Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 3-4 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekaniska värmeekvivalenten, fys. - Mekaniska värmeteorien l. Termodynamiken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

temperatur genom att passera ett långt spiralrör i badet
W, inpumpades med pumpen C i kopparkärlet R. Därvid
uppvärmdes luften, och det utvecklade värmet gick
öfver till vattnet i den kopparkärlet R omgifvande kalorimetern.
Efter omkr. 300 pumpslag steg trycket till 22 atmosfärer. Då
temperaturen i kalorimetern steg endast en bråkdel
af en grad, kunde tillståndsförändringen anses
isotermisk (se d. o.). Det uträttade arbetet kunde
sålunda lätt beräknas. Som värde på ekvivalenten
erhöll han i medelvärde ur en serie försök

436,1	kilogrammeter
	kilogramkalorier

Fig. 1. Joules mätning af mekaniska värmeekvivalenten genom luftsammantryckning.

3. Joule använde äfven flera andra metoder. Så
bestämde han (1847–78) ifrågavarande konstant genom
att uppmäta arbete och värme, då två järnskifvor få
gnida mot hvarandra i en kalorimeter
fylld med kvicksilfver (fig. 2). G är den med
kvicksilfver fyllda kalorimetern. Genom dess lock
går en vertikal axel, vid hvars nedre ända den
ena af de två järnskifvorna är fäst. Den andra
järnskifvan är fast förbunden med kalorimeterns
botten. Axeln vrides rundt af ett snöre, som är
lagdt rundt valsen f och som går vidare öfver
trissorna a, som i sin tur kringvridas af vikterna
e. Arbetet mätes af vikternas storlek och fallhöjd
och värmeutvecklingen af kalorimeterns värmeinnehåll
och temperaturstegringen. Som medeltal vid dessa
försök erhölls

423,4	kilogrammeter
	kilogramkalorier

Fig. 2. Joules mätning af ekvivalenten genom friktion.

4. Edlund utförde (1861–66) mätningar för
ekvivalentens bestämmande. Han uppmätte därvid den
afkylning hos en metalltråd, som inträder, då denna
sträckes.
D. S-t.

Mekaniska värmeteorien l. Termodynamiken, fys.,
en af fysikens viktigaste delar, är, tagen i sin
vidsträcktaste bemärkelse, läran om energien och dess
egenskaper. Den är af betydelse för såväl fysikens
som kemiens alla grenar och tillämpas på såväl de
molekylära som de kosmiska fenomenen. Äfven för vissa
delar af tekniken, (ångmaskinlära m. m.) utgör den
det vetenskapliga underlaget. Termodynamiken utgår
från två grundfakta, som benämnas dess första och
andra hufvudsats.

Första hufvudsatsen. Enligt nutida uppfattning
består värmet i rörelse hos kropparnas minsta delar,
molekylerna. Förr antog man, att värmeföreteelserna
orsakades af ett särskildt ämne, "värmematerie",
"värmeämne", hvaraf en varm kropp skulle ega
mera än en kall. Men denna åsikt måste öfverges,
sedan man funnit, att värme kunde frambringas
genom arbete. Så visade Rumford 1798, att man
vid kanonborrning med slö borr kunde till kokning
upphetta en större vattenmängd, som befann sig
rundt kanonen. Rumford beräknade den värmemängd,
som frambragtes vid experimentet, och då en häst
var tillräcklig för att sätta borren i rotation,
erhöll han kunskap om, huru mycket värme som hästen
frambragte med sitt arbete. Det var emellertid
en mycket dyrbar värmealstring, då en större
värmemängd erhölls genom att bränna hästens
foder. 1799 offentliggjorde Humphrey Davy några
snillrikt uttänkta försök öfver samma sak. Thomas
Young (1807), Ampère (1821), Mohr (1837), Séguin
(1839) och Carnot (se nedan) ha bidragit till denna
frågas lösning. Emellertid lyckades ingen af dessa
forskare klart framställa sambandet mellan värme
och arbete. På 1840-talet löstes emellertid frågan
ungefär samtidigt af tre olika personer, nämligen
dansken Colding, den tyske läkaren J. R. Mayer
och engelsmannen J. P. Joule. Colding (se denne)
kom först, men genom åtskilliga förhållanden blef
hans arbete så sent publiceradt, att Mayer och
Joule i allmänhet ensamma anges som upphofsmän till
den efter dem uppkallade Mayer-Jouleska principen
(energiprincipen), som utgör termodynamikens första
hufvudsats. Enligt denna kan arbete omsättas i
värme och värme i arbete. Denna förvandling sker
alltid i ett och samma bestämda förhållande, så att
en viss värmemängd alltid motsvarar ett kvantitativt
bestämdt arbete och tvärtom. Man säger, att arbete och
mekaniskt arbete äro ekvivalenta. Med värmets, eller
rättare värmeenhetens, mekaniska ekvivalent, menas
det arbete, som motsvarar 1 värmeenhet l. kalori (se
Egentligt värme). I betraktande af den stora vikt, som
kännedomen om värmets mekaniska ekvivalent eger för en
mängd af fysikens problem och praktiska tillämpningar,
ha flera fysiker vinnlagt sig om att genom noggranna
och varierande försök experimentellt bestämma dess
värde. De särskilda bestämningarna ge visserligen
något skiljaktiga värden, men som allmänt resultat
framgår ur dem, att värmets mekaniska ekvivalent är
omkr. 427 kilogrammeter, d. v. s. detta arbete

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>