Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melodi - Melodi 1. Mus - Melodi 2. Äfven talet. Jfr Metrik - Melodik, mus - Melodikon, (instrument) - Melodisk l. Melodiös - Melodisk figur, mus. Se Figur 3 - Melodium, mus. (se Harmonium) - Melodiverk, (del af orgel) - Melodiös. Se Melodisk - Melodram - Melodunum, stad. Se Melun - Meloë L. zool. Se Meloidae - Melofon, (musikinstrument) - Melogno, Col di, pass i Liguriska alperna, Italien - Melograf, en maskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förborgadt; om icke örat kan likasom ana osökta och
rationella harmonier därtill, förefaller oss melodien
främmande och obestämd (såsom gemenligen i österländsk
musik). Att harmonisera en melodi är ju också närmast
att uppdaga dess toners harmoniska förhållanden. –
En särskild konstruktiv uppgift har melodibehandlingen
i fugan liksom i 1500-talets polyfona sångmusik; där
råder en samtidig flerfald af melodier, och hvarje
del är lika melodisk som hvarje annan del. Jfr
Melodik. – 2. Äfven talet innehåller tonföljder,
hvilkas beskaffenhet stundom anges med benämningen
melodi l. språkmelodi (jfr Accent, sp. 85). Med
utgångspunkt i undersökningarna om talspråkets
melodiska förhållanden och skaldernas omedvetna
bundenhet vid individuellt olika språkmelodier har
E. Sievers (och efter honom F. Saran m. fl.) börjat
undersöka det melodiska elementets betydelse för
versbildningen och därigenom bragt intresset för
detta i förgrunden. Se F. Saran, "Deutsche verslehre"
(1907). Jfr Metrik.
1. A. L. (E. F-t.) 2. R-n B.
Melodik, mus., melodilära; melodibehandlingen
(t. ex. den för en tonsättare utmärkande) eller
karaktären hos det melodiska i ett tonverk. Jfr
Harmonik. – Melodiläran kan sägas omfatta
elementen af melodibildning (intervallära, rytmik,
metrik, periodik) samt af det motiviska arbetet och
den högre formläran. Litt.: H. Chr. Koch, "Versuch
einer anleitung zur komposition" (3 bd, 1782–93),
Reicha, "Traité de mélodie" (1814; 2:a uppl. 1832),
Bussler, "Elementarmelodik" (1879), Riemann,
"Neue schule der melodik" (1883), och Cremers,
"L’analyse et la composition mélodiques" (1898).
E. F-t.
Melodikon, en af Rieffelsen i Köpenhamn 1803 uppfunnen
harmonika eller piano, hvari strängarna ersattes af
stämgafflar. Ett dylikt instrument, förbättradt af
Fischer i Leipzig 1882, under namn af adiafon
(jfr d. o.), erbjöd väsentliga fördelar framför det
vanliga pianot däruti, att det aldrig behöfde stämmas
och att tonen var mera uthållande samt att på samma
ton crescendo och diminuendo kunde åstadkommas genom
olika starka nedtryckningar af tangenten, hvarvid
stämgaffeln närmades till eller aflägsnades från
resonansbottnen. Enär emellertid alla stämgafflar
sakna harmoniska öfvertoner, blef instrumentets
klang entonigt flöjtlik och abstrakt samt saknade den
fyllighet och lifsvärme, som närvaron af öfvertoner
medför.
