Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1467-1468 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meerane ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och hir, lång) är ett slags obelisk, bildad af en
enda ohuggen, vertikalt ställd sten (fig. 1). Den
liknar alltså den nordiska bautastenen från senare

Fig. 2. Cromlech (längst i bakgrunden) med utgreningar, på ön Lewis, Hebriderna.

tid. En cromlech (fig. 2) är en stenkrets bildad af
menhirer (så enligt fransk och kontinental terminologi;
på Brittiska öarna brukas ordet cromlech oftast i
betydelsen dös l. dolmen, medan circle of standing
stones betecknar en krets af menhirer). En trilit
(af grek. trei’s, tre, och li’thos, sten) består
af två vertikalt ställda menhirer, öfver hvilka en
tredje blifvit lagd vågrätt

Fig. 3. Triliter vid Stonehenge, England.

(fig. 3). De megalitiska monumenten äro talrika
i norra och västra Europa. I Frankrike känner
den senast uppgjorda statistiken 4,458 "dolmens"
och "allées couvertes". Talrikast förekomma de i
de sydliga departementen Aveyron, Ardèche, Lot,
Gard och Lozère (1,609 dolmens) samt i Bretagne. I
England äro särskildt Wales och Cornwall rika
på megalitiska minnesmärken. Af menhirer äro mer
än 6,000 bekanta i Frankrike. De flesta förekomma
i Bretagne, särskildt Morbihan. Den högsta kända
menhiren mäter 20,5 m. och befinner sig, nu störtad,
vid Locmariaquer i Morbihan. 20 andra menhirer
mäta mellan 7 och 11 m. Menhirerna torde ha haft
religiös betydelse. Stenraderna äro talrika i
Bretagne. Berömdast äro
de vid Carnac (se d. o. och fig. därtill), som mäta
3 km. i längd. Menhirerna äro där uppställda i ända
till 11 parallella rader, och tillsammans räkna
dessa stenrader omkr. 2,730 stående menhirer. Bland
cromlechs äro de mest bekanta de båda engelska
vid Avebury och Stonehenge (se Stonehenge). –
Litt.: O. Montelius, "Der Orient und Europa"
(1899), och J. Déchelette, "Manuel d’archéologie
préhistorique, celtique et gallo-romaine" I (1908).
T. J. A.

Megaloblarst (af grek. mefgas, stor, och blasto’s,
grodd, kärna), fysiol., patol., kallas ett slags röd
blodkropp, som skiljer sig från den hos fullvuxna
normala röda blodkroppen (se Bio d) bl. a. genom
sin vanligen flerdubbla storlek och sin stora kärna
med fint fördelad, svagt färgbar kärnsubstans
(s. k. kromatin). Megalobla-sten är emellertid
människans normala röda blod-kroppsform under
den tidigare delen af fosterlifvet, men anträffas
äfven, ehuru sparsamt, hos friska fullvuxna i de
röda blodkropparnas bildningsställe, benmärgen. I
den cirkulerande blodmassan finnas ock dylika
megaloblaster fysiologiskt, d. v. s. hos friska
nyfödda. Påträffas de åter i blodet hos fullvuxna
individer, är det en patologisk (sjuklig) företeelse,
som tyder på en abnormt ansträngd funktion i de
blodbildande organen. Denna återgång till den
embryonala blodbilden är, såsom Nobelpristagaren
E r l i c h först framhållit, alltid tecken
på svår anemi med ökadt sönderfall af de röda
blodkropparna och närmast att uppfattas som ett
organismens försök att ersätta förlusten af dessa
senare. Megaloblasterna öfvergå utan skarp gräns i e r
y-tro- 1. normoblaster, människans normalt stora röda
blodkroppar med kärna. Ur dessa utveckla sig återigen
de normala kärnlösa röda blodkropparna (se Blod).
L H,

Mega’lodon (stundom Megalodus; af grek, me’gas, stor,
och odus, tand), paleont., fossilt mus-selsläkte
med tjocka skal och stor, kraftig låsapparat med 2
starka tänder i hvarje skal. En art (M. cucullatus
G. f.) är allmän inom devoniska systemets mellersta
afdelning, en annan (M. triqueter Wulf), den
s. k. dachsteinbivalveln är karakteristisk för
Alpernas och Himalayas öfre trias. B. L-n,*

Megaloglo’ssus, zool. Se Flyghundar.

Mega!oka’stron, grek. Se C a n d i a 2.

Megalomani (af grek. me’gas, stor, och mani’d], symtom
med storhetsidéer i sinnessjukdom. Se Förryckthet
och Mani.

Megalo’nyx (af grek. me’gas, stor, och ofnyx, klo),
paleont. Se Jätte trögdjuren.

Megalopastadiet, zool., ett skede i utvecklingen af
Brachyura (se d. o.), som förmedlar öfvergån-gen från
det fritt simmande till det krypande lef-nadssättet
och skiljer sig från det utvecklade djuret
förnämligast därigenom, att bakkroppen är försedd med
stjärtfena. L-e-

Megalo’polis 1. M e g a’l e p o’l i s
(grek. MeyaM-nofa? 1. Msyälr] jrofag, "Storstaden"),
hufvudstad i Arkadien, hvilken 370 f. Kr. grundlades
af Epa-meinondas (jfr äfven L y k o m e d e s) för
att tjäna som motvikt mot Sparta, var beläget i en
rymlig dalsänkning på båda stränderna af den lilla
floden Helisson, ej långt från dess utflöde i Alfeios,
och omgifvet af väldiga ringmurar. Invånarnas antal
synes icke ha stått i rätt förhållande till stadens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>