Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1425
Medicin
1426
skilda organen, organsystemen och deras struktur
(histologi), samt fysiologien, som afhandlar organens
funktioner eller lifsyttringar hufvudsakligen
med tillämpning af fysik och kemi (fysiologisk
kemi). Härtill sluter sig hygienen, som behandlar
betingelserna för organismens hälsa och fäster
uppmärksamhet på allt3 som i detta hänseende kan verka
störande såväl i den enskildes lif som beträffande
förhållandena inom samhället. Den andra af medicinens
hufvudgrupper, patologien, sjukdomsläran, omfattar
flera särskilda specialgrenar, såsom etiologi:
läran om sjukdomsorsakerna, patologisk anatomi:
afhandlande de sjuka delarnas form och struktur,
allmän patologi: de sjukliga, abnorma funktionerna
och lifsyttrin-garna, speciell patologi: de särskilda
sjukdomarnas förhållanden, nosologi: den systematiska
beskrif-ningen af sjukdomarna, symlomatologi: läran
om sjukdomarnas symtom, d. v. s. de yttre förnimbara
tecken, på grund af hvilka diagnostiken uppställer en
bestämd sjukdoms diagnos, d. v. s. igenkänner hvarje
sjukdom för sig, fästande sig icke blott vid "status
praesens"3 d. v. s. de för tillfället framträdande
symtomen, utan äfven vid "status antece-dens",
d. v. s. de sjukdomstecken, som visat sig förut
och nu återkallas i minnet ("anamnes"). Konsten
att rätt sammanbinda och bedöma alla dessa tecken
kallas semiotik; att af de förflutna och närvarande
symtomen sluta till de kommande samt förutspå
sjukdomens vidare förlopp och utgång kallas att
ställa sjukdomens prognos. Symtomen ge äfven bestämda
"indikationer", d. v. s. anvisningar, för behandlingen
1. terapien. Den allmänna terapien sysselsätter sig
med de allmänna grunderna för sjukdomarnas botande;
den speciella terapien ingår i detaljerna af hvarje
sjukdoms behandling och betjänar sig för detta ändamål
af ett omfattande material af läkemedel ("materia
me-dica"). Den gemensamma läran om läkemedlen kallas
farmakologi. Terapien begagnar sig icke blott af
de på apoteken förvarade drogerna, utan äfven af
luft, klimat (klimatoterapi), vatten (bal-neoterapi,
hydroterapi), diet (dietetik), gymnastik och massage
(mekanoterapi), elektricitet (elektroterapi), radium
och Köntgenstrålar (radioterapi), preparat beredda
af organ (organoterapi) och särskildt af blodserum
(serumterapi) samt af en del bakterieprodukter (jfr
Bakteriologi). - Den speciella patologien uppdelas i
allt flera specialgrenar, ju mera särskilda grupper
af sjukdomar bli föremål för specialstudier af
sär-sldlda fackmän. Så tillhöra sinnessjukdomarna
särskildt psykiatrien, nervsystemets sjukdomar
neuro-patologien 1. neurologien, ögonsjukdomarna
ojtal-mologien 1. oftalmiatrien, öronsjukdomarna
otia-trien, svalgets och strupens sjukdomar
laryngolo-gien. Dermatologien sysselsätter sig
med hudsjukdomar, syfilidologien med smittsamma
könssjukdomar, särskildt syfilis, gynekologien med
de för kvinnan egendomliga sjukdomarna, obstetriken
med barnsbörden och läkarens ingrepp till dess
underlättande, förlossningskonsten, pediatriken
med barnsjukdomarna, epidemiologien med epidemierna
1. farsoterna, bakteriologien med farsoternas orsaker,
bakterierna, toxikologien med gifterna och de af
dem framkallade sjukdomarna samt deras möt-gifter,
kirurgien med en mängd yttre och inre
åkommor, för så vidt de äro föremål för operation,
ortopedien med ben- och ledgångssjukdomar,
förlamningars inverkan på motiliteten (rörligheten),
lyten etc., radiologien med studiet af Röntgen-
och radiumstrålars förhållande till organismen i
diagnostiskt och terapeutiskt afseende, rättsmedicinen
med sjukdomarnas förhållande till rättsväsendet och
samhällslifvet.
Medicinens historia. Den äldsta medicinen stod
i närmaste samband med den religiösa kulten och
utöfvades af präster och mager. Sedermera påverkades
den af de filosofiska skolorna; och ehuru redan tidigt
många försök gjordes att grunda den mera på objektivt
naturstudium, har den först i nyare tider blifvit hvad
den bör vara, en empirisk naturvetenskap, stödd på och
sammanhängande med alla öfriga naturvetenskaper. De
första spåren af läkekonstens utöfning träffas hos
de äldsta kulturfolken, fenicier, inder, perser,
egypter, israeliter och greker. - Den äldsta
medicinska litteraturen träffas i Indien i flera
på sanskrit skrifna böcker (se Indiens språk och
litteratur, sp. 542). Den fornindiska medicinen, ehuru
utöfvad af en kast, som var skild från prästernas,
hade dock i mycket en religiös och mystisk karaktär,
betraktades som en uppenbarelse af Gud och var därför
icke underkastad någon utveckling. Emellertid förvånas
man öfver den massa af iakttagelser, som samlades, de
noggranna dietetiska reglerna, rikedomen på läkemedel
samt den utvecklade kirurgiska och obstetriska
tekniken. T. o. m. liköppningar gjordes. Indernas
anatomi och fysiologi voro dock högst torftiga och
löjliga. Nafveln var enligt deras åsikt centrum
för kärl och nerver o. s. v. Särdeles utbildad
var konsten att förlänga lifvet medelst elixirer
o. d. Hela patologien behärskades af hypotesen om
de fem grundelementen: jord, vatten, ljus, luft
och eter. Urinvägarnas sjukdomar, stenpassion,
sockersjuka och spetälska äro ganska utförligt
afhandlade. Otaliga läkemedel begagnades, mest från
växtriket. En mängd gifter och motgifter var äfven
känd, och i konungarnas kök voro särskilda läkare
anställda för att förekomma gift i maten. Särdeles
utvecklad var läran om sår, abscesser, benbrott,
luxationer, bråck, och man begagnade sig af
skalpeller, sågar, specula, blodiglar, koppning,
stensnitt, ja t. o. m. af så moderna operationer
som buksnitt och tarmsöm. Bland förbandsmedel intog
oleum sesami orientalis ett framstående rum såsom ett
verkligt antiseptiskt medel. Äfven obstetriken är i
ofvan-nämnda verk ganska utförligt behandlad. Yissa
kasters fruar förlöstes af barnmorskor i särskilda
förlossningshus; förbättring af felaktiga lägen genom
vändning brukades, äfvensom manuell extrak-tion,
styckning af foster och kejsarsnitt. Men därjämte
tillkommo vidlyftiga ceremonier, böner och hymner. -
Äfven i Kina var läkekonsten tidigt utbildad, ehuru
i värde ej jämförlig med den indiska. Anatomien
var nästan alldeles okänd. En öfverdrifven vikt
fästes vid pulsens beskaffenhet. Kineserna hade
en mängd läkemedel, af hvilka ginseng-roten var
det viktigaste. Den förnämsta läkarboken var
"Ching-che-chun-ching", som föreligger i 40 bd. -
Den äldre egyptiska medicinen, som lånat mycket från
Indien, var ett monopol för prästerna och betraktades
som en gåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