A. L.*
Melodisk l. Melodiös kallar man en tonsats, som
är rik på melodi (se Melodi 1 a) och särskildt sångbar
melodi, hvarför ordet melodisk äfven ofta får samma
betydelse som "sångbar". Med sångbarhet hos en tonfras
menar man oftast ej blott dess möjlighet att sjungas
(att den ligger inom röstens omfång och resurser),
utan äfven dess lättsjungenhet (att intervallerna ej
äro svåra att träffa). Det sista beror ej så mycket af
röstens böjlighet som fastmer af örats uppfattning
af intervallernas sammanhang. Däraf följer, att
intet skäl finnes att, så vida det harmoniska
sammanhanget är klart, i modern sångmusik förbjuda
vissa öfverstigande eller förminskade intervaller,
hvilka i den äldre musiken – som icke hade någon
aning om modern harmoni – voro strängt bannlysta. Så
t. ex. hyste man för den öfverstigande kvarten
(tritonus f-h) fordom en dödlig förskräckelse;
och dock erbjuder det ingen svårighet att
sjunga c1-g-f-h-c1, så vida c tänkes som
tonika och de öfriga tonerna som tillhörande
dominantharmonien. Den förminskade kvarten
förekommer ej sällan i svenska folkvisor.
A. L.*
Melodisk figur, mus. Se Figur 3.
Melodium, mus., en någon tid använd term för
det amerikanska harmoniet (se Harmonium, sp. 1485).
Melodiverk, ett af den svenske mekanikern
Anders Moberg (f. 1803, d. 1866) uppfunnet verk i
orgeln, afseende att leda församlingssången genom
att förstärka den melodiförande stämman medelst dess
upprepande i en högre oktav.
A. L.*
Melodiös. Se Melodisk.
Melodram (af grek. melos, sång, och drama,
skådespel), fordom detsamma som opera, nu användt
blott i betydelsen deklamation (talad text) med
instrumentalackompanjemang. Den senare genrens
skapelse tillskrifves J. J. Rousseau, hvars dram
med musik "Pygmalion" uppfördes i Paris 1773. I
Tyskland upptogs idén af Benda ("Ariadne") m. fl.,
i Sverige af Brendler ("Spastaras död", dock med
kör samt ej afsedd för scenen). För konsertbruk
skref äfven Schumann sina deklamatorier ("Manfred",
"Schön Hedwig" m. fl.). I denna form, d. v. s. som
själfständigt konstverk, är melodramen, såsom varande
en hybriditet, svår att estetiskt rättfärdiga och
har ej heller vunnit varaktig framgång. Däremot
gör en tillfällig melodramatisk behandling af
mindre delar inom ett större helt ofta god verkan,
hvarpå bl. a. "Fidelio" (fängelsescenen), "Egmont"
(drömmen), "Preciosa", "Friskytten" (vargklyftan) och
"En midsommarnattsdröm" kunna tjäna som exempel. –
Med melodram mena fransmännen äfven ett slags på
bulevardteatrarna hemmahörande folklig dram med
grofva effekter i den känslostarka riktningen samt
med musikackompanjemang för att öfverskyla dialogens
brister. A. L.*
Melodunum, stad. Se Melun.
Meloë L., zool. Se Meloidæ.
Melofon [-fån; af grek. melos, sång, och fone,
ljud], ett af en urmakare Leclerc i Paris 1837
uppfunnet orgelartadt musikinstrument, vid hvilket,
såsom vid ackordion och fysharmonikan, tonerna
frambringas af svängande tungor. Instrumentet är
något större än en gitarr och af liknande form
samt har ett omfång af 5 oktaver. Med högra handen
skötes bälgen, och den vänstra spelar en- eller
flerstämmigt genom nedtryckandet af klaffar, som
upptaga ett mindre stycke af instrumentets hals.
R. R.*
Melogno, Col di [kå’l di melå’njå], pass i Liguriska
alperna, Italien, där vägen från Finale framgår,
är befäst med ett centralverk, som understödes
i n. af ett fort på Monte Settepani och i s. af
fort Tortagna och batteriet Meriggio. Äfven på
Cima della Madonna della Neve och på Coppra Zoppa
ha verk tillämnats och äro måhända redan utförda.
L. W:son M.
Melograf (af grek. melos, sång, och grafein,
skrifva), en maskin, som uppskrifver i noter
hvad som spelas (improviseras, fantiseras) på ett
piano. Uppfinningen tillskrifves en engelsk prästman
Creed (1747) och har sedan ofta blifvit förbättrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
