Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Memming - Memming 1. Härad i Östergötlands län - Memming 2. Kontrakt. Se Norrköpings kontrakt - Memmingingen, stad i Schwaben - Memmius, plebejisk släkt i Rom - Memnon - Memnon 1. Grek. myt., en son af Eos - Memnon 2. En rhodier - Memnonstoderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Memming 1. Härad i Östergötlands län, ingår i
Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings
härads fögderi och domsaga samt omfattar socknarna
Kimstad, Kullerstad och Borg. 18,360 har. 6,692
inv. (1911). – 2. Kontrakt. Se Norrköpings kontrakt.
Memmingen, stad i bajerska reg.-omr. Schwaben,
vid floden Aach och bajerska statsbanan, 5 km. ö. om
floden Iller. 12,362 inv. (1910). Progymnasium,
realskola, protestantiskt lärarinneseminarium,
stadsbibliotek, museum och arkiv. M. har flera
intressanta patricierhus (bl. a. Fuggerbau), gamla
stadsportar och stor industri (hufvudsakligen
textilindustri) samt liflig handel med humle,
spannmål, ost, ull, läder och boskap. M. var
fri riksstad 1286–1802 och kom sistnämnda år till
Bajern. Under Trettioåriga kriget intogs M. af G. Horn
våren 1634 och var en tid i svenskarnas händer.
(J. F. N.)
Memmius, namn på en plebejisk släkt i Rom, bland
hvars medlemmar följande må nämnas. 1. Gajus
M., känd som en hänsynslös åklagare, föranledde
som folktribun 111 f. Kr. rättslig undersökning
mot åtskilliga förnäma, som låtit muta sig af
Jugurtha. Han blef mördad 99 på befallning af
C. Servilius Glaucia, då båda sökte konsulatet. –
2. Gajus M., pretor 58 f. Kr., en vetenskapligt
bildad man och talare, hvilken Lucretius tillegnade
sin lärodikt "De rerum natura" (Om tingens väsen). I
det politiska lifvet spelade han en mindre vacker
roll och blef t. o. m. dömd för valintriger.
R. Tdh.*
Memnon (grek.Afr^cor). 1. Grek. myt., en son af Eos,
morgonrodnadens gudinna, och hennes gemål, Tithonos,
prisades både som den skönaste bland män och som en
tapper och väldig hjälte. Enligt den efterhomeriska
sagan var han konung öfver Etiopien, det i fjärran
öster vid solens uppgång belägna sagolandet,
hvarifrån han under det trojanska krigets sista
skede kom sin frände konung Priamos till hjälp,
och var efter Hektors fall den främste kämpen på
trojanernas sida. Efter att ha nedlagt Antilochos,
Akilles’ vän, dödades han själf af Akilles, hvarefter
hans moder förde hans kropp till hemlandet och där åt
honom af gudarna utverkade odödlighet. Memnonsagan,
hvars ursprung torde vara att söka i Österlandet, hade
en vidsträckt utbredning, och s. k. memnonsgrafvar
(memnoneia) med öfver dem uppförda helgedomar
visades på flera ställen i Asien, t. ex. i Susa,
hvars konungaborg sades vara uppförd af M. Till
Egypten synes Memnonskulten ha kommit först med
grekerna under den alexandrinska tiden. Se vidare
Memnonstoderna. – 2. En rhodier af grekisk härkomst,
befryndad med persiske satrapen Artabazos, i hvars
uppror (356 f. Kr.) han deltog tillika med sin broder
Mentor. Han togs dock ånyo till nåder och beklädde
under Dareios Kodomannos viktiga fältherreposter. I
kriget mot Alexander den store var han en af den
persiska härens dugligaste befälhafvare. Hans råd att
vid Alexanders framryckande draga sig tillbaka och
åt fienden lämna ett förhärjadt land, men i stället
med flottan angripa Macedonien och Grekland, vann
dock intet bifall.
