Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelhafsfeber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Nord- och Syd-Amerika (Mexikanska och Karibiska
vikarna), det australasiatiska medelhafvet mellan
sydöstra Asien och norra Australien, hvarjämte äfven
Norra ishafvet af somliga räknas till medelhafven,
i hvilket fall det är det största af dessa
haf. I andra rummet kommer det australasiatiska,
i tredje det amerikanska och först i fjärde det
europeiska. Tillsammans upptaga alla de nämnda
medelhafven en ytan af omkr. 30 mill. kvkm.
J. F. N.
Medelhafsfeber, med. Se Maltafeber.
Medelhafshöns (Medelhafsraser), gemensam benämning på
en del italienska och spanska hönsraser, såsom leghorn
(se Leghornsrasen) samt menorca och andalusier (se
Höns). H. F.
Medelhafspass. Se Sjöpass.
Medelhafsrasen, antropol. Se Kaukasiska rasen.
Medelhafsraser, zool. Se Medelhafshöns.
Medelhafvet (af Sallustius kalladt Mare intestinum,
af Mela, Plinius m. fl. Mare internum, af senare
förf. Mare mediterraneum) kallas Gamla världens
största innanhaf, som skiljer Europa från Afrika och
i ö. begränsas af Asien. Det sträcker sig omkr. 36°
n. br. från 5° 21’ v. lgd till 36° 10’ ö. lgd med
en längd från Gibraltar sund, där det sammanhänger
med Atlantiska hafvet, till Syriens kust af 3,860
km.; bredden växlar från 1,665 km. mellan Trieste
och Stora Syrten och 460 km. mellan Mindre Asiens
sydkust och Nilens delta. Dess areal (inberäknadt
Svarta hafvet och Azovska sjön) utgör (enl. Krümmel)
2,967,570 kvkm. och bortsedt från de nämnda bihafven
2,620,254 kvkm., hvaraf omkr. 100,000 kvkm. upptagas
af öar. Kustlängden uppgifves af Penck till 24,100 km.
M:s historia. M. ligger i en zon, som utmärkes genom
en rad af väldiga instörtningsbäcken och som kallats
"medelhafvens zon" (Mexikansk-karibiska medelhafvet,
det europeiska Medelhafvet, Röda hafvet, Persiska
viken, Arabiska och Bengaliska vikarna samt det
stora australasiatiska medelhafvet). Så är ock
M. ett instörtningsbäcken eller rättare en rad af
sådana. Det består nämligen af två hufvudbäcken:
ett västligt och ett östligt, skilda genom den grunda
tröskeln mellan Italien (Sicilien) och Tunisien. Men
hvartdera af dessa hufvudbäcken består i sin
ordning af flera mindre, hvilka åtskiljas genom
andra trösklar; dessutom utgå från det östra såsom
nordliga bibäcken Adriatiska hafvet och Egeiska
samt Svarta hafven. Dessa instörtningar ha ej skett
samtidigt. Från miocen genom pliocen och ända in
i kvartärtiden ha de fortgått och fortgå ännu,
såsom de vulkaniska fenomenen och jordbäfningarna
vid kusterna visa. Än sjunker en del, än höjer den
sig åter; en ständig oro karakteriserar hafvet och
dess närmaste omgifningar. I den äldre tertiärtiden
hade hafvet till följd af bergveckningarna alldeles
försvunnit. Under miocentiden började det nordvästra
M. bildas, först det västra hufvudbäckenet, som
likväl stod i förbindelse med Atlantiska hafvet icke
genom Gibraltar sund, utan genom Guadalquivirdalen,
mellan Sierra Nevada och spanska höglandet. Italien
låg till större delen djupt under hafvet och höjde
endast en rad bergiga öar öfver detsamma. Däremot
bildade Sardinien, Corsica och det nuv. Tyrrhenska
hafvets område en kontinent. Likaledes
utgjorde Grekland och Mindre Asien en sammanhängande
landmassa, hvars västra kust nåddes af hafvet, hvilket
under miocen tid äfven trängde fram öfver Mindre
Asiens södra kust samt Libyens och Nedre Egyptens. Men
i slutet af miocentiden började hafvet vika tillbaka
genom landets höjning, och i den äldre pliocentiden
nådde denna sin största utsträckning. Många forskare
hålla före, att det då varit alldeles afskuret från
oceanen samt uttorkadt. Under mellersta pliocentiden
sjönk åter landet, och hafvet betäckte icke blott
det västra bäckenet, utan trängde långt in i södra
Frankrike samt öfver Poslätten. Därefter följde
åter en landhöjning, fortsatt under en del af
kvartärtiden. Hafvets område minskades. Men snart
inträder under kvartärtiden nya instörtningar. Röda
hafvets grafsänka bildas, som tränges fram till M.,
mellersta och norra Egeiska hafvet jämte Marmarasjön
bildas, och M. får förbindelse med Svarta hafvet. Nya
inbrottsbäcken bildas, och samtidigt inträffar en
allmän sänkning af hela området, efterföljd af en
ringa höjning af det östra bäckenet. Än i dag pågå
liknande rörelser i kusttrakterna, mest sjunkande,
men på några ställen höjningar.
Djup. Gibraltar sund, som är M:s enda förbindelse
med världshafvet, är icke grundast på sitt smalaste
ställe, 14,3 km. ö. om Tarifa, utan den egentliga
tröskeln mellan M. och Atlanten ligger betydligt
västligare, n. v. om Kap Spartel, där djupet är
blott 320 m. (dock saknas noggranna mätningar i
dessa farvatten). Ö. därom ökas djupet snabbt i
själfva sundet och når i närheten af Tarifa 700 m.,
s. om Gibraltar 1,000 m. och längre österut 1,400
m. En sekundär tröskel med mindre än 1,000 m. djup
synes gå öfver Alboran från marokkanska kusten till
den spanska. Öster om denna vidtager det med jämn
botten, men mycket branta kanter försedda Baleariska
bäckenet. Djupet är här 2,400–2,900 m.; endast ö. om
Menorca och v. om Sardinien öfverskrides 3,000 m. (på
det senare stället 3,149 m.). 55 km. från Alger har
man lodat 2,750 m. och 22 km. från Toulon 2,000, och
lika brant sjunker kusten af Rivieran. Balearerna
äro förenade med Spanien genom en tröskel af högst
825 m. djup; Corsica och Sardinien, som endast
ytligt äro skilda från hvarandra genom det grunda
Bonifatiosundet, hänga i n. ö. samman med Toscana,
hvarvid blott en smal ränna v. om Capraja når
400–500 m. En bred, intill 1,900 m. djup tröskel går
från Sardinien till Tunisien och begränsar i v. det
Tyrrhenska bäckenet. Detta är i det hela djupare
än det Baleariska och når på stora områden öfver
3,000 m. samt s. v. om Pontinska öarna 3,731 m. –
Det djupa och smala Messina-sundet korsas mellan
Santa Agata och Punta del Pezzo af en tröskel på 105
m. djup. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen
mellan M:s västra och östra hufvudbäcken, markerad
genom grunda bankar (Adventure- och Skerki-bankarna)
och flera öar, såsom Pantelleria, Lampedusa och
östligast Maltagruppen. Mellan Siciliens östra kust
och ön Pantelleria ligger den ryktbara Grahamsbanken,
sista återstoden af den plötsligt uppdykande och
hastigt försvunna ön Ferdinandea (se d. o.). Det östra
s. k. Orientaliska l. Levantiska bäckenet omfattar
hela M. ö. om Malta fram till Syriens kust. Stora
djup äro iakttagna särskildt i Joniska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
