Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De republikanska formerna bibehöllos nödtorftigt på så sätt,
att Alessandro enligt ett folkbeslut af 1532 skulle
styra som gonfalonjär, biträdd af 3 hvar tredje månad
växlande senatorer och ett af 200 för lifstid utsedda
medlemmar bestående råd. Hans måttlösa liderlighet
och tyranni gjorde honom snart allmänt hatad, men då
den aristokratiska oppositionen började stämpla för
att störta honom torde han (1535) ha låtit genom gift
röja ur vägen sin släkting och farligaste medtäflare,
kardinal Ippolito de’ M. (se M. 12), och efter sitt
1536 fullbordade giftermål med Margareta kunde han
fastare än förr lita på kejsarens skydd. Emellertid
blef han under skandalösa omständigheter året därpå
mördad af en aflägsen släkting och stallbroder i
utsväfningar, Lorenzino de’ M. (se M. 13).
12. Ippolito de’ M., oäkta son till M. 8, f. 1511,
mördad 13 aug. 1535 i Itri, uppfostrades vid Leo
X:s hof och sändes 1524 af Klemens VII till Florens
som familjens därvarande representant med titeln
magnifico. Styrelsen utöfvades i hans – sedermera
äfven i den senare ditsände Alessandro de’
M:s – namn af ett slags triumvirat, bestående af
kardinalerna Passerini, Cibo och Ridolfi, men
efter Roms plundring 1527 förjagades båda fränderna
genom en folkresning. Ippolito var en
ståtlig yngling med utpräglad smak för krigiska
idrotter, musikaliskt begåfvad och om gifven
af konstnärer; hans giftermålsplaner korsades,
då Klemens VII af politiska skäl gjorde honom, den
18-årige ynglingen, till kardinal (jan. 1529) och
förvaltare af ärkestiftet Avignon. Han sändes 1530
som legat till Karl V för att påyrka krig mot turkarna
och sökte förgäfves få sig anförtrodd styrelsemakten
öfver Florens, hvilken i stället tillföll Alessandro
de’ M. Ippolito hölls skadeslös med flera inbringande
kyrkliga ämbeten, men fortfor att i dräkt och
lefnadssätt uppträda ostentativt världsligt.
Mot Alessandro stämplade han ihärdigt och ansågs
invecklad i ett mordanslag mot denne. Hos den
nye påfven Paul III stod han ej i gunst, och då han
1535 skulle utföra sina florentinska vänners önskan
att hos Karl V, som befann sig i Tunis, anhålla
om Alessandros aflägsnande och införande af bättre
styrelse i Florens, afled han plötsligt under resan,
som det troddes förgiftad på Alessandros anstiftan.
Han hade en oäkta son, Asdrubal de’ M., hvilken blef
maltesriddare.
13. Lorenzo di Pier-Francesco de’ M., vanligen
kallad Lorenzino (såsom liten till växten),
sonsons sonson till Cosimo d. ä:s broder Lorenzo (se
släktöfversikten), f. 27 mars 1514 i Florens, mördad
26 febr. 1548 i Venezia, visade tidigt benägenhet
att vinna herostratisk ryktbarhet, måste som yngling
lämna Rom, enär han slagit af hufvudena på några
antika statyer, och begaf sig
då till Florens, där han blef Alessandro de’ M:s
stallbroder i dennes värsta utsväfningar. Han mördade
denne med egen hand 1537, men vågade sedan ej söka
politisk fördel af mordet, ehuru några republikaner
hälsade honom som "den toskanske Brutus", utan flydde
till Venezia och därifrån till Konstantinopel och
Paris. Återkommen till Venezia, blef han där – enligt
uppgift på befallning af sin frände Cosimo (se M. 14)
– lönnmördad. Mordet på Alessandro försvarade han i en
högtrafvande Apologia, och han har äfven skrifvit en
komedi, Aridosia. Jfr P. Gauthiez, "L’Italie du XVI:e
siècle; Lorenzaccio (Lorenzino de Médicis) 1514–1548"
(1904).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