1 o. 2. A. M. A.
Memnonstoderna, ett i jämförelsevis sen tid uppkommet
namn för två på det egyptiska Tebes
nekropolområde ännu upprättstående statyer, som
framställt konung Amenhotep (Amenofis) III af 18:e
dynastien. Platsen, där de stå, kallas numera
Kom-el-Hettan och ligger emellan Medinet Habu i
s. och det s. k. Ramesseum i n. Statyerna äro jämte
några rester af pelare m. m. det enda, som återstår
af ett stort graftempel, som Amenhotep III låtit
uppföra åt sig i Tebes nekropol. De båda stoderna
(urspr. monoliter) hade sin plats framför templets
mot ö. – d. v. s. mot den på andra sidan om floden
belägna egentliga staden – vettande fasad och egde
under Egyptens nationella själfständighet ingalunda
någon större religiös betydelse eller öfver hufvud
någon högre rang än mängden af öfriga i Tebes
grafstad resta faraostatyer. Icke ens i fråga om
storleken synas de ha intagit någon dominerande
ställning. Den nu i spillror liggande, Ramses II
tillhörande granitkolossen (vid Ramesseum) mätte
en gång i höjd 17,5 m., medan Memnonkolosserna,
skulpterade af sandsten från Röda berget vid Kairo,
nådde en höjd af 15,59 m. Anmärkas bör dock, att
i sistnämnda mått ingår ej socklarnas höjd, lika
litet som de en gång på hvardera kolossens hjässa
hvilande konungakronornas. Hvardera kolossens
axelbredd uppgår till 6,17 m.; en af deras fötter
är 3,20 m. lång. Vikten af en dylik stenmassa har
uppskattats till 1,305,992 kg. – Det är egentligen
blott en af kolosserna, den norra (se fig. 4 å pl. II
till art. Egypten), som blifvit ryktbar. Ända till
tiden vid eller kort efter Kristi födelse var den
ingenting annat än en staty af Amenhotep III. Men
vid sistnämnda tid synes man ha börjat iakttaga, att
om morgnarna ett ljud, ett "buller", såsom Strabon
uppger, utsick från kolossen, hvars öfverdel år 27
f. Kr. blifvit nedslagen genom en jordbäfning. De
äldsta daterade inskrifterna (på stodens ben), som
omtala minnesmärkets "klingande", tillhöra Neros
regering. Från den tiden ökades alltmer kolossens
berömdhet, som snart kan mäta sig med, ja nära nog
öfverträffar pyramidernas. Turister i mängd besökte
nu Nildalen och utsträckte färden ända till Tebe,
i främsta rummet för att lyssna till "Memnons sång
eller klagan, då han om morgonen hälsar sin moder,
Eos". Att Memnons namn fästs vid kolossen förklaras
däraf, att Tebes nekropol (på egyptiska mennu)
af grekerna kallades för Memnoneia, hvilket på
folketymologiens väg förklarades vara bildadt af
namnet Memnon. Inskrifterna på minnesmärket äro nästan
uteslutande klassiska. Den yngsta härstammar från
Septimius Severus’ samregering med sonen Caracalla. Af
de grekiska inskrifterna märkes en, som meddelar, att
kolossen bland de infödde egypterna alltjämt uppkallas
med namnet Amenofis. De båda stoderna kallas af de
nuv. invånarna i den på västra stranden belägna delen
af Tebe Sama och Tama. Ett vanligare namn är Salamat,
"hälsningarna", måhända en omtydning af sanamat,
"bildstoderna", hvarmed en anslutning synes ha skett
till grekernas uppfattning af Memnons "hälsning" till
sin moder i morgonstunden. – Ang. förklaringen af
det klingande ljudet äro numera forskarnas åsikter,
så vidt bekant, samstämmiga. Man har flerstädes i
Egypten, liksom i andra varma länder (t. ex. vid
Sinai, Orinoco), iakttagit, att klippor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
