche, med. Se Menstruation, sp. 130.

Ménard [-när], René, fransk målare, f. 1862 i Paris,
målar hufvudsakligast romantiska stämningar öfver
landskap i klassisk hållning, exempelvis Antik jord
(Luxembourgmuseet) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>